Bergets skugga Del 4

Kapitel 2
uppvärmning



Bussarna är tillbaka, de övertäckta bussarna från de som skämdes, det måste vara från fängelset.
Först klev en otydlig gestalt ut, en lång lite vinglig person med spetsig haka, efter honom en kille med stark utstrålning, jämfört med de andra, hans hår var tovigt och låg oborstat på hjässan, han rörde sig nonchalant och uttryckte inte känslor med bara ansiktet, nu såg man på hans hållning både nyfikenhet och rädsla.
Han tittar från den första killen som kom ut ur bussen på preseningshusen och stannade ett par gånger, en gång på mig.
Mitt hjärta skuttade till men jag hade blivit bra på att lugna ner det, ända sedan jag kommit hit hade det varit konstigt att istället för att tvätta mig innan jag gick och lade mig, smetade jag in ansikte med smuts för att det inte skulle synas att jag var tjej, mina kläder är flera storlekar för stora och mitt hår borstar jag inte eftersom det skulle kunna vara en ledtråd till att jag var av motsatt kön.
Fast många hade långt hår här.
Killen som fått mitt hjärta att hoppa till började gå med de andra från bussarna till mathuset som jag kallar det.
De flesta killar här hade en effekt som magneter mot fel sida, man kommer inte i närheten av dem, men den killen drog mig mot honom.
Herregud! Vad fånig jag är, om jag inte stått mitt bland folk hade jag förmodligen slagit mig själv, nu nöjde jag mig med att vända mig bort från mathuset och gå mot mitt presennings.

-Marlene! Kom ner hit, ropade mamma på nedervåningen, jag gick försiktigt nerför trappan med lätta steg, på köksbordet låg en mapp, antagligen min brottsmapp.
Men, hur långt kan man egentligen gå? jag spöade killen en gång, eller två gånger.
Två främmande män i kostym satt och pratade med mamma och pappa.
Jag gick tyst de sista stegen och ställde mig nedanför sista trappsteget.
- Jag åker ingenstans! Sa jag bestämt och lade armarna demonstrativt i kors, männen log, leendet till barn som inte förstod sitt eget bästa, jag hatade alla som någon gång använt det leendet
- Marlene, det är för ditt eget bästa, du ska bara vara borta i något år, sa mamma och reste sig från bordet, jag backade bort från henne och ryggade för hennes utsträckta hand.
- Vilka är ni? Sa jag och vände mig bort från mamma, pappa reste sig och lade en hand på min axel, jag skakade av mig den.
- Du ska utbildas till soldat och få in lite disciplin i hjärnan, sa mamma och log, jag blängde hårt på dem och döljde mina skakande händer bakom ryggen.
- Ni skickar iväg mig, min röst var klar och jag svalde tårarna innan de hunnit upp till ögonen, pappa lade handen på min axel igen, och jag orkade inte skaka av mig den igen.
- Ett tag bara, svarade mamma och log.
Männen gav mig ett par dar att packa det mest nödvändiga och säga hejdå till vänner och familj.
Jag rymde från lägret jag skulle till bara för att mina föräldrar skulle må dålig av oro och smet ombord på en av bussarna till ett militärt läger med i kriget som härjade i Kanada 0ch stora delar av USA.
Mitt största och sämsta misstag.

Efter kvällsmaten fick de nya rekryterna sovplatser, en av dem sov ovanför mig.
Jag suckade tungt när jag såg att det var killen som kommit ut tvåa från bussen med den nonchalanta stilen.
- Hej, sa han när jag slängde mig på sängen och slog upp min bok, han lyfte på madrassen och drog fram ett ritblock.
Han hade huvudet halvt utanför madrassen när han ritade, håret var inte långt och inte kort, hans ögon var mörkt gröna, nästan bruna och han var slätrakad.
- Jag mår bra, tackar som frågar, sa han och jag ansträngde mig för att inte le, han slutade prata och jag hörde bara ljudet av en penna på papper.
- Det är du, sa han cirka fyrtiofem minuter senare, jag sneglade på teckningen och stelnade till, det var jag, i nästan perfekta detaljer, jag ryckte åt mig den och sedan vek jag ihop den.
- Hallå! Den är ju min, sa han och sträckte ner handen, jag vände mig på sidan, bort från hans hand.
- Inte nu längre, svarade jag och vände blad i boken, han skrattade till och tryckte under skissblocket, pennan och suddet under madrassen igen.
Bara några minuter senare släcktes lamporna.
- Vad heter du? Frågade han ner i mörkret, först svarade jag inte hoppades att han skulle tro att jag sov.
- Parker, svarade jag till slut och hans säng gnisslade när han vände sig, vad heter du då? Frågade jag och kröp ihop under täcket.
- Oväsentligt, svarade han och jag skrattade till, tyst utan att dra i med den flickiga klangen.
- Godnatt, Oväsentligt, viskade jag och somnade några minuter senare.

Elwira Rönnelin

13 åring som spenderar tiden med att skriva och läsa, rider och dansar. Bor på landet med en mil till skolan, hundar ÄR människans bästa vän.
Elwira Rönnelin är medlem sedan 2016 Elwira Rönnelin har 9 publicerade verk