Publicerat
Kategori: Novell

Bergets skugga Del 1

Kapitel 1
fängslad


Jag drar den illaluktande, tunna filten över huvudet när Bruce ruskade min axel, han är en gänglig kille med stripigt blont hår och nästan spinkig kroppsbyggnad.
- Frukosttime, sa han och hans mungipor drogs upp, det liknade inte riktigt ett leende men det fanns ingen bättre förklaring till det bisarra ansiktsuttrycket.
Hans haka är spetsig och ibland undrar jag om han inte hade spetsat någon med den för att bli häktad, ögonen var genomträngande blå, passande till håret.
De med blå ögon och blont hår är inte alltid dumma, Bruce är levande bevis på det.
Och, just det, frukosttime är förmodligen världens fånigaste och dummaste namn på det första målet efter man gått upp, men Bruce tröttnar inte på det.
Vi delade en liten cell i ett rum med andra från Nordamerikas (USA:s) östra kust, de som drev fängelset satte de från samma del av USA i samma sovsal, dumt men ändå smart.
Det dumma var att om två fångar kände varandra var det för att, ett: de hade en konflikt och satt båda bakom galler, ett+ett=två, eller hur? två: de hade varit kriminella polare och vart därför ännu tajtare inlåsta, ett hot mot alla andra.
Om en av dem ville döda någon av de andra fångarna kunde trycka upp stackaren i ett hörn och döda honom på flera olika sätt, oftast blir man strypt, enklast.
Och när offret blir hittat så kan de inte så enkelt identifiera gärningsmannen, som det skulle varit om han använt en hemmagjord kniv.
Det smarta av de som bestämmer vem vi delar rum och celler med är att de inte behövde hålla på med pappersarbetet längre än nödvändigt.
- Sluta säga det där, muttrade jag men satte mig upp i sängen, Bruce reste sig också och började plocka ordning på sin bänk med livsmedel och skönhetsprodukter och under med högarna av kläder.
Alla fångar tilldelades en uppsättning T-shirts och orangea, gräsligt fula, byxor, vi fick inga bälten eller andra saker som skulle kunna användas för att döda någon.
Däremot får vi ha rakhyvlar under uppsikt av en vakt, jag vägrar gå runt med skäggstubb som de flesta andra gjorde.
Jag vet inte varför, men antar att det sitter djupt rotat från mammas pojkvän som nästan aldrig rakade sig, klippte skägget ibland, möjligen en gång i månaden.
Efter att alla fångar började en revolution mot orangea pyjamasbyxor, genom att gå utan byxor hela dagarna, fick vi fransiga gamla jeans också.
Vissa fångar, om de vetat det innan, tog med egna kläder, de fick man inte förrän en vecka efter att man blivit inspärrad.
Det ända jag hade var raklödder, en halv flaska schampo och tvål, eftersom tvålen i duschrummet luktar för jävligt.
Bruce hade oräkneliga hygienartiklar, så han kallades ofta för ”skönhetsdrottningen”, vilket han - av någon anledning - gillar.
Att vara i ett fängelse kändes ofta overkligt, med galler, vita väggar och en frätande lukt av svett och onämnbara, kväljande dofter.
Eller dofter kanske man bara säger om något gott? Jag minns inte, det är snart två år sedan jag dömdes för tio års fängelse.
Bara åtta år kvar – jippi – av fängelsetiden, jag åt inget på frukosten, det var en tryckt stämning i matsalen som fick min mage att dra ihop sig av nervositet.
Bruce glufsade i sig med händerna av maten och en av de kvinnliga vakterna rynkade på näsan, hon hade alltid stram knut och hakan i vädret, hon betraktade oss med avsmak, vi brukar retas med henne genom att när hon undersöker våra kojar (det kallar vi sovplatserna) brukar jag och Bruce sträcka ut en hand eller fot och peta på henne, hon rycker alltid till, blänger på oss och skyndar sig därifrån utan att göra klart inspektionen.
Sist jag gjorde det hade hon lutat sig ner över mig och väst i mitt ansikte så att spott landade på mina kinder.
- Om du gör så igen får du inte se solen skina i ditt stiliga ansikte igen, hon log först belåtet tills hon insåg att hon just gett mig en komplimang i hotet.
- Sötnos, sa jag och låtsades låta smickrad, hon försökte ge mig en mördande blick men lyckades inte riktigt.
Jag skickade henne en sarkastisk slängkyss och Bruce körde ner huvudet i kudden för att inte visa att han skrattade.
Hon svassade därifrån och killarna mittemot oss – som hört allt - visslade efter henne och när hon försvunnit kom de in i vårat rum och vi gapskrattade tills alla hade ont i magen.
Men jag fick anstränga mig för att skratta som de andra, jag tillhörde det här stället som de inte gjorde, de hade inte gjort något allvarligt, men jag hade.
De hade bara gjort det i förbifarten berusade eller på grund av grupptryck, jag hade varit fullt medveten och planerat i över en månad.
De hade stulit droger eller våldtagit någon stackars liten tjej på trottoaren ensam sent på natten i gatlyktornas sken, jag hade tagit en levande människas liv.

- Du går ingenstans i de där, sa mamma skeptisk och pekade på mina slitna Converse, jag såg förolämpat på henne.
- Det är inget fel på dem, sa jag och mamma log, ett jag-förstår-men-inte-du, leende.
- Det är snö och minusgrader ute, svarade mamma, dessutom måste du vänta på Chris, du är bara femton och kan inte gå själv till karatelektionen, sa hon och jag drog handen över håret, tjockt och mörkbrunt.
- Det är ju... mamma, jag ska gå till karaten, sa jag och kände en otålig känsla i bröstet, just då öppnade Chris dörren, hans bastanta gestalt fyllde hallen och skuggan sträckte sig in på kökets golv, mamma log och gav honom en puss.
Jag låtsades spy bakom min armbåge och Chris rufsade om mitt hår, jag drar mig undan och säger hejdå till mamma.
- Vi går nu, sa jag bestämt till honom och vi gick ifrån dörr nummer sjutton med mamma bakom, den ovetande mamma utan onda aningar.
När vi kommit ut på gatan hoppar Chris in i en taxi och jag fortsätter mot karate-hallen.
På kvällarna när han ska följa mig till någon aktivitet åker han alltid iväg innan vi kommit fram och jag har aldrig fått reda på var han åker.
Vi - eller han - kom för länge sedan överens om att jag fick fem dollar om jag inte sa att han åkte iväg, nu har det gått upp i femton dollar.
Lektionen tar en och en halv timme och jag får inte tillstånd att gå in i lägenheten om Chris kommit hem ännu.
Mamma är inte alls misstänksam, inte på något plan.
När jag blivit äldre fattade jag att Chris var otrogen, efter, eller före, att han började slå mamma.
Då vaknade min svarta sida, min skuggade sida, min mordiska sida och åt långsamt upp resten, som aldrig varit särskilt stor ändå.
Det ända som fanns där var mamma, målningar och... nej det har jag glömt, det är övertäckt av den svarta skuggan och mördad i mörkret av mig själv.

13 åring som spenderar tiden med att skriva och läsa, rider och dansar. Bor på landet med en mil till skolan, hundar ÄR människans bästa vän.
Elwira Rönnelin är medlem sedan Elwira Rönnelin har 9 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Klas Stenborg