Björnvinter

Aprilsolen letar sig fram mellan de nakna trädgrenarna i minneslunden. Två änder simmar omkring i dammen och kabbelekan längs kanten kommer snart att slå ut och lysa upp med sin gula färg. Jag är här för att hälsa på farmor Ursula. Älskade farmor som varit min fasta punkt i livet tills en hjärtinfarkt abrupt ändrade tingens ordning. Det känns obegripligt att hon inte finns längre.
Barnet gnyr i vagnen. Jag gungar lätt på handtaget och ger honom nappen. Han tystnar direkt och börjar suga frenetiskt. När en dör föds en annan, tänker jag och tittar ut över dammen. Vinden får tag i en hårslinga som lägger sig över mitt ansikte och fastnar i ögonfransarna. Jag stryker tillbaka den bakom örat. Instinktivt vädrar jag i luften för att förvissa mig om att det inte finns något hotfullt i närheten. Jag kan känna lukten av människa långt innan jag ser personen i fråga och hörseln är skarpare än någonsin. Kanske är det så för alla nyblivna föräldrar. Vintern har varit mycket speciell och fram till för någon vecka sen fanns inte en tanke på att ta mig hit. Men här står vi nu, jag och mitt barn. Jag tar fram tulpanbuketten från vagnens underrede och lossar omslagspapperet. Lila och gula tulpaner, fem av varje. Farmors favoritfärger. Jag doppar näsan i buketten och drar in den milda doften av vår, sen sätter jag varsamt ner den i en av minneslundens vaser och mumlar tyst:
”Din lilla björnunge är här nu, farmor.”

Det där med björnunge var mest en kul ordlek, något de vuxna brukade kalla mig när jag var liten. Min pappa hette Björn och jag var hans unge. Svårare än så var det inte. Trodde jag i alla fall. När jag blev äldre kunde jag se i farmors sorgsna ögon att det var mer än bara skoj, och i takt med att pappa började må sämre upphörde smeknamnet.

Varje höst drabbas jag av den stora tröttheten. Oftast är tidsomställningen den utlösande faktorn. Det blir outhärdligt när klockan ställs tillbaka en timme och hela samhället ska återgå till ”normaltid”. Eftermiddagarna släpar sig fram i ultrarapid. Jag gäspar oupphörligt framför datorskärmen och bävar för fikarasten då vanligt hyfs tvingar mig att småprata med kollegorna. Helst av allt vill jag bara krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Slippa höra Bosses osmakliga ljud när han sörplar i sig kaffet. Slippa känna den fräna odören från Allan som trots sin karisma uppenbarligen slarvar med hygienen. Slippa se Maries mörkröda läppstiftsmun formulera intrigskapande påståenden man förväntas hålla med om och slippa känna hennes vassa fingrar om axeln när hon kräver ett instämmande hummande åtminstone. Slippa höra samma tjat om hur slarviga vissa på kontoret är. Hur kan man bara ställa sin odiskade kopp på bänken i stället för i diskmaskinen? Slippa samma gamla skämt om att man borde sätta upp en sån där ”Din mamma jobbar faktiskt inte här-skylt”. Den där förmodade kopplingen mellan moderskap och diskvilja har jag aldrig förstått.

Utöver tröttheten kommer också ätandet. Jag smiter ofta i väg till affären på lunchen och köper godis, choklad och wienerbröd. Ibland en ekologisk bar med nötter och honung eftersom jag intalar mig att det är nyttigare. Men kalorier är kalorier. Skamrosorna bränner på kinderna i takt med frosseriet som inte går att stå emot hur jag än försöker. Jag äter trots att jag vet att jag inte borde. Ett oförklarligt sug efter kolhydrater och fett. Jag ställer undan badrumsvågen och plockar fram mina vinterkläder som är en storlek större än sommargarderobens plagg.

Det är på våren jag mår allra bäst. Förra våren kände jag mig mer sprudlande än vanligt. Så här i efterhand kan jag se att det var på gränsen till maniskt. Jag flirtade hejdlöst och gick på otaliga Tinderdejter. Jag blev uppvaktad och bekräftad, vaknade med dunkande huvudvärk i okända sovrum. Jag kände mig vacker och stark som en gudinna. Snygg har jag aldrig varit, kort och bastant, brunt hår och bruna ögon efter pappa. En period i mellanstadiet blev jag retad för mina tjocka glasögon, men jag har alltid varit både stark och orädd och glåporden upphörde efter några veckor. I högstadiet skaffade jag linser och märkte att killarna började se på mig med andra ögon, även om jag aldrig hörde till de populära på skolan. Men den där våren stod jag i centrum för all uppmärksamhet.

Jag vet inte exakt när jag förstod att jag var gravid. När löven skiftade färg och luften blev kyligare rådde ingen tvekan längre. Byxorna spände över magen och jag satte en gummisnodd mellan knapphål och knapp eftersom jag inte fick igen blixtlåset. Tröttheten var mer förlamande än vanligt och vikten skenade av både graviditet och sötsaker. Energin rann ur mig, jag blev kraftlös och kunde inte koncentrera mig på jobbet. Satt mest och stirrade in i skärmen och fick ingenting gjort. Pratade knappt med kollegorna och lät bli att svara när telefonen ringde. Chefen såg till att jag blev sjukskriven. Jag tillbringade dagarna hemma i soffan framför tv:n med en varm yllefilt uppdragen till hakan. Tittade på serier, slumrade och åt.
På nätterna drömde jag om farmor. Jag drömde att jag följde med henne ut i skogen precis som när jag var liten. Vi plockade blåbär och hon visade mig myrstackar och rotvältor. Vi balanserade på omkullfallna träd och tittade på magiska spindelnät som spunnits mellan torra grenar. Den mossbeklädda marken var mjuk och inbjudande och jag var trygg. Tryggare än någon annanstans.
Plötsligt ändrade farmor karaktär i drömmen. Hon fick något jagat i blicken och började vädra i luften. Utan ett ord försvann hon rätt som det var in mellan de mörka täta granarna, längre in i skogen. Den trygga stämningen förbyttes i osäkerhet. Jag smög efter och såg på håll hur hon buffade med huvudet mot någonting. Det var hennes son som låg där på en bergsknalle med spräckt skalle. Min pappa. Precis som han måste ha sett ut efter det ödesdigra hoppet från bron. Ett underligt visslande ljud pressades fram mellan farmors läppar. En skuldfylld sorgesång.

Verkligheten flöt bort. Hjärtslagen dunkade dovt i öronen. Kroppen var otymplig och jag kunde knappt röra mig. Dag och natt gick i varandra. Mörker och tystnad. Det tjocka duntäcket omslöt varje centimeter av min växande kropp. Jag kunde känna barnet sparka i mig, annars ingenting. Pulsen blev långsammare och det kändes som jag befann mig under vattnet i en djup skogstjärn. Långt borta hördes mammas förvrängda röst men jag kunde inte urskilja orden. Pratade hon med mig? Jag kände hur hon lyfte på täcket och lade något varmt och mjukt vid mitt bröst. Något som rörde sig och gnydde. En förförisk doft av nyfött kittlade näsan. Mitt barn, min son.

Det var som att vakna upp ur en dröm. Hela vintern hade passerat förbi i ett töcken. Jag satte mig försiktigt upp på sängkanten och kände en lätt yrsel. Skulle benen bära? Jag reste mig mödosamt och för första gången på flera månader drog jag upp rullgardinen. Ljuset flödade in i sovrummet. Barnet låg i min gamla vagga som stod bredvid sängen. Han var underbar. Han sov tryggt med armarna utslagna ovanför huvudet. Jag stapplade in i badrummet, vred på duschen, satte mig på golvet och lät det varma vattnet skölja över min försvagade kropp. Långsamt vaknade den till liv igen. Jag kunde känna blodet flyta fram i ådrorna och hjärtfrekvensen ökade. Det sved i huden och det dröjde innan vattnet trängde igenom mitt toviga hår och nådde hårbottnen. Det tog tid att skrubba bort den unkna lukten av sömn och otvättad människa.
Plötsligt hörde jag barnet gny i vaggan. Jag försökte resa mig från badrumsgolvet men mamma var redan där och lyfte upp honom. Jag kunde höra hennes mjuka röst genom dörren:
”Seså lille Björn. Mormor är här. Din mamma har äntligen vaknat.”

Det hörs steg på grusgången i minneslunden och jag väcks ur mina tankar. Jag skyndar mig de få metrarna till barnvagnen och nickar lätt åt kyrkogårdsvaktmästaren när han passerar oss. Jag tar upp mobilen och tittar på klockan, snart dags att gå vidare. Det är inte bara farmor vi ska besöka idag. Marie, Bosse och Allan har ordnat med fika på kontoret och det ska faktiskt bli kul att träffas igen. Jag ser fram emot att få visa dem min lilla Björn. Lite skvaller och sörplande ska jag nog stå ut med. Solen värmer mina kinder. Precis när jag börjar gå mot busshållplatsen hörs samma märkliga visselljud som i drömmen, men en mer hoppfull ton den här gången. Jag vänder huvudet mot skogsdungen och kan nästan svära på att jag skymtar något brunt och lurvigt därinne.

M Eriksson

Skriver noveller och andra texter och har gått tre kurser i kreativt skrivande.
M Eriksson är medlem sedan 2024 M Eriksson har 2 publicerade verk