Bergets skugga del 7

- Uppställning! Ropade någon utifrån och vi sprang ut till kojarna, Löjtnant Jamie kommer in i tälthuset, jag stod på vänster sida och Parker på höger sida om våningssängen, jag drog på mig tröjan igen innan Löjtnanten nått ner till oss.
Löjtnant Jamie gick långsamt mellan raderna och tittade på var och en, det var ganska tydligt att han hade ovanligt bråttom mot mig och Parker, han ställde sig framför Parker med en hårt leende på läpparna.
-Parker, sa han, jag har fått... klagomål om att du skulle vara en, liten tös, sa han, fast det hördes i hans röst att han var skeptisk.
Parker knöt nävarna och tittade med ett förvånat och argt ansiktsuttryck på Löjtnant Jamie.
- Varför tror någon det? Frågade han med väldigt stadig röst, Gavin hade ett flin på läpparna som fick mig att vilja slå till honom igen.
- Personen påstår att du slår som en tjej, svarade Löjtnant Jamie och tittade på mig och tog ett steg åt mitt håll, jag blev lite obekväm av att ha löjtnant Jamies ansikte så nära mitt eget.
- Slå menig Jackson, så får vi se hur mycket tjej du är, sa han och kastade en hastig men synlig blick på Gavin, som såg besviken ut.
Efter att jag skyddat Parker på toaletten visste han att jag skulle säga att Parker var en kille trots att han slog som en tjej, fast det betvivlade jag för att så sent som - eller tidigt som - på förmiddagen idag hade han slagit Bruce blå och blodig.
Parker tittade på mig och jag vände mig mot honom, näven kom flygande
med full kraft, jag klev ett steg bakåt och svarta fläckar började dansa framför mina ögon.
Jag stönar lågt och höjer handen till ansiktet, torkar mig om näsan och känner blod rinna från den, Parker gnider sin näve men har ett belåtet leende på läpparna.
Löjtnant Jamie ser en sekund på Gavin men ser sedan frågande på mig och lite, kanske imponerat på Parker.
- Så, menig Jackson. Slår menig Parker som en tjej? Frågade Löjtnant Jamie och jag torkade bort mer blod från min näsa, och skakade på huvudet.
- Då så var det avklarat, sa Löjtnant Jamie och vände sig mot utgången, Gavin såg ännu mer besviken ut nu när Parker bevisat att han var en kille.
Fast han tvivlade inte en sekund på att Parker var en tjej nu när Löjtnant Jamie var övertygad, han var väldigt inne på det här men officerare, sergeanter och kaptener.
Eller bevisat och bevisat, många tjejer kunde nog slå så, fast det räckte tydligen för Löjtnant Jamie.
Även fast jag borde varit övertygad fanns ändå tvekan, trots att det nu var mer eller mindre bevisat att han var en kille.
- Förlåt, sa Parker och pekade på mitt näsblod, jag skakade på huvudet.
- Det gör inget, sa jag och torkade mig där igen, min arm vart blodig och jag tog sikte på toaletterna, när blodet var borta och jag gick ut för att lägga mig hade lamporna redan släckts.
Jag klättrade upp och kröp ihop under täcket.
Jag tänkte på mamma, hur hade hon det? Klarade hon sig bra utan mig eller Chris? Jag hoppades att hon flyttat till sin syster och sålt lägenheten för det lilla den var värd.
Jag undrade mest om hon visste vart jag var, om hon visste att jag vart tränad att kriga och döda.

Nästa morgon ramlade jag inte ur sängen, utan hoppade ner, men var inte riktigt vaken och snubblade till.
Parker satt på sängen och gnuggade sig i ögonen tills jag fått på mig ytterkläderna och reste sig då, för att vara på säkra sidan så att jag inte välte honom idag igen.
Han sneglar upp på min bädd och ler sedan, ett tunt och behärskat leende, som att han inte ville visa hur roligt han tyckte något var.
- Din kudde är helt blodig, sa han och höll upp min kudde, jag såg förvånat på kudden och Parker på mitt ansikte, nu skrattade han nästan rakt ut.
- Ser du hur blodet är format? Frågade han och strök med pekfingret på det torkade blodet, jag kisade mot det och kom fram till att det liknade en missbildad kind, nu klämde Parker fram ett litet skratt.
- Det är märken på din kind, sa han och tryckte kudden i mina armar för att jämföra dem, jag log.
- Jag tror jag ser likheten, sa han, de är lika blodiga och missbildade! Jag släppte fram ett stort leende och Parker såg en aning förvånad ut, men han gjorde det inte själv, bara hans mungipor drogs upp.
- Jackson! Ropade Bruce och en annan kille i hans tälthus, Parker lade tillbaka kudden uppochner för att inte Löjtnant Jamie eller någon sergeant skulle se blodet, jag hann inte säga tack förrän han hade gått iväg.
- Gavin sa att vi skulle få skjuta idag, sa Bruce upprymt när jag kommit fram till dem, jag tyckte först det var konstigt att Bruce pratat med Gavin, fast han visste inte om hur illa han betett sig i toaletten, och även om jag berättade det var jag inte säker på att Bruce skulle bli avskräckt.
Eftersom Parker slagit till honom och han kunde vara hur långsint som helst.
- Vad har hänt med din kind, förresten? Frågade han och jag började gnugga bort det intorkade blodet, blodet tog med sig hårstrån från kinden och det var inte skönt att skrapa med det hårda tyget på min jacka på den mjuka huden i ansiktet.
- Löjtnant Jamie fick Parker att slå mig för att avgöra om han slog som en ”tjej”, svarade jag och Bruce höjde förvånat på ögonbrynen.
- Så, han fick inget mer... straffande straff, det är ju mer en belöning att få slå någon i ansiktet två gånger på samma dag, sa han lite besviket, jag log och klappade Bruce på axeln.
Vi kom fram till skjutbanan, tolv enkla vapen låg vid varje ställe där jorden var lite fördjupad av alla ungdomar stått och siktat mot den människoformade träskivan.
- Ni som just kommit får vänta till sist och de första i ledet för hjälpa dem som inte kan hantera ett vapen, sa Generalen, ingen visste säker vad hon hette men många gav henne öknamn som ”the grillmaster” när hon nästan bokstavligen stekt en kille efter att han struntat i att springa rundan.
Parker hade berättat om det när jag ritat en gång.
- Han hade suttit vid sjön och grinat eftersom han just fått reda på att hans mamma dött i cancer. Generalen satt honom på en stol i mathuset..., sa Parker men jag hejdade honom genom att sätta pennan framför hans ansikte.
- Mässen, säg mässen, sa jag och fortsatte rita, jag försökte få fram blicken i Parkers ögon innan Gavin försökt slita upp hans bås.
- Okej, mässen, en stol i mässen och började fråga ut honom om hans mamma, först såg han lättad ut över Generalens lätta ton, men sedan började hon bli elak och säga taskiga saker om hans pappa och hans syskon. Efter det sprang alla spåret hela vägen, även jag, trots att jag snubblat och vrickat foten, sa han och rörde omedvetet på foten som jag antog att han vrickat.
- Hur långt hade du kvar att springa då? Frågade jag och gjorde ytterkanten på de kortare hårslingorna runt hans ansikte.
- En och en halv kilometer, tror jag, svarade han och jag stannade mitt i en rörelse, han såg inte stolt ut över det men verkade nöjd över sig själv när jag såg imponerat på honom.
Springa med en vrickad fotled var nog inte lätt, jag gjorde det en gång i skolan på gympan och de jag sprungit med fick stödja mig mellan sig för att jag skulle komma tillbaka, den första biten hade jag haltat fram men det gick så långsamt.
Ett annat öknamn Generalen hade var ”isjungfrun”, halvt om halvt för vad hon gjorde mot pojken vars mamma dött i cancer, och den andra halvan var för att när det varit slagsmål ute i mässen, han betonade ordet och jag log, så slet hon isär killarna och fråga vad som hänt, de anklagade varandra för att ha tagit en kniv från matbordet, kniven låg emellan dem, och de nekade båda till det. Generalen hade tagit upp kniven och sagt åt de båda killarna att slå den andra för att det skulle gå därifrån med ett jämt slagsmål bakom sig, den ena gjorde som hon sa men den andra vägrade, när han vände sig om tog den ena kniven och drev den genom den andra killens rygg, han åkte till sjukhuset och vissa säger att han vart förlamad.
- Vad hände med den första killen då? Frågade jag och drog ett sista, avslutande streck i teckningen.
- Det är Överste Löjtnant Jamie, fast alla säger bara Löjtnant eftersom det är enklare, sa han och drog fingertopparna över jackärmen, ett i taget.
Jag kunde mycket väl tänka mig Löjtnant Jamie i en sådan situation men det var ändå skrämmande, jag drog ett djupt andetag innan jag började prata igen.
- Kolla, sa jag och sträckte fram blocket, Parker satte sig rakare upp och tog emot det.
- Vem är det? frågade han och tog blocket, det är inte det bästa jag sett men den är fin, sa han också och det sårade faktiskt en aning.
Men Wow-uttrycket satt fasklistrat i han ansikte.
- Det är du, eller dina ögon och början på din näsa, sa jag och pekade mellan ögonen en liten bit ner, han höll upp teckningen bredvid sin ansikte och såg med nollställt ansikte på mig.
- Likt? Frågade han och jag skakade på huvudet, den där blicken gick inte att fånga, inte i den här märkliga killens ögon, lamporna började släckas och jag svingade mig upp i min koj.

Elwira Rönnelin

13 åring som spenderar tiden med att skriva och läsa, rider och dansar. Bor på landet med en mil till skolan, hundar ÄR människans bästa vän.
Elwira Rönnelin är medlem sedan 2016 Elwira Rönnelin har 9 publicerade verk