Bilden av henne

Jag stirrar stint på bilden på skärmen, bilden som jag för bara några timmar sedan fångat genom kameralinsen. Det finns så mycket ilska i de där ögonen, så mycket outtalat men som ändå skriks ut över folkhaven. Det hörs i tonerna, och likt askflagor dalar resterna av ilskan ner över varenda person som står i publiken. Skammen skjuter ut som pilar ur ögonen, ur alla rörelser och gester; och sorgsenheten lyser igenom i de leenden hon ger, i varje positivt ord hon uttalar. Men ingen annan verkar riktigt se det, kanske inte ens hon själv.

Jag stirrar stint på bilden och undrar hur det är möjligt att vara så blind, så oberörd. Hon skojar om de hemskaste incidenter, blottar sina mest sårbara ögonblick i livet med ett brett grin och en skämtsam kommentar. Men det finns ingen härlig glimt i ögat, bara tomhet, bottenlös tomhet. Allt jag vill är att be henne sluta; sluta behandla det hemska med humormedicin och istället se på det, ta på det, ta sig igenom det. Men vem är jag att be henne stanna upp och våga?

Kvinnan på bilden är vacker, bländande vacker med en mystik omkring sig. Hon har världen vid sina fötter och kraft i kroppsspråket, men inom henne verkar allt ha rämnat. Hon står barfota, stadigt mot scengolvet. Men ändå vinglar hon, försöker hitta fotfäste någonstans i allt det oförståeliga. Den fysiska och psykiska smärtan bryter ner henne successivt, jag kan nästan se det med blotta ögat. Hon lever sitt liv, men verkar vilja rymma till en tid och en plats där allt är enklare. Hon har en dröm men verkar inte tro på den längre. Hon har försökt så många gånger, men ständigt misslyckats. Hon har känt smärtan, sorgen och ilskan, och när allt hon behövde var tröst har hon fått skammen kastad i ansiktet. Skammen som hon inte förtjänar.

Jag stirrar stint på bilden och vet att jag aldrig kommer kunna rädda henne. Hon dras till det destruktiva som flugor till flugpapper, och hon verkar ständigt hitta det. Jag är inte vad hon är ute efter. Ändå kan jag inte sluta beundra henne i all hennes bländande skönhet och outgrundliga komplexitet, likt en mal som dras mot elden i hopp om en ledtråd till vart den ska flyga.

Skriven av: Chayenne