Publicerat
Kategori: Djur noveller

Blodet rinner

Livet passerar snabbare än vad jag tidigare trott. Det insåg jag när jag tvingades bort från den plats som jag älskar mest till den plats som jag så längre fruktat.

Hjälp, vart för dem mig, varför är det så mörkt?
Jag fryser, det är kallt och alldeles obekvämt. Ingen mat, inget vatten, ingen säng. Inte ens sågspån.
Efter några kilometer transporterad utan några som helst säkerhetsåtgärder hör jag en manlig röst som kommer från djurbilens främre del. Det är de mannen i förarsätet som talar och inte förstår jag vad han säger. Allt jag kan höra är oljudet från vägarna utanför och de andra djurens råmande. Det härliga ljudet från mjölkmaskinen, ljudet från de nyfödda kalvarna och bondkattens jamande kan inte länge höras. Doften av foder när våran egen bonde, han som älskar oss stövlar in är nu ett minne blott och inte vet jag vart jag är på väg. Men någonting som är säkert, det är inte hem.
Det var de sista tankarna som flödade i huvudet på mig, det sista som jag verkligen minns innan jag låg på det kalla stengolvet som var omslutet utav de mörka, blodiga väggarna. Det var ensamt men trots denna ständiga tystnad så kunde det höras ljud av tunga kedjor och vattendropp.
Vart är jag egentligen? Jag börjar att se mig om i rummet, reser mig upp ifrån det kalla golvet men halkar till på något som först såg ut som vatten. Jag drar efter andan och gör åter ett nytt försök till att resa mig. I samma sekund känner jag en välbekant doft. Jag tittar ner och ser hur den mörka trögflytande vätskan rinner ner i ett smutsigt avlopp lite längre bort. I samma ögonblick slår det mig. I rummet där jag befinner mig är jag inte längre ensam. Ovanför mig hänger det fyra döda kroppar på rad och ljudet som jag tidigare trott varit vattendropp var ljudet av det sista blodet som var på tömning. Kalla kårar passerar min kropp när jag förstår att tiden är inne. De skärmande skräckhistorierna som mina förfäder en gång berättat var inte bara historier. Skräcken över att vid fullt medvetande, få en nyvässad kniv struken djupt in i halsen. Så långt att den når till att skära av luftstrupen, matstrupen och karotidartärerna. Den sk
räcken. Länge har jag hört talas om det men aldrig riktigt trott på det, men nu är den mörka historien verklighet och kanske står jag näst på tur.
Några få ögonblick senare kommer en lång, muskulös man in, iklädd ett vitt förkläde som var alldeles täckt av blod. Bakom sig har han med sig ytterligare några människor varav den ena bär ett grovt rep som träs om min nacke. Jag är rädd. Nog förstår jag vad som väntar och rädslan inför döden växer inom mig. Ju närmare vi kommer slaktsalen, ju närmare kommer oljuden av maskiner, råmande kor och får som bräker. Paniken kryper mig allt närmare. Genom en lång, kall korridor med stark blodlukt går vi mot något som kommer att bli mitt sista andetag. Jag sluter ögonen och försöker att tänka på livet och alla goda stunder jag haft. Jag minns varje sommar när vi släpptes ut på grönbete. Alla korna hopade och dansade av glädje och solen lös starkare över oss än vad den någonsin gjort tidigare. Solens värmande strålar, barnens glada skratt, kattens lyckliga jamande och gräsets härliga doft fästes kring min mule. Tiden stannar till för ett ö
gonblick, jag känner mig lycklig men i nästa sekund vaknar jag upp ur mina drömmar och möts av ett råmande från Clara. Nej, det kan inte vara sant, jag vågar inte tro att det är sant, men det är sant. Bakom väggen, precis intill korridoren där jag går dör hon. Paniken växer och växer. Hjärtat bultar allt snabbare och varje hjärtslag känns som en sten som pressas djupt in i kroppen och varje sten blir mer smärtsam än den förra.
Efter några minuter ser jag den plats där min far fått sitt liv lämnat. I liknelse med en hästbox där den nedre grinden är stängd och endast huvudet syns till. Jag följer mannen till platsen, jag vet ju att motstånd bara gör mig ont. Vad har jag att säga, jag är ju bara en ko.
Jag ser hur mannen i det vita, blodiga förklädet vässar kniven som sker mellan varje slakt. Det är vad min far sagt till mig. Mannen kliver fram mot mig med den långa, nyvässade kniven, vänder sig därefter mot den heliga staden Mecka och säger något vilket jag kan anta är det korta men enkla ordet ”Bismillah” som betyder I Allahs namn. Därefter, utan att blinka för han kniven i ett enda rakt snitt och blodet forsar ut ur mig. Värre än jag någonsin kunnat föreställa mig men inte var det det värsta. Med bedövning skulle säkerligen smärtan vara lindrigare, kanske obefintlig men vad det jag, jag är ju bara en ko.
Direkt efter att jag fått min halspulsåder avskuren så blir jag placerad på det iskalla stengolvet, utan någon direkt uppsikt. Varför ska jag? Jag har så många frågor men så lite svar. Blodet fortsätter att forsa ur min kropp och jag ser det, jag ser det med mina egna ögon. Med ögonen som snart ska slutas.
Medan jag ligger och känner kylan av ensamhet försöker jag med allt vad jag kan att råma. Ge ut mina sista ljud som ska stanna på jorden medan själen försvinner bort i tomheten. Allt jag vill är att eländet bara ska ta slut. Tiden går men än finns jag kvar. Farten på blodflödet har börjat att långsamt sakta in. Synen är inte längre lika klar och världen är verkligen inte lika ljus som den än gång var.

Det gröna gräset är ett minne blott, med blod jag lämnar golvet vått.
Inte längre med glada dagar, ej för mig i gröna hagar.
Med ett sista ljud lämnar jag för er, rädd och förtvivlad vilket jag hoppas att ni ser
Jag är väl som gjord för dig men en sista önskan, snälla hjälp mig.

Skriven av: Johannaaaa

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson