Bergets skugga Del 6

kapitel 3
mördaren som sover med blodig kudde



Jag stirrade på Bruce som hade blod strömmande nerför näsan, jag såg förvånat efter den springande Parker.
Han hade varit så... smal, kanske man skulle kunna uttrycka det som.
I alla fall drog Bruce på sig kläderna som blev blodiga och blöta (eftersom han nyss kommit upp ur vattnet) och gick till Löjtnant Jamie för att, jag vet inte vad det heter men, rapportera?
På Bruce begäran, jag orkade inte ens bry mig om att han blivit smockad av... vem Parker nu var.
- Vem slog dig? Frågade Löjtnant Jamie igen som satt vid sitt skrivbord och tittade på mig och Bruce som stod några decimeter från dörren, när vi försökt sätta oss hade han satt upp handflatan och vi backade en aning förvånade.
Vi var inte vana vid militära grejer och när det hände något nytt, som att sirener var våran väckarklocka, vart vi förvånade och desorienterade.
Som att jag ramlade ur sängen imorse.
- Parker, han sover i samma tälthus som Jackson, svarade Bruce och pekade på mig med tummen, Löjtnant Jamie nickade och reste sig.
- Jag kommer till er vid uppställning ikväll och pratar med Parker, nöjd? Sa han, inte som en fråga mer som att ”nu är du nöjd annars avslutar jag vad Parker påbörjat”.
Vi hann inte göra mer än att gå ut från träbyggnaden förrän det var slut på fritimmen, två hundra meter från stigen på fyra kilometer vi sprungit på morgonen fanns det en hinderbana, den konstigaste hinderbana jag någonsin sett.
Först var det stockar, den ena högre än den andra, sedan taggtrådsstängsel bara en linjals höjd från marken, efter det skulle man klättra uppför en tre meter hög mur utan någonting att ta tag i.
På ett ställe skulle man ta sig över en lång, lerig massa genom att klänga i en stege vänd vågrätt, på ett annat skulle man balansera på en hal och tunn planka, kanske inte såg svårt ut, men skulle bli ett riktigt helvete när det regnade.
Löjtnant Jamie stod bredvid och såg på när alla ställde sig i ledet, jag ville stå långt fram, för att få det överstökat, och för att när alla gjort det var allt lerigt och svettigt, då blev det ännu svårare.
När ledet var färdigt började den som var först springa, jag tittade inte på vad de gjorde, istället funderade jag på hur man skulle ta sig över den tre meter höga muren.
Efter en stund såg jag att alla struntade i att klättra över muren och det såg Löjtnant Jamie också, fast han sa inget.
Muren måste vara till för någonting annat.
Jag känner en blick i nacken och vänder mig om, Parker stirrar intensivt och hatiskt på Bruce men jag uppfattar blicken innan han vänder ner huvudet och tittar på sina fötter.
- Parker är riktigt sur på dig, viskar jag till Bruce och han ler, han tycker om uppmärksamhet i alla former.
- Det var ju jag som tog smällen, sa han och kastade en blick på Parker, han hade sin slitna keps på huvudet, den hade en jordfläck ingrodd på bakhuvudet, skärmen framåt var trådsliten och plastbiten under syntes.
Jag vände mig framåt och såg bara två personer, en av dem bodde i tälthuset jag också sov i, den andra kände jag inte igen.
Nu var ingen framför mig och det rycker till i maggropen av, kan det vara nervositet? Eller upprymdhet?
Jag börjar i alla fall springa när jag väntat tjugo sekunder, det går bra tills jag slinter med handen på den vågräta stegen och landar i leran.
Efter det går allt åt skogen, jag halkar flera gånger på den hala plankan och jag ramlar och slår i huvudet när man ska svinga sig över stocken.
Bara under taggtrådarna går det bra, eftersom man kryper och blir lerig där också.
Parker ser medlidsamt på mig när jag kommer ut på andra sidan, andfådd och lite blodig på händerna, usch! Lera och blod, ingen bra kombination.
- Du borde tvätta av de där, sa Parker och pekade på mina händer, först tänkte jag torka av dem på byxorna men insåg att de var insmorda i lera de med.
- Och det där, fortsatte Parker och pekade på min panna, jag lade handryggen mot panna och kände att den blev varm och kletig, måste skrapat upp den när jag ramlade på stocken.
- Tänkte det, svarade jag och det ryckte i hans mungipor.
Hans ögonfransar var lite längre än mina och ansiktet smalare och såg mer smidig ut, fast hans kroppsbyggnad gick inte riktigt att bedöma eftersom han alltid bar kläder flera storlekar förstora.
det kanske var något annorlunda med Parker, någonting som undslapp alla blickar. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.
(fast det kunde jag, bokstavligen. Men jag visste det inte nu).

I varje tälthus fanns det toaletter, sju bås på rad och några handfat, jag försökte tvätta av mig därinne men insåg att det inte fanns några duschar, och när jag frågade Löjtnant Jamie om dem pekade han mot sjön och gick därifrån.
Jag orkade inte gå ner till sjön så jag stod vid handfaten och försökte tvätta mig så gott det gick, kläderna fick jag skrubba av i sjön imorgon.
Såret i pannan hade jag satt en gasbinda på och händerna hade också tunna remsor gasbinda runt sig, men jag kunde inte se något på ryggen och det var en utmaning i sig att tvätta mig där.
Dörren in till toaletten slogs upp och Parker kom in, jag log mot honom i spegeln och han stoppade snabbt ner något i fickan.
- Går det bra? Frågade han och skyndade sig mot ett utav båsen bakom mig, han slog upp dörren och kom ihåg att det inte fanns några lås och suckade.
- Det går bra, sa jag, och oroa dig inte jag kommer inte öppna, ingen annan heller, han log inte men kunde lika gärna gjort det.
Han gav mig en sådan talande blick jag bara trodde fanns i fantasier, en tacksam blick som sa ord som inte fanns.
Han stängde dörren.
Jag gav upp med ryggen och slängde pappershandduken i papperskorgen.
Sedan tog jag upp min tröja och såg en kraftig kille med röda kinder, hans kraftighet var inte muskler, mer fett, slå upp båset några meter bort från Parker.
Han hade hört allt som Parker, eller bara jag sagt, killen som jag trodde hette Gavin, gick mot dörren till Parkers bås och sträckte ut handen för att öppna det.
- Hallå, det är någon därinne, sa jag och stoppade honom med min arm, jag var betydligt längre än honom men det verkade inte störa honom.
- Kom igen, han är ju kille, sa Gavin, inte har han väl något att dölja, jag tvekade ett ögonblick, ett ögonblick jag var otroligt skamsen över efteråt.
- Nej, du ska inte öppna den dörren, sa jag och spände armen, Gavin ryckte på axlarna och vände sig om.
Men innan han hunnit vända sig helt bort kastade han sig mot dörren igen, innan hans knubbiga hand fått tag på handtaget boxade jag honom i magen och körde armbågen i hans axel.
- Ahh... vad i helvete, stönade han och backade, jag stod framför dörren och tittade på Gavin, han rätade på sig och men gned fortfarande sin axel.
- Du ska inte öppna dörren, sa jag bestämt och lade armarna i kors, Gavin muttrade och gick därifrån.
Parker öppnade dörren och kom ut, han log mot mig och rättade till kepsen på sitt huvud.
- Det där var... snällt gjort, sa han och tvättade händerna, jag log.

Elwira Rönnelin

13 åring som spenderar tiden med att skriva och läsa, rider och dansar. Bor på landet med en mil till skolan, hundar ÄR människans bästa vän.
Elwira Rönnelin är medlem sedan 2016 Elwira Rönnelin har 9 publicerade verk