Bergets skugga Del 5

Nästa morgon när de sätter på de tjutande sirenerna sätter jag mig långsamt upp men Jackson ramlar ur sängen och landar hårt på mig som precis skulle ställa mig upp.
- Förlåt, sa han hest och sömnigt, jag knuffar bort honom och ställer mig upp.
- Det gör inget, jag ramlade också ner på golvet första morgonen, du vänjer dig vid deras väckningsmetoder, han flinade, jag tryckte ner fötterna i mina kängor och drog på mig den kamouflage mönstrade jackan.
Kepsen jag alltid hade på och hoppades döljde mitt ansikte ganska mycket låg på golvet och jag tog upp den.
Så här tidigt skulle vi springa och det var precis vad vi gjorde, med en ryggsäck fylld utav sten, patronbälte och oladdat vapen instucket i nävarna.
Man fick bära sakerna hur man ville bara man kunde skjuta samtidigt.
Jag hade alltid ryggsäcken på ryggen (var annars?), patronbältet under ryggsäckens remmar halvt dold, och vapnet över ena axeln, nästan alla tog efter mig eftersom jag typ varje dag kom först i mål.
Okej, okej, jag kanske skryter lite väl mycket men man får ju vara stolt, de gånger som någon annan sprang före mig var en gång när jag stukade foten, några gånger när jag varit sjuk och någon gång när en ryggsäck var borta och jag fick i uppgift att leta upp den istället för en motionsrunda.
Rundan var närmare fyra kilometer i skogen och vi började i utkanten av preseningshusen, det var en vidgad stig från alla gånger vi använt den och jag kunde vägen i huvudet.
- Vad gjorde du med teckningen? Frågade killen som sov över mig i våningssängen och slöt upp vid min sida, vi väntade på att löjtnant Jamie skulle ge order om att börja springa.
- Goddag, oväsentligt, svarade jag, den hamnade i brasan imorse, sa jag och han tittade förvånat på mig, han lutade pipan på geväret mot marken.
- Det finns ju ingen brasa här, sa han och stoppade ner händerna i mina fickor, jag blev så förvånad att jag inte hann hindra honom förrän han tagit upp teckningen och stoppade ner den i sin egen ficka.
- Varför tog du den? Frågade han och sneglade över axeln, Löjtnant Jamie hade börja spatsera åt vårat håll.
Jag svarade inte, men det var för att på den läskigt detaljerade teckningen hade jag sett ut som en tjej.
Det skrämde mig och jag hoppades att idioten inte skulle lista ut det.
- Vad väntar ni på? Spring! Ropade löjtnant Jamie och pekade med hela handen mot spåret, jag började jogga i snabb takt och koncentrerade mig på andningen först och främst.
- Det finns inga brasor här och du sa inte varför du tog teckningen, sa oväsentligt och joggade upp vid min sida, jag himlade med ögonen och gav mig själv beröm för att jag inte tänkte på hans hand genom det mörkbruna håret, eller... okej, jag hann hejda det i alla fall den här gången.
Han såg fortfarande förväntansfullt på mig, som att han väntade på svar, tyvärr, det kommer inte hända.
Vi började närma oss sjön, en kilometer på stigen.
Oväsentligt och jag sprang hela vägen mer eller mindre bredvid varandra och kom samtidigt i mål, han fick en dunk i ryggen av han kompis - eller jag tror det är hans kompis eftersom de pratade mycket och... ja vad kompisar nu gör - men han drog åt sig handen och blåste på den, ryggsäcken var ju full utav sten.
- Bruce, säg hej till Parker, han bor i mitt tälthus, sa teckningskillen och lade en hand på min axel, jag spände mig och han lyfte handen.
- Tja, sa Bruce, han ansiktsdrag var kantiga och ögonen små, hans hår var så blont att det nästan var vitt, jag skakade hans hand.
Bruce och hans kompis kunde vara som bästisar i sådana fåniga tonårsfilmer, som High School musical, den ena är bra på sport och har matcher en eller två gånger i veckan (i det här fallet var det nog kompis) och Bruce var måttligt intresserad fast kom på alla viktiga matcher.
Han var den som såg smart ut från någon annans perspektiv men egentligen en medelmåtta, precis som sin kompis.
Kompis... han får väl heta så tills han säger sitt namn, tänkte jag, vid frukosten satt alltid de första utspridda, ensamma och ville helst inte att någon skulle sätta sig hos dem.
Idag, satte sig Bruce först hos mig men kompis vart nerdragen på en stol hos några av de ”coola” killarna, enligt dem själva och ingen annan.
Bruce såg varken besviken eller avundsjuk ut.
- Varför tycker du det är okej? Frågade jag och Bruce såg förvånat på mig.
- Han är som min bror, bröder får inte alltid lika mycket uppmärksamhet, svarade han och jag nickade fast jag inte fattade ett skit.
- Vad har han åkt i finkan för? Frågade jag och Bruce log, han bredde ett tjockt lager majonnäs på sin macka och jag rynkade lätt på näsan, fast han märkte inget.
- Mord, svarade Bruce och jag satt tyst och åt upp min frukost efter det.
Har kompis utfört ett mord? fast det kanske man ser på hans kalla ansiktsdrag och nu kändes han inte lika tilldragande längre.
Lustig, vilken effekt ett tillkännagivande kan ge.
Efter frukost var det en halvtimme fritt, som löjtnant Jamie kallade det.
Jag brukar vara vid sjön och doppa fötterna i vattnet, men idag rusade Bruce (naken) förbi och hoppade ner i vattnet från bryggan, jag for upp på fötter vände mig i full fart bort från sjön mot lägret.
Tyvärr törnade jag in i Kompis som åkt fast för mord, som turligt nog fortfarande hade byxor på sig.
- Tjena Parker, ska du inte också bada? Frågade han och jag hörde Bruce komma upp ur vattnet igen, jag kunde springa åt sidan med kompis skulle springa ifatt mig.
- Kom igen, sa Bruce och började dra i min tröja, jag ryckte till och agerade innan jag hann tänka, Bruce fick ett slag i ansiktet och jag armbågade kompis i magen för att komma förbi, men det var som att köra armen i en betongmur och han lade en arm om min midja för att stoppa mig.
Min puls gick upp betydligt av rädsla för att han skulle känna mina kurvor som var typiska för en tjej och jag slingrade mig ur hans grepp, kompis gjorde ingen ansats att ta tag i mig igen.
Jag sprang därifrån med Bruce stön av smärta från mitt slag och Kompis förvånade och så småningom förstående ansiktsuttryck.

Elwira Rönnelin

13 åring som spenderar tiden med att skriva och läsa, rider och dansar. Bor på landet med en mil till skolan, hundar ÄR människans bästa vän.
Elwira Rönnelin är medlem sedan 2016 Elwira Rönnelin har 9 publicerade verk