Publicerat
Kategori: Novell

Bergets skugga Del 2

Jag rycker till när Bruce reser sig med de andra från bordet för att gå till samlingslokalen och lyssna på fängelseförordnades tillkännagivande, eller dödsdom för många av oss.
Samlingslokalen är ett väldigt stort rum, eller sal, kanske, när man dragit bort gallret till norra och östra sidan av Nordamerikas samlingsrum.
De har ett rum, vi en lokal, vi är östra sidan och mitten.
Självklart bor vi inte på det ända ställe för kriminella ungdomar, men det största, tror jag.
Eller det är i alla fall vad som sagts oss, men de har också sagt att vi har den hälsosammaste maten, vilket alla här skulle intyga om var en stor, fet lögn.
- Kan alla vara tysta, försökte den lille karln vid den provisoriska upphöjning som skulle likna en liten scen, alla hörde honom men ingen brydde sig om det.
- Snälla var tysta, jag ska prata nu, sa han igen och såg bedjande på oss efter att ha pratat med sitt bedjande tonfall.
- Det är förmodligen det fånigaste jag någonsin hört en man säga, sa Bruce med ett leende som ofta satt fastklistrat på hans ansikte.
- Han är ju ingen man, mer en... dvärg, svarade jag, Bruce flinade ännu bredare och fnissningar hördes runtomkring oss.
- Knip käft! Skrek en av de kraftigaste vakterna med självsäker utstrålning som alla härinne respekterade, det vart tyst och den lille scensnubben harklade sig i mikrofonen han inte förrän nu använde.
- Okej, idag kommer ett fyrtiotal av er skickas till ett... han hann inte längre eftersom frågorna redan haglade över honom, nu räckte det med en blick från den kraftiga vakten för att alla skulle tystna.
- Ni kommer skickas till ett utvecklings läger för soldater, sa den korta mannen snabbt och andades lättat ut.
Vissa protesterade, andra undrade varför, några undrade vilka, onödiga frågor eftersom det var självklart att de som inte fick åka inte skulle få veta vad det var och de som åkte fick svar på båda frågorna.
- Jag ska läsa upp namnen och... han blev avbruten igen och gav upp, gav pappret till den kraftiga vakten och ställde sig bakom honom.
- Namnen som läses upp packar sin koj och i kväll förflyttas ni till en annan avdelning i inväntan på att få komma till detta koncent... hrrm... utvecklingläger, sa han med mörk röst och alla killar satt tysta med nerböjda huvuden och händerna vilande på sina lår eller sina knän, jag tittade ner på mig själv och märkte att jag darrade.
Först blev jag förvånad över mig själv men insåg att jag var upphetsad, jag lade armarna i kors och tittade upp, jag hatar det här stället eftersom jag vet att jag förtjänar att vara här, min största önskan är att komma härifrån.
Tränas till soldat, hellre det än att vara kvar här i åtta år till.
Vakten började läsa men var inte särskilt bra på det, med flera stakningar och uppehåll.
- Lee Härrick? Herick? Hee..ä, han rynkade sina buskiga ögonbryn, glöm det, jag säger bara era förnamn och första bokstaven i ert efternamn, sa han och gjorde allt lättare.
Den där Lee Herrick hade redan ställt sig upp och gått därifrån.
- Bruce W, Bruce stirrade först på gubben i vaktuniform, sedan på mig och med återhållen upphetsning gick han bort till vakten och ut genom dörren bakom honom med korridoren till mässen och våra kojar.
- Jackson F, jag reste mig direkt, darrningarna slutade och jag gick mot vakten, jag mötte hans blick innan jag öppnade dörren.
Han tittade först på mig utan intresse sedan lyste igenkänning i han ögon, innan han avslöjat sig för mycket vände han blicken till pappret igen.
Jag fick plats med mina saker i en plastpåse, eftersom vi bara fick ta privata ägodelar, inte alla orangea byxor, jag tog bara mina kläder och jeansen.
Bruce satt länge och funderade på vilka kläder han skulle ta med, som att han skulle åka på semester och omsorgsfullt planerade vad han skulle ha på sig varje dag.
- Ta bara något, sa jag och stirrade upp i taket, Bruce är en gåta, han sitter inne för misshandel under berusning och alla hans karaktärsdrag spretar åt alla olika håll.
Han ser dum ut, är riktigt smart, han läser inga böcker men är intresserad av film, struntar i bestick och bordskick, men är mycket noga med att städa i sin koj.
- Jag gör det, men ångrar mig alltid och måste göra om, sa han och jag fnös, Bruce stötte till mig med armbågen.
- I övermorgon slipper vi härifrån, sa jag och lade en hand bakom huvudet, Bruce nickade tankfullt.
- Men vi blir inlåsta någon annanstans, sa Bruce och mosade ner en tröja i sin tygpåse, jag suckade, han hade rätt, jag kommer inte ut härifrån, inte från någonstans, förrän mitt straff är avklarat.
Men mördaren kommer finnas kvar, i mig gömd av skuggor och i mörker står han där och väntar, väntar på rätt person.

Jag sträckte ut mig i soffan och slog på TV:n, jag tittade en stund tills jag somnade.
Chris slog upp dörren, blöt i håret med droppande kläder, han stirrade på mig och sedan in mot sovrummen.
- Var är din mamma? Frågade han och öppnade hennes sovrumsdörr, han vände sig mot mig och stirrade vilt omkring sig.
- Hon kommer avslöja det, avslöja... avslöja, han drog händerna genom det tunna grå-bruna håret, mamma skulle sova hos sin syster och jag hade ingen lust att säga det till honom.
Han menade att mamma skulle avslöja att han slog henne, men för vem? Vem skulle hon gå till? Ingen, utom mig och jag är fångad.
Hon åkte till sin syster igår för at lungna nerverna, jag tvingade mig själv att inte resa sig ur soffan, ta upp mobilen och knappa in mammas nummer, jag gjorde det inte.
- Hon är inte här, sa jag och sate mig upp för att titta på Chris som vankade fram och tillbaka på köksgolvet, han öppnade lådor och luckor på måfå utan att riktigt leta efter någonting.
- Det ser jag väl, miffo. Men var är hon då? Han klev fram mot mig och drog upp mig ur soffan i kragen, men jag var mins lika stark som Chris, om inte starkare, och slog mig loss från hans grepp.
Jag stod upp i soffan och stirrade ner på Chris som mycket liten ut där nere på golvet, Chris är längre än mig, men inte mycket.
Mamma sa att jag var lik min pappa, med hans ansikte och kroppsbyggnad, han måste vara lång för jag har växt säker två decimeter sedan ett och ett halvt år sedan, innan jag fyllde femton.
Det var då tankarna på Cris död började ruva i bakhuvudet, ett år innan han låg där i kistan, nedfirad i hålet i jorden med en inte alls vacker gravsten.
Ibland förvånas jag själv över vilka tankar en fjortonåring kan ha.

På kvällen tog en vakt våra påsar med ägodelar och sa åt oss att infinna oss vid ingången exakt halv nio, för att förflyttas till den andra avdelningen, vi nickade och jag tog en dusch.
Duschrummet är faktiskt inte så farligt, om man tog bort allt mögel och rengjorde kaklet grundligt, och bytte tvålen vid handfaten.
Annars är duschen helt okej, bortsett från alla pervogubbar, som gärna drar undan draperiet när jag tvättar mig, men efter att jag nästan strypt en låter de mig vara.
- Jackson, Bruce kom in och satte sig på handfaten, över ”SITT INTE HÄR!” skylten.
-Mmh, svarade jag utan att titta på honom, vi brukade prata när den ena stod i duschen, vi skulle kunnat vara bröder, jag och Bruce.
Jag hade inga syskon och Bruce familj hade skärmat av honom helt när han hamnade i finkan, därför kändes det enkelt som bröder med Bruce, vi pratade nästan aldrig hemligheter eller såna saker men det kändes som att det var det Bruce ville prata om just nu.
- Jag berättade hur jag hamnade här, men du sa aldrig ditt brott, sa Bruce, han är inte rädd för att formulera sig men en viss osäkerhet hördes i hans röst.
- Varför vill du veta det? Frågade jag och tog ner min handduk, Bruce ryckte på axlarna.
- Kul, svarade han, jag drog handduken genom håret fortfarande stående i duschen, utan det rinnande vattnet på.
- Okej, sa jag, överlagt mord, Bruce stirrade på mig och jag klev ut ur duschen med handduken runt höfterna.
- Min tur, sa jag och drog en tröja över huvudet, Bruce hade hämtat sig från vilken reaktion han nu fått av mitt svar.
-Hade du någon flickvän? Bruce skrattade till och tänkte efter, stackars tösar i hans närhet, han kommer inte ens ihåg dem.
Jag minns båda mina flickvänner, Bruce kliar sig på hakan.
-Jo , men jag kommer inte ihåg deras namn,en av dem hette något med y... eller f? sa Bruce med ett flin, hade du någon då? Han tittade på mig.
- Ja, två stycken och jag råkar faktiskt komma ihåg deras namn, sa jag men log inte, men den sista gjorde slut långt innan jag hamnade härinne, sa jag och Bruce dunkade mig i ryggen.
Vi gick till ingången och väntade med de andra ungdomarna.
- Tja, jag är Pete, sa en kille med brunt, lockigt hår, han är medellängd, säkert lika gammal som oss.
- Jackson, sa jag och tog hans hand, jag vände mig framåt och hörde Pete och Bruce presentera sig.
Fem vakter kommer och eskorterar oss till ett stort rum, vi fick filtar men sov på golvet eftersom de inte fixat dit några sängar.
- Ska vi sova på golvet, det här kalla, spruckna betonggolvet? Frågade en kille med bakåtstruket, blont hår, han gjorde en gest mot golvet, han visste att vi skulle det men var tvungen att fråga i alla fall.
- Ja, och om du har problem med det kan du sova därute, sa vakten och pekade mor utedassen, killen himlade med ögonen och drog handen över håret.
Jag knöt kängorna hårt, stoppade ner byxorna i dem, lossade på bältet runt jeansen så att det inte skulle skava in i huden, knäppte hoodien och träningsjackan jag inte packat ner och drog filten om axlarna.
Sömnen var djup och drömlös, den sista natten som min hjärna hade någon form av lugn.

13 åring som spenderar tiden med att skriva och läsa, rider och dansar. Bor på landet med en mil till skolan, hundar ÄR människans bästa vän.
Elwira Rönnelin är medlem sedan Elwira Rönnelin har 9 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck