Beslutet / forts. på Liten Rebell

Jag justerade det lilla träkorset, tills jag tyckte att det stod rakt, sedan satte jag en glasburk med vilda vårblommor vid foten av korset. Platsen var en avskild plats i trädgården som Tora hade anvisat.

På korset hade jag med en kraftig jaktkniv karvat djupa skåror. I skårorna hade jag målat med Falu rödfärg, det bildade namnet Mirra.
Det var den 1 Maj 1962, och Mirra hade dött dagen innan. Hon dog framför ögonen på mig. Jag satt i en trädgårdsstol på gårdsplanen, när Mirra rundade hörnet på uthuset.
När hon såg mig så ökade hon farten en aning. Fem meter ifrån mig snubblade hon till, kröp ihop och lade sig på sidan, det ryckte svagt ett par gånger i det ena frambenet, sedan låg hon stilla. Jag satt som förlamad, några sekunder, innan jag reste mig och knäböjde vid Mirra. Jag förstod direkt att hon var död.

Mirra blev 18 år. "Det är gammalt även för en katt", sade Tora.
För mig var Mirra inte någon "vanlig" katt, och då syftar jag inte på att hon var enögd, jag menar att hon var min käraste och mest trofasta vän. Redan från första dagen, när jag kom till Tora, nästan sex år tidigare, så "adopterade" Mirra mig. Varje natt låg hon i benändan på min säng. När jag kom hem från skolan, så satt hon ofta på trappan och väntade.
"Jag tror att Mirra har en inbyggd klocka, hon vet när du är på ingång", brukade Tora säga.
När jag vände mig om från graven, så stod Tora några meter bort och iakttog mig. Toras tidigare mörka hår hade nu blivit nästan helt vitt. Hon hade kanske sjunkit ihop lite, men var fortfarande en ståtlig kvinna, med klara ljusblå ögon.
"Kom Ingvar, så går vi in och dricker begravningskaffe", sa hon.

Jag låg på rygg på den bäddade sängen. Jag tänkte och stirrade i taket, jag måste snart fatta ett beslut. Det var fortfarande eftermiddag, och Tora satt och arbetade vid vävstolen, i rummet intill.
Under det senaste året, så hade jag blivit en ”grubblare”. Detta bekymrade Tora, trots att hon visste orsaken till det.
Året innan, på sommaren 1961, hade farmor efter en långdragen kamp mot cancern avlidit.
Månaderna innan hon dog, låg hon försänkt i koma. I Malmö förväntade sig släkten att jag skulle komma till begravningen. Efter rådslag med Tora, så bestämde jag mig för att åka.

Far hämtade mig, dagen för begravningen. Det blev en begravningsföreställning, som äcklade mig. Det var en enda lovsång över farmor, som jag var oförmögen att ta till mig. Jag var lika oförmögen att sörja.

Det var då vid begravningskaffet, som frågan kom upp. Den som väckte frågan var min farbror Gunnar.
”Ingvar! Du slutar ju snart skolan. Har du tänkt på vad du skall göra sedan? Det finns väl inte så många arbetstillfällen där uppe i skogarna, förmodar jag?” Han fortsatte ”Här i Malmö finns det gott om möjligheter att söka in på någon bra yrkesutbildning, det kan kanske vara något att tänka på?”
Jag kände mig lite omtumlad av tanken på att flytta från Tora till Malmö. Hur skulle den övriga släkten reagera på det?
Jag kände när jag var nere i Malmö på begravningen, att det fanns en liten misstänksamhet från en del av fars syskon. Jag såg det i deras blickar, men det var samtidigt en väldigt diffus känsla, som det inte gick att ta på. Farbror Gunnar, som öppnade frågan, var farmor och farfars älsklingson. Jag blev misstänksam, varför var farbror Gunnar så tillmötesgående? Finns det en hund begraven någonstans?

Tora tyckte inte om tanken att jag kanske skulle flytta tillbaka till Malmö. ”Du kan ju söka in på Perstorps Ättiksfabrik, de söker ständigt folk”, brukade hon säga.
”Du kan ju bo kvar här, tills du hittar en trevlig lägenhet i Perstorp. Och en dag så kanske du kan köpa det här huset. Det verkar inte som om min son Lars, är intresserad av att ta över huset när jag är borta”.
Detta var ett vanligt övertalningsargument, som Tora brukade använda sig av. Tora delade dessutom min misstänksamhet mot släkten i Malmö.
”Var fanns de när din farmor och farfar misshandlade dig?”, brukade hon säga. Detta var tunga argument, som bara gjorde det ännu svårare för mig att ta ett beslut.
Sedan var frågan, hur fysiskt och mentalt rustad var jag för att börja om från början igen?
Fysiskt var det inga problem, det var jag övertygad om. Jag var vältränad och stark. Min fysik hade jag byggt upp genom att jag efterhand hade tagit ett större ansvar för att sköta trädgården, vilket Tora var tacksam över. Tora var uppsliten i ryggen, och orkade inte längre med alltför tungt arbete. Jag brukade också hjälpa till på granngårdarna med diverse lantbruksarbete, tillsammans med mina bondpojkekompisar.
Min mentala hälsa, hade jag mina tvivel om, även om Tora var av en annan uppfattning.
Hon berättade om ett samtal som hon hade haft med en av mina lärare, som brukade köpa ägg av Tora.
”Ingvar är en vänlig, trevlig och hjälpsam pojke. Han är omtyckt av alla i skolan. Men nåde den som försöker att djävlas med honom, då hänger smockan i luften”, sade läraren.
Det där med att smockan hänger i luften, kan man ta med en nypa salt, tänkte jag.
Jag avskydde slagsmål, men visste samtidigt att jag kunde se väldigt hotfull ut, när jag blev arg. Jag mindes vad Tora hade sagt redan första dagen som jag bodde hos henne. ”Ingvar låt inte någon, någonsin trampa på dig mer”. På det området hade jag blivit framgångsrik, det hade tagit lite tid, men jag hade fått ett bättre självförtroende på köpet. Däremot, så led jag fortfarande av mina ”darrningar”. Jag började fortfarande darra när jag blev arg eller på annat sätt upprörd. Med tiden så hade jag utvecklat en teknik för att maskera detta ganska så bra. Men jag insåg också att det var sviter efter mina upplevelser som barn, och att jag kanske skulle få leva med detta resten av livet. Och hur säker kunde jag vara på, att jag inte skulle drabbas av andra dolda psykiska problem i framtiden?
Om jag skulle flytta till Malmö, så skulle det komma ytterligare utmaningar.
En utmaning skulle vara att bygga upp ett nytt socialt nätverk. Det handlade ju bland annat om att skaffa nya vänner, att umgås med. Samtidigt så fanns det fördelar.
'Jag skulle till exempel komma nära lillasyster Klara. Det var många tankar som snurrade runt i huvudet på mig, men jag måste snart komma fram till ett beslut. Jag skulle avsluta min skolgång om en och en halv månad, tänkte jag, där jag låg på sängen.

Så inträffade ytterligare ett dödsfall.
Farfar dog, bara tre månader efter att farmor hade avlidit. Farfar hade inte varit sjuk, men han råkade ut för ett olycksfall. Han föll så olyckligt så att han bröt lårbenshalsen.
På den tiden, så var det inte tal om att patienten skulle upp på benen så snabbt som möjligt, nej det var sängläge som gällde. Det blev så att farfar fick två blodproppar, den sista blodproppen tog hans liv, 67 år gammal.
Denna gång, så åkte jag inte till begravningen. Min lillasyster Klara ringde och bönföll mig att komma. Jag stod dock på mig och vägrade. Jag kände att jag inte skulle klara av mer hyckleri.

Sedan kom ett bakslag. En tid efter farfars begravning, så meddelade far, att han skulle flytta från Perstorp.
Han hade fått ett jobb i Kristianstad, som var bättre betalt. I tre år så hade far och jag bott bara två mil från varandra, och vi hade umgåtts mycket, men nu var det slut med det. Givetvis skulle vi fortsätta att hålla kontakten, men vi skulle inte kunna träffas så ofta.

Jag reste mig från sängen. Jag hade fattat mitt beslut.
Jag gick sakta in i vävstugan, där Tora satt och arbetade vid vävstolen, en bild som jag hade vant mig vid genom åren. Tora stannade upp i sitt arbete, och tittade allvarligt och granskande på mig.
Jag gick fram till vävstolen, och tittade Tora i ögonen. ”Jag har fattat ett beslut”, sa jag lågt. ”Jag flyttar till Malmö”.
Tora satt tyst i en halv minut, sedan reste hon sig. Hon kramade mig hårt. ”Det var inte det som jag hoppades på att få höra, men det är du som bestämmer”, sa hon. ”Men du kommer för alltid att vara min lille pojke, och du vet var jag finns”, fortsatte hon.
Jag hade gråten i halsen. ”Jag lovar att komma och hälsa på dig ofta”, sa jag.
”Vi gör så här. Vi ringer till Gunnar i morgon, för vidare planering”, sa Tora.
Gunnar hade redan sedan tidigare erbjudit mig att bo som inneboende hos honom, och hans fru Siv. Till att börja med gratis. När jag senare fick en inkomst, så skulle jag betala för rummet, mat och tvätt. Jag var beredd att acceptera det erbjudandet.

Dagen efter ringde jag till Gunnar, och meddelade mitt beslut, och att jag accepterade att bo som inneboende hos honom. Vi kom även överens om att Gunnar skulle ordna fram ansökningsblanketter till olika yrkesutbildningar, och sända dem till mig med posten.
Jag skulle sluta skolan, i mitten på juni, och vi planerade preliminärt att flytten skulle bli en månad senare.
Gunnar erbjöd sig att hjälpa till med flytten, han sade att han hade tillgång till en VW-buss. Den tänkte han låna, så att vi fick plats med mina saker.

Det närmade sig flytten. Jag hade ett par veckor tidigare fyllt i en ansökningsblankett, till Kockums lärlingsskola. Denna skola hade ett högt anseende, inte bara i Malmö, utan i hela landet. Blev jag antagen, så skulle utbildningen påbörjas i augusti.
Det var med blandade känslor, som jag gick till skolan den sista dagen. Nu skulle jag lämna den relativt trygga tillvaron i skolan, till något helt annat, som jag inte visste någonting om.

Under den månad som återstod av min vistelse hos Tora, så gick mycket tid åt att cykla omkring och ta farväl av mina kompisar, och alla andra i bekantskapskretsen. Jag fick i de flesta fallen lova att hålla kontakten. Trots att jag inte hade flyttat ännu, så kände jag redan saknaden.

Det återstod en vecka till flytten, när en liten svart Opel rullade in på gården.
Ur bilen klev en ljushårig vacker kvinna, med halvlångt hår.
Det tog några sekunder, innan jag kände igen henne, förmodligen på grund av att hon inte var svartklädd, utan hon var ledigt klädd i en ljus kjol, och matchande jacka.
Det var Eva från barnavårdsnämnden, eller rättare sagt, före detta barnavårdsmannen Eva. Jag hade inte sett Eva sedan den gången, som far var och hälsade på första gången.
Eva berättade att hon inte längre arbetade som barnavårdsman. Hon jobbade numera på överförmyndarnämnden i Malmö. Men hon hade fått reda på att jag skulle flytta tillbaka till Malmö.
Nu råkade hon vara i närheten, och chansade på att vi skulle vara hemma. Det blev ett kärt återseende. För första gången någonsin, så kramade Eva om mig, och jag såg att hon var rörd.
Tora fick bråttom att göra kaffe, och värma bullar till fika.
Vi satt i vardagsrummet och småpratade, under tiden som vi fikade.
Jag berättade att jag hade blivit antagen till en treårig lärlingsplats på Kockums. Under utbildningen skulle jag få lärlingslön. Eva lyckönskade mig till det.
”Det kommer säkert att ordna sig bra för dig”, sa hon. ”Men jag hoppas att du upprätthåller kontakten med Tora?”, fortsatte hon.
”Jag kommer att ta hand om Tora. Hon behöver bara ringa, så sätter jag mig på tåget. Jag har kollat, det finns bra tåg och bussförbindelse. Tåg till Höör, och byte där till buss”, sa jag kaxigt.
Tora och Eva skrattade, och jag tyckte att jag såg en antydan till tårar i ögonen på Tora.
”Så bra”, sa Eva. ”Får jag ett par minuter i enrum med Tora”, fortsatte hon. Tora och Eva gick in i finrummet och stängde dörren. De kom ut igen efter fem minuter. Jag såg att Tora hade tårar i ögonen. ”Vad har de pratat om?”, tänkte jag oroligt.
Eva gjorde sig klar att köra. Hon kramade om både Tora och mig.
”Jag är så glad, att det har gått så bra för dig”, sa hon lågt i mitt öra.
Eva körde ut från gårdsplanen. Tora och jag stod på trappan och vinkade farväl. Det var sista gången som jag såg Eva.

När vi kom in, så frågade jag Tora, vad hon och Eva hade pratat om.
”Det var inget särskilt”, svarade Tora, och vände bort blicken.
”Jo det vet jag att det var”, framhärdade jag. ”Jag såg att du hade gråtit”, fortsatte jag.
Jag tjatade nog i en timme på Tora att hon skulle tala om vad det handlade om. Till sist så berättade hon.
Tora tog en av mina händer i båda sina, och tittade mig i ögonen. ”Om jag berättar om Evas och mitt samtal, lovar du då att aldrig nämna det mer?”
Jag kände att detta tydligen var något som var mycket känsligt för Tora.
”Ja jag lovar”, svarade jag utan att veta vad det handlade om. Tora tvekade några sekunder, sedan tog hon sats.
”Eva sade att jag förmodligen har räddat ditt liv”. Toras ögon fylldes med tårar.
Vi kramade varandra länge och grät

Natten innan flytten till Malmö, sov jag dåligt. Det var så många tankar som for runt i huvudet på mig. Allting var packat och klart. Vi hade avtalat med Gunnar, att han skulle komma klockan 13.00.
Nästan på det avtalade klockslaget, rullade det in en militärgrön VW-buss på gården, ur bilen klev Gunnar.
Tora bjöd på kaffe och smörgåsar, och därefter så började vi packa bilen med mina väskor, och andra saker.
Tora och jag stod i köket och kramade om varandra.
”Lova att höra av dig snart”, sa Tora.
”Jag ringer när vi är framme”, svarade jag.
Vi rullade in i Höör, och jag satt djupt försjunken i tankar.
Jag kände att jag precis hade avslutat ett viktigt kapitel i mitt liv, och att jag var på väg att påbörja ett nytt kapitel, som jag inte visste något om ännu.
Plötsligt så hörde jag Toras trygga röst i mitt huvud. ”Låt aldrig någon, någonsin trampa på dig mer!”
Gunnars röst avbröt mina tankar. ”Vad tänker du på Ingvar?”
Jag suckade djupt, och tittade ut genom sidorutan, vi lämnade Höör bakom oss.
”På mitt beslut”, svarade jag kort.

Forts. följer

Ingvar Hedengård

Jag är en person som är född 1946. Jag är pensionär, efter ett långt yrkesliv som väktare och busschaufför i kollektivtrafik. Är född och uppvuxen i Malmö. 2008 tog jag och frun beslutet att flytta från Malmö till Oskarshamn, där vår dotter redan bodde med sin man och våra barnbarn. Nu som pensionär har jag tid att ägna mig åt att skriva, vilket är ett stort intresse, och i mitt fall handlar det om noveller. Hoppas att det finns personer som kommer att gilla det jag skriver.
Ingvar Hedengård är medlem sedan 2018 Ingvar Hedengård har 12 publicerade verk