Blåbärsflickan

MÖTE PÅ ETT TÅG
Tåget lämnade stationen, krängde gnisslande över några växlar och ökade sakta farten. Utanför min stängda kupédörr dunkade några nypåstigna sina resväskor genom gången till sätet med nummret som överensstämde med deras platsbiljett.
– Bra, tänkte jag och återgick till vyerna vid sidan om spåret. Men plötsligt öppnades dörren och en kvinna tittade in. Hon hälsade och frågade om det var ledigt med en nick mot platsen mittemot min. – Javisst, sa jag, glad att tillskottet bara var en person och inte ett helt sällskap.
Hon kom in i kupén och drog igen dörren efter sej, la upp sin ryggsäck på bagagehyllan och slog sej ner vid fönsterbordet mitt emot mej. Efter en stund hade hon gjort sej hemmastadd och gjorde som jag, tittade ut på landskapet vi for förbi.
När jag åker tåg på dagen är det ingen idé för mej att försöka läsa, den av det framrusande tåget till synes oberörda naturen och de mänskliga bygderna drar hela tiden min uppmärksamhet till sej.
Avbrottet i livets lugn vid sidan av spåret verkar bara vara en tillfällig episod trots tågets brutala anstormning, livet flyter på som om ingenting egentligen hade hänt, möjligen blir det lite uppgivet – kanske väntar det bara på att tåget ska bullra förbi så att lugnet kan återta sin naturliga roll i världen.
Kvinnan verkade lika fascinerad som jag av det omväxlande panoramat utanför det ovanligt rena kupéfönstret. För min del blev det däremot ett annat läge sedan hon kommit in i kupén. Hon utgjorde nämligen ett betydligt mer tilldragande blickfång än de i och för sej vackra sädesfälten som stod mogna mellan miltals mörka skogar där ibland glittrande vatten skymtade lockande mellan trädens stammar.
Annars är jag helt nöjd med just detta som jag tycker är en del av tjusningen med tågresor, men nu kunde jag inte låta bli att intressera mej för den i mina ögon ovanligt tilldragande kvinnan.
Hennes bruna och tydligt solblekt hår flöt ner över hennes axlar i mjuka vågor och la sej som en vajande ridå över hennes bröst som mjukt avtecknade sin form under hennes glest stickade tröja.
Håret ramade in hennes ansikte som verkligen fängslade min blick. Det var täckt av skimrande fina fjun som glänste i regnbågens alla färger när solen emellanåt lyste in genom kupéfönstret. Hennes ögonbryn formade sej i två mjuka bågar över hennes bruna ögon och hade samma färg som hennes hår där samma regnbåge lekte.
Huden under hennes vackra ansiktsbehåring var vackert solbrynt, likaså hennes lugna starka händer som hon ibland stödde sin haka i då hon oavvänt betraktade skådespelet vi for förbi.
Även den del av hennes ben som skymtade under hennes långa kjol hade fin gyllenbrun sommarfärg och en vacker ljus liten päls som låg slät över hennes skinn. Jag fascinerades verkligen av hennes behåring som jag upplevde som mycket kvinnlig och mycket ovanlig.
I övrigt var hon helt omålad vilket jag uppskattar då det gäller kvinnor. I själva verket tycker jag inte alls om en del kvinnors ovana att smeta sej fulla av en massa artificiell smörja - ett ytterst tråkigt beteende som "moderna" flickor räddhågat täcker sin naturliga skönhet med.
När jag någon gång påpekat detta, säger dom sej inte ha någon skönhet att täcka vilket i de allra flesta fall är helt fel då det som präglat deras uppfattning är jantelagens förtryck, och den lögnaktiga reklamens endimensionella och hårt retuscherade vrångbild av vad det är att vara människa.
Det handlar om reklamindustrins grova missbruk av människans svaghet och vilja att passa in - oavsett vad det handlar om att sälja - allt från spenat till så kallade naturliga hårsvall så utnyttjas människans taskiga självkänsla.
Och de så kallade skönhetsidealen som den industrin nogsamt vaskat fram kräver produkter för att eventuellt kunna uppnås, mycket dyra produkter som dessutom sällan gör konsumenten tillfredsställd - en tillfredsställd konsument är en dålig konsument - och några sådana produkter såg jag som sagt inte några spår av på den unga kvinnans hud och jag njöt.
Ja, jag satt och såg på henne. Det kan tyckas ofint och ohyfsat och framför allt besvärande för den som blir tittad på, vilket jag inte är omedveten om. Därför gjorde jag det lite obemärkt och i smyg först. Naturligtvis la hon märke till det, men tycktes inte ha någonting emot min uppenbara fascination varför jag fortsättningsvis bara lät mina ögon vila på henne vilket kändes helt naturligt efter en stund - och jag märkte att hon tyckte om det.
Jag kände att jag ville ge ord åt det jag såg, säga något uppskattande om den skönhet hon begåvats med, men visste inte riktigt hur jag skulle formulera mej - men efter en stund kom det av sej själv.
– Jag brukar också betrakta allt vackert och intressant som vi far förbi där ute i världen när jag åker tåg - det gjorde jag också innan du kom in i kupén, sa jag och log då hon vände sin uppmärksamhet mot mej.
Nu lockar inte landskapen där utanför lika mycket längre, även om det är ovanligt vackert nu när det är börjar bli höst. Jag antar att du förstår varför,,,
- Nja,,, sa hon dröjande och såg lite frågande ut.
- Jo det känns lite meningslöst att stirra ut genom fönstret när det jag vill se finns på annat håll.
– Gör inte det då, sa hon och såg lugnt på mej. Sedan log även hon. - Tack, sa hon sedan. Det är ju roligt att någon tycker jag är vacker och inte ”anskrämlig” som vissa uttryckt sej.
– Va, sa jag med oförställd förvåning, nej det kan jag inte förstå att någon kan se något anskrämligt i dej.
– Ja, du vet, lång klänning, säckig tröja, ryggsäck och så…
– Om du menar den uppenbarelse som är du, så kan jag inte se något fel alls, sa jag eftertryckligt.
– Du såg väl inte kläderna förståss, sa hon retsamt.
– Inte i första hand, medgav jag allvarligt. Jag såg mest ditt ansikte och inte är det anskrämligt precis, tvärt om. Jag tycker mycket om dina små fina ansiktshår som skimrar i regnbågens alla färger då solen lyser på dej.
– Så du tycker inte det ser ut som skägg då, sa hon med en ton som gjorde att jag förstod att hon fått stå ut med diverse retsamma kommentarer i tid och otid. - En kvinna ska ju inte ha skägg, la hon till.
– Skägg och skägg och ska och ska, sa jag. En kvinna ska väl vara som den kvinna hon är, eller hur? Och inte som någon schablonartad tvålreklam. Föresten använder jag inte tvål, sa jag med skämtsamt eftertryck. Förutom att dom oftast är kladdiga, halvt upplösta så luktar dom inte gott. Näsan blir helt bedövad, och finns det minsta risk att man blir som bilderna på tvålförpackningarna så är det bäst att hålla allt vad tvål heter ifrån sej!
Hon hade vänligheten att skratta åt min lilla skämtsamhet, och jag skrattade med - det kändes mycket skönt att skratta tillsammans med henne.
Hon tittade forskande på mej och ett litet förbryllat veck syntes mellan hennes ögonbryn. – Du tycks ju kunna hålla dej ren ändå, sa hon konstaterande och log.
Efter detta hade vårt samtal kommit igång och snart talade vi lätt och ledigt om allt som föll oss in, men tiden går fort då man har roligt, och i vårt fall gick den inte bara fort utan rusade liksom tåget förbi vad hade vi ingen aning om, för nu ägnade vi oss bara åt att samtala med varandra.
Konduktören kom travande i korridoren och förkunnade att den station där jag skulle gå av stod på tur. - Fy vad fort det gått, sa jag och började samla ihop min sparsamma packning, och till min glädje skulle även hon gå av där.
Tåget saktade in och folk flockades vid dörrarna. Vi var klara att gå, men satt lugnt kvar tills de flesta hade gått av. När det slutligen var dags för oss att som de sista avstigande kliva av tåget tog hon upp ett alldeles för långt och ganska tungt kolli som hon haft liggande på golvet vidd dörrarna. Utan att knota tog hon det under armen och klev ner på perrongen.
Uppenbarligen hade hon tänkt kånka på det själv då hon utan ett ord släpade det med sej. Jag brukar inte hjälpa damer med deras prylar och pinaler i normala fall, men denna situation ställde sej lite annorlunda.
– Hördududu, sa jag. Jag skulle faktiskt kunna hålla i ena änden på de där – möjligen skulle det kunna underlätta kurvtagningen. Vart ska du, undrade jag.
Hon skulle ta en buss alldeles utanför stationen, sa hon och, i och för sej kunde hon klara sej själv, men okej då. Tydligen - ast på sitt eget lilla sätt. Paketet visade sej vara ganska svårt att hantera i trängseln så det var nog bra att vi var två om det - vi jämkade det mellan oss och knallade iväg mot bussen.
- Bara jag kommer på bussen går det bra, sa hon med en liten ansträngning – hon skulle inte behöva byta och bodde ganska nära hållplatsen. Själv hade jag ingen annan packning än min axelremsväska så för min del var det inte så betungande, men hon hade ju också sin ryggsäck.
Men väl framme vid busshållplatsen blev vi upplysta om att turen var omlagd på grund av demonstrationen. – Jaha, demonstrationen! Det var alltså förklaringen till att det kryllade av poliser, och på håll hörde vi vansinnets stämmor skandera att dom ville ha ihjäl någon. Det va han med satansverserna visade det sej.
Det hela var mycket olustigt, jag ville inte vara åskådare till människors religiösa dårskap och oförsonlighet - inte lämna flickan hur som helst heller med sitt paket.
– Var bor du, går det något annat än buss dit, undrade jag, och sneglade på den långa kön till taxibilarna. Får dom bara skrika av sej lite så blir det lugnt - ska vi gå in på ett fik någonstans tills detta är över?
Hon gillade förslaget, och vi drog in på en tvärgata för att så snabbt som möjligt komma ifrån oväsendet så att vi kunde fortsätta vårt samtal - kom osökt in på ämnet frihet och religion så klart. Vår undran var om det senare egentligen var av ondo eller godo.
Vi förföljdes av den skränande massans ljud, men dessbättre inte av massan själv för då hade det varit läge att sätta högsta fart – som läget nu var travade vi bara lugnt på med paketet som en länk mellan oss.
Något öppet fik såg vi inte till, och efter en stund var det inte långt kvar, sa hon. Hennes bostad var bara några minuters promenad därifrån och hon undrade om jag ville komma med upp till henne? – Vi kan fika där, föreslog hon. Om du har tid alltså? Fast det verkar du ju ha, la hon till och log.
Jag tackade för erbjudandet och kände mej mycket glad över att vi inte bara skilts åt efter tågresans slut. Sådär som det oftast brukar bli – man träffar en trevlig person och känner gemenskap och som om hela livet skulle ligga öppet för fortsatt samvaro säjer man hej då och ses aldrig mer.
Nu passade jag istället på att tala om vad jag hette och hon att hon hette Michellie. Jag upprepade hennes namn, smakade på det då det ju liksom var lite ovanligt i mina kretsar "Michellie",,, fint, sa jag, vackert.
– Vacker flicka, vackert namn, skrattade hon, och sa att mitt namn också var fint. Björn,,, det passar dej bra. Du ser ut som en björn - det är bara blåbärsskogen som fattas, skrattade hon och puffade mej vänskapligt med paketet, hennes härligt varma skratt gick rakt in i mitt hjärta.
– Här, nu är vi framme, här bor jag två trappor upp.
Vi lirkade in oss själva och paketet genom porten som slog igen efter oss med en skräll.
Väl uppe öppnade hon sin ytterdörr och jag bar in paketet i hallen där jag ställde det lutat mot en vägg.
– Hemma igen, sa hon och petade med foten i posthögen innanför dörren.
Att döma av högens storlek verkade hon ha varit borta ganska länge så jag frågade var hon varit. Hon berättade att hennes föräldrar hade ett hus en bit från stationen där hon klivit på där hon brukade vara på somrarna. Föräldrarna hade aldrig tid att vara där så hon fick för det mesta rå sej själv i lugn och ro, vilket hon sa att hon trivdes med.
– Här är förresten en bild på huset, sa hon och pekade på ett foto som hängde på hallväggen som föreställde ett rött hus med ett tornliknande trapphus på den ena sidan och ett lustigt klockformigt tak på den andra. Det stod 1928 på tornspirans vindflöjel.
Ett par åror stod lutade mot husväggen, och de två altandörrarna på verandan stod vidöppna med fladdrande gardiner. Hela bilden andades sommar och frid.
– Ja, där förstår jag att du trivs, sa jag med inlevelse. Det finns en sjö i närheten förstår jag.
– Ja, eller snarare havet, det ligger och kluckar alldeles nedanför huset. Där det också finns en sjöbod som jag använder till ateljé. - Ojojoj, nu längtar jag redan tillbaka!
– Det förstår jag. Varför bor du inte där, undrade jag.
– Det undrar jag också, sa hon dröjande och gick ut i köket. Jag följde efter och slog mej ner vid köksbordet.
– Nu ska jag se vad vi kan äta, sa hon och gick in i skafferiet där hon rumsterade om en stund.
En lägenhet i originalskick med ett möblerbart skafferi, tänkte jag, det var före frysboxar och platsbristens dagar.
– Dehär verkar bli magert, sa hon då hon kom ut. En burk majs, hårt bröd, och två burkar makrill är vad huset kan bjuda. Ska vi gå ner och köpa någonting? Vänta! utbrast hon. Jag har ju en frys också. Broccoligratäng? Gillar du det?
– Jättegott, sa jag. Men det är helt okej med majs och hårt bröd.
– Det är till att vara anspråkslös, log hon. Men vi ska väl ha det bästa huset förmår, tycker jag. Hon tog fram gratängen och stoppade in den i ”mikron”.
– Vad ska vi ha att dricka då, undrade hon. För dej går det säkert bra med ”instant wather”, men jag vill ha vin, skrattade hon och försvann in i skafferiet igen och kom ut med två lätt öl. Dricker du sånt, frågade hon och ställde dom på bordet.
– Visst, sa jag och måste erkänna att jag inte var så engagerad i den lilla detaljen. Däremot talade jag om att jag faktiskt var lite nyfiken på vad det var i det där paketet som vi burit hit.
– Det skulle du allt bra gärna vilja veta, skrattade hon retsamt. Hon var rätt busig av sej - gissa, sa hon och hennes ögon glittrade.
– Skidor är det i alla fall inte,,, men du har varit på landet och hittat nått på auktion och köpt någon spännande grej,,, Kanske en hängmatta, eller en ovanligt smal moraklocka, föreslog jag.
– Det var inte så tokigt för att vara första försöket, skrattade hon. Kom ska jag visa dej. Hon gick före ut i hallen och jag märkte hennes iver.
Vi bar in paketet i vardagsrummet. Knöt upp snörena och vecklade av tyget som omsorgsfullt var svept omkring innehållet. En isärtagen vävram i trä och två hoprullade vävar.
– Bildväv, sa hon och la till med viss stolthet i rösten. Jag väver.
– Jahaaa,,, sa jag undrande, jag var inte närmare bekant med tekniken. Dom här har alltså du gjort, sa jag och pekade på rullarna som var rätt stora. Vill du visa mej, frågade jag för jag märkte att hon nu visade en viss tvekan. Det är ju alltid känsligt att visa sånt man åstadkommit själv och jag hoppades att jag skulle tycka om hennes alster.
– Ja, sa hon dröjande, det är de sista jag gjort... Du ska få se dom, fast jag varnar dej – dit liv kommer inte att bli sej likt sedan du sett dom. Kom sa hon och tog den ena rullen och gick in i det andra rummet som var hennes sovrum. På hennes uppmaning tog jag den andra och följde efter.
Rullgardinerna var nerdragna och solen sken på dom från utsidan. Det gav rummet ett blålila ljus och en sval känsla som kontrasterade starkt mot den varma eftermiddagssolen som mer ohämmat fick skina in i vardagsrummet.
Michellie gick fram till en trätexskiva på väggen och nålade upp den väv hon burit in. När hon rullade ut den såg jag huset från bilden tidigare, men ur en annan vinkel. Havet skymtade bakom byggnaden och en brygga där en roddbåt låg förtöjd.
– En saga, sa jag beundrande och utbrast ”Jättefint arbete” för det var det verkligen. Hon drog upp rullgardinen och ljuset flödade in över väven. Bilden var underbar, färgerna förmedlade sommardagens värme, och det var så jag riktigt kunde känna den friska doften från havet. Helt fantastiskt, sa jag full av beundran.
Efter en stund tog hon den andra rullen, fäste upp den på samma vis på väggen mittemot. Medan hon höll på med det såg jag flera vävar ligga rullade lite var stans vid väggarna och insåg att den stora bilden jag såg genom dörren till vardagsrummet av en roddbåt som speglades i blankt vatten också var en av hennes bildvävar. Förutom att det var samma roddbåt som skymtade bakom huset var det en fantastisk väv.
Det eviga ögonblick som med så otroligt fin känsla återgavs på bilden var så nära att jag riktigt hörde det loja kluckandet av vågor som nyss vaknat en tidig sommarmorgon. Daggen låg ännu kvar på båtens tofter och solens strålar lyste skimrande ner genom vattnet under båtens skrov.
– Vad du är skicklig, sa jag och varken ville eller kunde dölja min beundran. Jag vände mej mot henne, betraktade hennes energiska gestalt där hon ordnade med den andra väven och insåg vilken fantastisk skapande förmåga hon hade.
– Mycket arbete, svarade hon sakligt och rullade ner väven. Synen den förmedlade tog mej med fullständig överraskning. Det dunkade i tinningarna och jag kände min lem obändigt spänna innanför byxtyget.
Det var ingen tvekan, bilden föreställde henne själv.
– Michellie, viskade jag.
Hon låg i gräset eller i mossan med benen särade och armarna bakom huvudet. Hon log. Hennes sköte var delvis öppet och glänste av lockande sav. Hon var så fin, så full av naken längtan, så rofylld och glad, och jag tänkte – den flickan vet sitt värde.
- Vilken flicka, utbrast jag. Vilken underbar flicka du är! Är allt detta sånt som du gjort, frågade jag och pekade på alla hoprullade vävar runt omkring i hennes rum. Jag hörde henne sucka – som jag tyckte, nästan uppgivet ”ja”.
– Vilken fantastisk skatt du har, sa jag. Så här vackra ting skulle folk bli överlyckliga av att få se. Precis som jag blivit, la jag till, och lät mej uppslukas av bilden med den längtande flickan nästan omedveten om att hon själv fanns i rummet alldeles bredvid mej.
Den ena rullgardinen var fortfarande nerdragen och gav sitt förunderligt svala blålila ljus åt vävens inbjudande flicka som fick mej osökt att minnas en mycket märklig upplevelse jag fått för inte så länge senn och undrade om hon ville höra den. Det ville hon, så jag satte mej på en stol mittemot väven och med blicken på vävens flicka och började berätta.
**
- Jag stod mitt i blåbärsriset och åt av de härligaste blåbär man kan tänka sej... Jag gjorde ett uppehåll i berättelsen för att också dra ner den andra rullgardinen, sedan jag förvissat mej om att Michellie inte hade något emot det.
Åter satte jag mej på stolen och hörde Michellie krypa upp och sätta sej tillrätta i sin säng. Vänd mot väven som nu var dunkelt och trolskt belyst av det märkliga rullgardinsljuset återtog jag min historia.
**
Blåbären var som när jag var liten, stora, saftiga och så söta som jag mins att dom var på den tiden. Jag plockade och åt av hjärtans lust och mådde som en glad björn i blåbärsskogen borde göra när bären är mogna.
Dock infann sej en märklig känsla av att jag var iakttagen, men då jag inte kunde upptäcka någon som orsakade denna känsla störde den mej ännu mer.
Det var konstigt därför att jag inte brukade bry mej så mycket om någon ser mej, oavsett om jag har kläder på mej eller inte, vilket jag inte hade - dom hade jag slängt av mej när jag badat i sjön som låg alldeles i närheten.
Det var en sådan där härlig dag då luften är som en mild smekning och solen ger sin härliga värme åt allt utan att bränna. Jag hade njutit hejdlöst av badet och sedan av den varma klippan mot min hud när jag kommit upp ur det svala vattnet.
Som en blomma hade jag öppnat mej mot ljuset och smekt mej till utlösningens totala närvaro - för att sedan med alla sinnen i vaken öppenhet vandra in i skogens svala dunkel och milda ljus. Inne bland de smekande skuggorna drack jag den friska luften och kände livet strömma fritt och rent genom hela min varelse.
Så upptäckte jag de mogna blåbären och som ett vilt djur gick jag från buske till buske och slök den ena näven efter den andra av dessa ljuvliga bär. Det var som sagt inte vilka blåbär som helst, stora, söta och saftiga hängde dom på sina grenar som lysande blå planeter i sin underbara blåbärsrymd.
Emellanåt satte jag mej ner i den mjuka mossan och bara betraktade skogens mångskiftande skönhet. Såg de uråldriga träden ur mitt korta perspektiv och undrade över den ständigt pågående kampen nere i ris och mossa likväl som uppe bland trädens grenar.
Och i allt detta mådde jag så bra som bara en oansvarig nalle kan önska. Fast känslan av att någon tittade på mej ville inte avta, snarare tvärt om. Och som jag satt där och åt fick jag höra en liten röst som ropade, men nu direkt till mej med ett något irriterat tonfall.
– Hallå där din stora kluns, tänker du glufsa i dej varenda blåbär här?
Först trodde jag att det var något flygfä eller annat fenomen som orsakade denna märkliga hörselvilla, men när jag hörde rösten igen tänkte jag att det var min fantasi som spelade mej ett spratt. Eller att jag fått en knäpp - solsting kanske?
Först förföljelsemani, sedan hör jag röster - hur ska detta sluta, tänkte jag och försökte skratta bort alltsammans.
Jag tog en näve till av bären och njöt av saften som villigt letade sej ner i min faktiskt fortfarande lite hungriga mage.
– Kan du äta hur mycket som helst? De där skulle ha räckt i flera dagar åt mej. Hörde jag rösten säga igen. Nu var det ingen tvekan, det fanns en person här någonstans med en mycket liten och snabb röst.
– Dolda kameran, tänkte jag ett mycket kort ögonblick innan jag fick se henne. En lite naken flicka skymtade bland blåbärsbladen. - Fattades bara det, nu ser jag syner också!
– Okej då, suckade jag uppgivet inför denna mycket påtagliga hallucination, och log mot tösen som satt på en blåbärsstjälk och blängde argt på mej. - Ursäkta, sa jag en aning förbryllad.
Jag visste inte att tillgången var så begränsad. Hela skogen är ju full av dom och du verkar inte behöva så många. Men jag kan plocka på ett annat ställe.
– För all del, sa hon. Det är inte så farligt som det låter, jag bara skojade, sedan log hon lite vänligare och fortsatte. Jag ville bara se om du skulle springa härifrån, åkalla högre makter, eller försöka med nått trix för att fånga mej, men du gör ingetdera, så ät du, bären är ovanligt fina i år.
Hon ställde sej upp och började gunga på kvisten så blåbären for åt alla håll. Hon va bra läcker så liten hon var när hon tog i för att få fart på bären. Hennes lilla stjärt guppade upp och ner i små energiska rörelser. Vilken liten pärla, tänkte jag helt betagen i den lilla varelsen.
– Du är allt bra söt du, sa jag och kände mej som Frödings stora bergatroll. Synd att du är så liten, eller att jag är så stor. Jag skulle gärna slå mej ner och språka en stund - om det är okej för dej alltså?
Hon gillade att jag frågande och nickade tankfullt medan hon betraktade mej - som jag uppfattade det - med drömmande ögon.
– Kom hit bort då, sa hon och kilade iväg mellan blåbärsrisets stammar. Hon stannade på en mossig liten plats, stor nog för mej att sitta på.
– Här kan du sätta dej, sa hon och jag slog mej ner. Själv klättrade hon upp i ett - ur hennes perspektiv - annan blåbärsträd.
Medveten om att jag tyckte om henne kromade hon sej lite för mej så att jag skulle kunna se hela hennes lilla fina person och hennes fullt utvecklade underbart kvinnlig skönhet.
Hennes bruna vildvuxna hår stod som en sky kring hennes huvud och samma färg som håret markerade tydligt hennes armhålor och rikligt hennes sköte.
Mitt huvud surrade av frågor men jag tänkte att svaren nog inte skulle göra livet rättvisa, och att jag knappast skulle bli lyckligare med dom i min hand.
– Jag ska inte fråga någonting, sa jag. Men jag måste ändå säga att du är en mycket vacker liten kvinna.
– Jag har längtat efter att få höra dej säga det hela dan i dag, sa hon. Ända sedan jag såg dej när du kom och det är mycket länge för en sådan som mej.
– Jaså, är det du som iakttagit mej. Jag har verkligen undrat. Det brukar inte kännas så här.
– Jag såg att du märkte det, men jag rår inte för det. Jag kan inte hindra min längtan, den är mycket större än jag. Lite blygt slog hon ner sin blick, men såg straxt upp igen – betraktade mej med fast och orädd blick.
– Jag vill att du kysser mej, sa hon och hennes varmt bruna ögon glimmade mörkt. Hon formade en kyss med sina läppar och log. Jag log tillbaka och sa – Kyssa dej det vill jag gärna, men du är så liten, och jag är om sanningen ska fram som du ju mycket riktigt påpekade ”en riktig kluns” i förhållande till dej – och jag vill absolut inte göra dej illa.
Men då jag ju ändå ville vara tillmötesgående frågade jag om jag skulle lyfta upp henne eller ställa mej på knä.
– Det är ingen fara, jag är nog starkare än du tror, sa hon och klättrade ner från kvisten. Gör bara som jag säger. Böj dej ner mot mej. Säg dessa ord med hela din längtan tydligt i ditt hjärta, "Tjirponami". Blunda sedan och kyss mej.
Jag böjde mej i förundran över allt detta ofattbara, följde den lilla flickans energiska uppmaning i mossan framför mej och med oförfalskad inlevelse sa jag orden inifrån mej skälv, som en bön direkt ur min längtan och sannare än så kan den inte säjas.
– Tjirponami,,, sedan blundade jag och kysste henne, kände hennes armar om min halls och slöt henne hårt i min famn.
Hennes läppar smakade lika söta som blåbären, och hon la sej bakåt på mossan och drog mej över sej.
– Kyss hela mej, suckade hon och jag kysste henne lika hungrigt som hon tog emot mina heta läppar. Hennes bröst var som erotiska ilsignaler i hennes kropp och hon drog mej villt emot sej och smekte hela mej med ivrigt heta händer och förde mina kyssar ner till sitt sköte som hon öppnade mot mej med en befriande suck.
Lika vild som flickan drack jag med totalt frisläppt begär hennes flödande syrliga sötma, gav henne hela min njutande glädje och tog emot allt hon ville ge.
Ibland låg hon stilla, öppen, lät mej dricka hennes vildhonung tills hon i hängiven upphetsning, vild av njutningens lycka smekande täckte hela mej med kyssar för att sedan åter ge mej att dricka.
Hon närmade sej sin längtans stund. Jag kände hennes ivriga händer mjukt trycka mej mot sitt sköte som hon rörde med fint glidande smekningar mot mina läppar och min slickande tunga. Hennes andning övergick från flämtande lågt gnyende till gnällande rop då hon pressade mej allt häftigare mot sitt vidöppna kön tills hon slutligen helt ohämmat lät mej höra sin heta sång - de stora granarna böjde sej intresserat över oss.
- Och oj vilken utlevelse den flickan hade - hon tjöt som ingen jag älskat har tjutit.
I den stunden var jag bara helt och fullt hängiven älskare och ägnade inte vårt märkliga möte en tanke. Inte heller om jag skulle få förbli hos henne för alltid, fast jag tidigare ett kort ögonblick funderat på det, när mossan blev som stora buskar och spindlarna som jag ett ögonblick sett i ögonvrån mest liknade okokta krabbor. Men inför hennes underbart vibrerande utlevelse var jag helt odelat närvarande och lyckligt mottagande hennes tillitsfulla gåva, verkligen glad att få ge henne detta och få höra hennes hängivna njutnings toner övergå i ohejdad älskosång.
Detta var och är för mej livets verkliga kärleksgåva, och min starkaste längtan.
När hon andfådd, sakta stillade sej, slappnade av och sjönk ner mot marken lade jag mej beskyddande över henne. Hon kramade mej emot sej och öppnade sej med en hängiven förlösande suck och lät mitt ollon själv finna vägen in i hennes längtande värme.
Jag kände mej lycklig - obeskrivligt lycklig i den stunden - inget fanns just då som jag saknade - jag hade allt. Vi var så nära varandra, längtan till längtan. Hon slöt ögonen och tryckte sitt sköte mot mej, manade min smekande dans med rytmiska rörelser och lät mej känna hennes underbara slida krama mitt kön med en så hungrig och lustfyllt villighet att jag inget annat kunde än att odelat bejaka allt som var kärlek och längtan i henne – och jag försäkrar att den var så oändligt mycket större än jag kunnat tänka mej när jag först såg henne.
Mjukt och långsamt smekte jag med mitt kön och hela min kropp hennes inre hinnor och hela hennes älskliga varelse till den sanningens virvlande tidlösa sekund som väntade oss någonstans i vår evighet – hennes slidas skälvande smeksamhet angav takten i vår älskolek, samtidigt som hon energiskt kysste mitt ansikte och hals.
Denna gång sjöng vi tillsammans.
När min säd slungades genom mitt livsheta kön in i hennes blommande kropp föll jag tusen år in i ett blått mjukt mörker som var ljus och värme. Det omslöt mej helt och jag hörde henne viska i mitt öra, avlägset men helt nära mitt hjärtas innersta längtan. ”Tack min vän för din tillit”. Om du vill så längta dej tillbaks till mej... Jag finns, det vet du nu i ditt hjärta...
Min strupe snördes samman då jag förstod, men lät mina händer släppa hennes underbara lilla person, lät mina armar falla ner i mossan och blundade. Med slutna ögon kände jag hennes läppar mot min panna och hörde ett lite lätt prassel försvinna i mossan och visste att jag åter var ensam.
Jag låg kvar och lyssnade efter hennes ljud och kände att jag redan längtade hennes närhet - så mycket liv i en så liten person.
Mitt i den djupaste av suckar slog ja upp ögonen och reste mej inte alls förvånad över att jag blivit stor igen. Vilken dröm, tänkte jag. Alldeles för otrolig för att vara sann, men ändå...
– Tack för din längtan min vän, i mitt hjärta har du ett kärlekshem, sa jag inåt den dunkla skogen däråt jag hört hennes steg försvinna. Plockade försiktigt en näve blåbär som jag tog med mej ner till stranden.
Undrar om jag har somnat i solen tänkte jag när jag närmade mej platsen jag låg på förut, men där såg inte till mej någonstans.
Däremot låg mina kläder kvar där jag lagt dom. Med fötterna i vattnet satte jag mej på en sten och tittade på min slaka lem som hängde mjukvarmt tillfreds med livet, blåbärsblå och glänsande av flickans röda skötessaft. Än en gång suckade jag inför detta livets fantastiska mirakel som jag inte skulle kunna berätta för någon med anspråk på att bli trodd.
Som jag satt där på stenen drabbade mej saknadens oförlösta gråt som kramade mitt hjärta. Min längtan sträckte sej sökande in i skogens outgrundliga kärleksrymd. Var finns du? När möts vi igen, ropade min själ ut i en värd som fått ytterligare en dimension, fylld av tacksam glädje.
Än en gång suckade jag och kastade mej raklång ut i vattnet, simmade ut en bit i den lilla sjön, tjoade och slängde kyssar åt alla håll. Lyckligare eller olyckligare kunde jag nog inte bli.
Solen närmade sej granarnas toppar då jag gick upp för att torka i de sista solstrålarna. Sedan klädde jag mej och vandrade hemåt.
**
När jag slutat min historia satt jag tyst en stund, begrundande den drömvärld jag lever i. Michellie sa ingenting. Jag reste mej för att dra upp den rullgardin som var närmast flickan i gräset för att titta på henne i dagsljus, men hejdade mej när jag hörde Michellies röst.
– Stora Blåbärsbjörn, kom till mej!
Jag vände mej mot henne i sängen där hon satt eller snarare låg och såg henne naken som på väven med benen särade och skötet öppet mot mej. I rummets dunkla ljus såg jag den glimmande saven mellan hennes blygläppar, hennes ögon blänkte och hon log.
Efter några ögonblick kunde jag tro på det jag såg, inte för att det i sej skulle vara så otroligt. Vi längtar alla mer än en gång i våra liv och någon gång har vi modet att leva denna längtan.
Michellie hade det modet nu och jag kunde möta hennes längtan med min.
Full av glädje krängde jag av mej kläderna utan att ta blicken från henne. Jag ville inte förlora detta underbara ögonblick till minnenas och drömmarnas värld utan att ta in varje sekund av det i min själ. Men jag behövde inte oroa mej - hon låg kvar med förväntansfullt glittrande ögon.
Och när jag äntligen fått av mej kläderna ställde jag mej på golvet framför henne, kände hennes starka lust strömma emot mej, omsluta mej, och dra mej till sej.
- Tjirponami, sa jag och föll än en gång tusen år in i hennes längtansheta ljusa mörker.
**
Från den stunden har det varit vi och kärleken. Vi bor i ett litet rött hus från 1928 och vid bryggan ligger våra drömmars skepp, en förtrollande vacker liten roddbåt redo för kärlekens äventyr.
Vi har lärt oss att "Tjirponami" har många betydelser, men bara om det sägs med kärlek. Listan kan förmodligen göras oändligt lång och ordens magi är helt säkert annorlunda för olika personer, men för oss har ordet blivit uttryck för vår längtan till det riktiga oförstörda livet och den okuvade heta kärleken.
Ordet bär även tacksamhetens budskap till kärlekens Gudinna - Hon som är där kärlek är.
Tjirponami !

Teddy Bizon

Om någon förläggare är intresserad är jag öppen för förslag - har både noveller och romaner som skulle kunna intressera, och en hel del dikter. Är även verksam bild- och form-konstnär.
Teddy Bizon är medlem sedan 2020 Teddy Bizon har 1 publicerade verk