Publicerat
Kategori: Drama noveller

Beskedet

Jag sjunker ner vid samma bänk som vanligt, den närmast fönstret. Vi har alla bestämda platser och jag har fått den bästa. I den här skolan är allt som det var planerat att vara sedan flera decennier tillbaka. De som går här är noga utvalda av utbildningsministrar, de som läst samhällsvetenskap samt en hel del män som ingen egentligen vet vad de kan bidra med. Jag kan höra min lärare komma gående med sina klackar i korridoren.

- Ursäkta att jag är försenad, det har uppstått ett litet problem med administrationen. Men oroa er inte, det kommer lösa sig snart, förklarar vår lärare. Hon talar alltid med lugn och sansad röst, även om hon är nästan tre minuter för sen. Det är ytterst sällan problem med administrationen, men det har bara gått ett fåtal veckor in på läsåret och då kan det bli något problem med någon elev som antingen hamnat fel eller som behöver extra hjälp med något ämne.

Småpratet tonar långsamt ut och lektionen drar igång. Svenska är mitt favorit ämne, här får jag skriva och känna mig duktig. Bredvid mig sitter min vän, hennes hår sprider ut sig över vår bänk när hon nästan ligger över det papper hon skriver på. Jag flyttar försiktigt på mitt papper och gör mig redo att skriva en artikel om vår skola. Alla får alltid samma tema, och den som skriver bäst artikel får publicera den i skoltidningen. Jag har varit med i tidningen fem gånger.

Det är knäppttyst i klassrummet, så här tyst brukar det aldrig vara, även om vi är duktiga på att respektera varandra och lärarna så brukar det alltid viskas från ett hörn. Är det problemet med administrationen som fått oss extra skärpta? Jag tittar upp på klockan, det har redan gått 10 minuter av lektionen och pappret ligger blankt. Idag är jag inte mig själv.

Det sprakar till i högtalaren och samtidigt lyfts alla 20 huvuden från bänken upp mot högtalaren. Endast de viktigaste meddelanden går via högtalaren.
- Personligt meddelande, säger högtalaren och sedan kopplas rektor Agneta in. Hon säger mitt namn och min klass tydligt två gånger.
- Efter lektionen ska du till arbetsrummet, avslutade hon sedan. Hennes röst var som vanligt monoton, som om hon är en dator som bara har en uppgift - att skicka slarviga elever till sitt arbetsrum. Klasskamraterna såg på mig med stora ögon, jag är definitivt inte den slarviga eleven. Jag är alltid glad, artig och kommer i tid. Jag har gått på den här skolan i över ett år och jag har aldrig fått ett personligt meddelande från skolans ledning.

Vår lärare höjer rösten och förklarar att det bara är att återgå till artikeln. Jag stirrar ner på mitt papper, det här brukar vara så lätt för mig, men nu snurrar allt bara runt i huvudet. Det är en halvtimme kvar av lektionen och jag har bara skrivit ner ingressen, det blir ingen sjätte gång mitt namn står i skoltidningen. Läraren börjar gå runt och samla in mina klasskamraters papper. Paniken stiger inom mig, jag får inte misslyckas. Jag har aldrig misslyckats inom svenskämnet.
- Får jag avsluta den efter skolan? ber jag och ser upp på min lärare, med tårar som tränger sig på. Jag får inte börja grina, jag måste skärpa mig. Det är bara en uppgift. Min lärare nickar sammanbitet, jag kan se hur mitt omdöme sjunker i hennes ögon.

Jag reser mig från stolen, samlar ihop mina saker och går med i ledet ut ur klassrummet. Klasskamraterna sprider ut sig i korridoren, de flesta ska till matsalen, andra ska upp till sina lägenheter och en del tar en nypa luft. Men jag har inte tid med något ut av det, jag ska ner till bottenvåningen och gå raka vägen till rektorn.

Inne i arbetsrummet är det ljust, jag sätter mig på kanten av stolen för att mina lår ska se så smala ut som möjligt. Solen skiner rakt in i mina ögon och jag tvingar mig själv att hoppa lite längre in för att hamna i fönsterkarmens skugga. Jag tittar upp på rektor Agneta, hennes läppar är rödmålade och hon bär en grå blus med en svart kjol. Hon skapar en mörk konrast i det ljusa rummet, varken hon eller jag passar in här. In i rummet kommer kvinnan som har koll på alla elevers personlig information, det är henne man går till om man behöver hjälp med studier eller är osäker på något som har och göra med ens antagningspoäng. Jag har aldrig pratat med henne förut, jag har alltid varit säker på att jag hamnat rätt. Både min storasyster och min storebror har gått på den här skolan, varför skulle jag inte passa in här?

Med sig har hon två plastflikar med en bunt papper i, hon lägger plastflikarna framför Agnetas näsa och sätter sig på stolen bredvid mig. Hennes lår ser smala ut fastän hon sitter på hela stolen. Jag letar rätt på hennes namnskylt, Johanna heter hon. Jag inspekterar Johanna, hon är nog inte äldre än 30. Hon har blont hår som svävar över hennes smala axlar. Om jag får välja så skulle jag vilja se ut som henne.

Agneta tar tag i ena bunten och prasslandet avbryter tystnaden mellan oss tre.
- Du undrar kanske varför du är här? undrar Agneta och ser på mig över bågen på hennes läsglasögon. Jag rycker till och ser på henne, pratar hon med mig? När jag inser att det inte kan vara någon annan så nickar jag långsamt. Jag har ingen anledning att vara här.
- Jo…, det är så att… vi är inte vana med sådant här…, det har nämligen uppstått ett problem i ditt liv som kan orsaka en anledning att behöva flytta dig till en annan skola, en skola cirka 17 mil härifrån. Agneta låter för första gången som något annat än en dator. Jag sväljer och viker undan min blick, jag har alltid haft problem med att se äldre personer in i ögonen. Min blick flyr runt över hennes ansikte.
- Vad har hänt? viskar jag och sväljer ännu en gång, jag är rädd för svaret och jag är rädd för att börja gråta. Jag vill allt annat än att byta skola, här har jag fått högsta betyg i majoriteten av ämnena, jag har vänner och jag har turen att skolan ligger tillräckligt nära att jag kan ta tåget till min familj under helgerna.

Agneta tar ett djupt andetag och undviker min fråga, istället kollar hon ner i papperna igen. Jag får en skymt av mitt namn och personnummer och förstår direkt att bunten av papper är de enkäter varje människa måste fylla i under sin uppväxt. Mina föräldrar har fyllt i enkäterna från att jag var nyfödd till att jag var tio. Sedan har jag fyllt i de själv tills att jag blev 17 och nu är jag 19 och har hamnat på den här skolan sen ett år tillbaka. Jag har alltid varit menad att gå här och utbilda mig till psykolog. Genom att fylla i enkäterna och skicka in de till utbildningsministrarna så avgör de vilken skola man hamnar på utifrån ett poängsystem. Den med ett bra och problemfritt liv får mer poäng och kan, som jag, hamna på denna fina skola. Här har alla växt upp i en rik familj, inte utsatts för något allvarligt i barndommen eller haft några problem med den fysiska eller psykiska utvecklingen. På den här skolan är alla till och med lite rädda för de som inte har en stabil uppväxt, vi har starka fördomar mot de som går på de sämre skolorna, där är alla kriminella och tar droger, de utbildar sig till rörmokare och sopgubbar.

Agneta tar sedan den andra bunten. Det står inte mitt namn på de papperna, men jag känner igen definitivt igen namnet, det är min storebrors enkäter. Jag rycker till och ser på henne. Jag visste inte ens att de sparade enkäter från de elever som redan tagit examen.
- Vad har min bror gjort? frågar jag och griper tag i stolens armstöd för att inte riskera att ramla av. Agneta börjar mumla och bläddrar i min och min brors enkäter.

- Det är intressant.. eller tragiskt kanske är rättare ord. Han har haft en sån bra uppväxt.. tränat 3 gånger i veckan, ätit bra och aldrig varit allvarligt sjuk... , säger Agneta som om hon tänker högt för sig själv, vilket hon nog också gör för detta samtal är inte alls så planerat som resten av skolan är.

I de första enkäterna fyller föräldrarna i hur den tidiga utvecklingen gått. Både jag och min bror växte upp tillsammans med våra två andra syskon och våra två föräldrar. Vi reser utomlands varje år och äger två bilar. Vår pappa är läkare och vår mamma är journalist, allt detta har resulterade att vi fick upp mot 50 poäng innan vi ens fyllt 3 år. Vi hade en barnflicka - det ger oss 8 poäng och vi hade båda lätt att lära känna andra barn på dagis och de tidiga skolåren - det ger oss 20 poäng var. När jag själv fyllde i enkäterna var det mycket om min tonårsperiod. Det blev mer troligt om jag fick fylla i, så slapp jag dessutom berätta om allt för min familj. Till och med min tonårsperiod var i princip helt fel fri, jag tränade kickboxning och gick på scouter, jag blev kär för första gången och accepterades i familjen för den jag var. När jag skulle skicka in min sista enkät så var jag inte ett dugg nervös, jag hade nästan 300 poäng och var helt säker på att jag skulle få börja på samma skola som mina äldre syskon.

- Vill du att jag ska berätta för vår elev om vad som hänt? föreslår Johanna och utan Agnetas svar vänder hon sig mot mig. Hon lägger sin hand på min axel och söker min blick. Jag låter henne fånga min blick, det är inte alls lika svårt att se in i hennes ögon som jag förväntat mig. Jag blir lugn av att se på henne och medan hon samlar sig för att berätta för mig vad som har hänt så lyckas jag försvinna i hennes ögon, de är så fina.
- Din bror har cancer.

Jag hittar ut ur hennes ögon och faller bakåt mot ryggstödet. Orden är redan ute i mitt huvud, jag kan inte minnas vad hon sa, men det är som att kroppen gör det för helt plötsligt börjar jag kallsvettas.
- Vi ber om ursäkt för att det kom så hastigt, men vi måste prata om såvida du kan gå kvar eller inte. Vi är nämligen inte vana med att någon får ett så starkt besked på vår skola. De som får cancer brukar väll vara de som har slarvat med träning och inte kost.. inte som din bror som tränar fotboll och varken röker eller dricker… någon i släkten med cancer har ni inte heller.. så det beror ju inte på något genetiskt.. men vad vet jag, jag är ju inte läkare, säger Agneta och ler lite med mungiporna, som om hon tycker att hon var fyndig.

Jag reser mig upp, jag kan inte bara sitta här, varför låter de mig inte tala med mina föräldrar? Jag kliver med stora steg mot dörren och går ut. Jag famlar mig fram till toaletten och låser in mig, hela jag skakar. Jag letar efter mobilen, men när den inte ligger i fickan förstår jag att den är kvar i klassrummet. De samlas alltid in när vi kommer in i klassrummet. Jag som alltid har så lätt för att gråta för det allra minsta, lyckas inte nu, världen snurrar och jag kallsvettas på ett kallt kakel. När jag kom hit hade jag nästan 300 poäng, men ett besked som detta skulle göra att jag inte ens skulle komma in i den här staden. Jag har alltid varit positiv till detta poäng system och tyckt att det är onödigt att demonstrera mot detta. Att få poäng för sitt liv gör ju att man får det man förtjänar. Jag har alltid varit positiv, men nu känns det fel. Hur kan utbildningsministrarna inte räkna med att livet kan förändras? Jag förtjänar inte det här, min bror förtjänar inte det här.

Det knackar på dörren, Johanna berättar att jag måste komma in i rummet igen. Jag går med på att följa med, bara för att det är hon som frågar. Jag öppnar dörren till Agnetas rum men sätter mig inte ner. Jag kramar om mig själv med korsade armar.

- Vi har ett förslag. Agneta fick tillbaka sin monotona röst och såg på mig. Du kan få gå kvar terminen ut, och om din bror mår bättre när skolan börjar igen nästa termin, då kan vi se om du kan gå kvar. Men om det blir värre med din bror är vi nog tvungna att se över de alternativ vi har.

Skriven av: Anna Zachrisson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren