Bergets skugga Del 3

Vi vaknade av vakterna som sprang runt och petade på oss med fötterna, det roligaste de haft på veckor, som det såg ut.
När en vakt böjde bak foten för att ta sats och sparka mig i bröstkorgen skjuter min arm ut och griper tag i vaktens vrist.
- Gör inte det, sa jag sömndrucket, vakten sate ner foten på golvet och vänder sig till nästa offer, jag kryper ihop med filten hårt sluten om min kropp, jag försöker behålla värmen så länge som möjligt, trots att det bara är i början av september så är det bitande kallt.
- Femton minuter till entrén, sa en trött röst i högtalaren, gick därifrån med filtar och småsaker utspridda på golvet.
Vi var uppspelta och nyfikna, det var skönt att få komma härifrån i förtid.
Fem nya vakter och en man i kostym ledde oss ut genom entrén, sedan ut på innerparkeringen, de på utegården stod mot stängslet, vinkade och skrek åt oss att rymma om vi fick chansen.
Sedan öppnades dubbelgrindarna av någon i vakttornet, därute stod fem bussar.
De var gråa med övertäckt text på, antagligen tyckte inte de som ägde bussarna att det skulle var bra reklam att skjutsa brottslingar.
Flera frågade om våra föräldrar, men ingen fick besök, fast de såg inte ut att bry sig om det, vi var bara glada att slippa de här trånga utrymmena.
- Redo? Frågade Bruce och torkade sig nervöst på byxbenen, jag tänkte på min egen nervositet som försvunnit och tänkte att jag bara var... jag kände mig nyfiken och tacksam mot vem som än bestämt att jag fick åka.
Bussen startade och blåste upp fallna löv från marken, himlen var mörkblå, men inte som på natten.
Det var gult, brunt, rött och en aning grönt överallt, jag gillade naturen, den är uppfriskande och fri.
Bussturen tog ungefär en timme, vi stannade framför ett ganska stort hus men vi bara plockade upp några personer och åkte vidare.
- Sa de vart vi skulle? Frågade Bruce, jag skakade på huvudet och drog ner dragkedjan på min tjocktröja.
Bussen var nästan full och temperaturen gick upp nämnvärt mycket, det var bara killar vad jag set än så länge, fast det kanske inte var så konstigt.
Både tjejer och killar på ett isolerat läger, är inte bra.
Eftersom ett+ett=två.

Jag somnade, men inte länge, ända sedan Chris började slå mamma har jag blivit vaksam, uppmärksam och en lättsovare.
Om mamma någonsin gav ifrån sig ett ljud av smärta vaknade jag direkt och en gång for jag upp ur sängen och slet upp dörren till mammas sovrum.
Chris stod hotfullt lutad över mamma liggande i sängen, om jag inte gått på karate och lärt mig om skador hade jag inte sett det lilla blåmärket på hennes panna, och om jag ändå hade gjort det hade det nog bara varit ett vanligt blåmärke.
Men nu visste jag att det betydde att hon blivit slagen medvetslös och Chris var den ända här utom jag, och det visste Chris med, han rätade på sig.
- Ringer du polisen tar det en stund för dem att komma hit, de kommer tro att det var du, du har inga motbevis, han flinade djävulskt och jag skulle inte bli förvånad om små horn började växa ur hans skalle.
Mamma jämrade sig och ögonlocken fladdrade till, Chris böjde sig ner och drog sina äckliga fingrar över hennes panna, mamma log mo honom och jag fattade att hon inte kom ihåg vad som hänt.
- Vad.., hon svalde och andades ut genom munnen, Chris satte sig på sängen.
- Du ramlade och slog i bänken, jag bar in dig hit, sa Chris med falskt len stämma, mamma såg tacksamt på honom.
Han tittade upp på mig och log, mamma tittade också på mig, hon log trött.
- Jack, vad bra..., sa hon men jag hade redan vänt mig om och gått därifrån, jag hörde Chris säga tröstande saker och kände mig illamående.
Jag förstod inte poängen med att först slå henne och sedan ljuga om det, någon psykisk grej i hans hjärna, som att jag vägrade låta ansiktshåret växa.
Drömmen jag hade på bussen från ena fängelset till det andra var liknande, bara att mamma låg i en dödsbädd med gråaktigt hår och insjunkna ögon.
Chris blev röd och fick både horn och treud, eller vad man nu kallar saken djävulen håller i, jag var först så stor att jag ine kunde hjälpa mamma utan att
krossa henne.
Sedan var jag så liten att Chris-djävulen kunde mosa mig med sin stinkande fot.
-Kolla, andades Bruce och pekade ut genom fönstret mot en stor samling tälthus och en stor träbyggnad, Bruce var ganska intresserad av Hitler och andra världskriget och kunde prata i timtal om de filmerna.
Antagligen liknade det här stället något sådant, Bruce hade en armbåge på min axel och den andra på fönstret för stöd, han flög fascinerat med blicken över barackerna och människorna.
Det såg ut som om några tält fortfarande hade plats och det var inte så mycket folk.
Mest unga killar och äldre befälhavare, eller vad de nu heter.
Bussarna stannade i utkanen och vi gick långsamt ut, de flesta unga brottslingarna hade bott i städer och var inte vana vid skogen eller berg, som låg många kilometer bort.
Jag hade haikat mycket med mamma (utan Chris) när jag var yngre och var van vid natur och terräng.
- Jag har aldrig sett något så vackert, sa Bruce och vidgade ögonen som för att kunna käka upp allt han såg med ögonen, som att öppna munnen mer för att få in en stor hamburgare.
- Inte lika mycket som ett fängelse, eller hur? Frågade jag och log åt Bruce reaktion, jag skulle i alla fall älska att bo så nära skogen och bergen.
Men bakom tälten döljde sig helvetesbanan, skjutområdet och dödsspåret.
(fast spåret är inte så farligt när man tänker efter.)
Nej, dödsspåret, det låter bättre.

Elwira Rönnelin

13 åring som spenderar tiden med att skriva och läsa, rider och dansar. Bor på landet med en mil till skolan, hundar ÄR människans bästa vän.
Elwira Rönnelin är medlem sedan 2016 Elwira Rönnelin har 9 publicerade verk