Blombuketten

BLOMBUKETTEN

Han går längs den dammiga vägen, med skolväskan på ryggen. Jeansen är lappade på knäna och händerna smutsiga av kulspel i sand. Skolan är slut för idag.
Han stannar till. Vad var det? En hare! Man skymtar honom ännu där han skuttar fram genom det långa gräset. Undrar var han bor?
Pojken tar av på den smala stigen, åt det håll som haren försvann. I skogsbrynet skänker grenar av ek och alm skugga åt brunbrända barnarmar. Förutom lite enstaka fågelkvitter är det alldeles tyst i skogen. Vart tog haren vägen? Kanske han bor bakom berget där?
Men där ligger en myrstack, en jättestor! Oj, vilket liv där är! Tusentals, kanske miljoner små myror som stretar och drar. Å, titta där är drottningen! Han vet det för hon har vingar. Var har de varit, alla som kommer i rad hem till stacken med varsitt strå.
Han går ett stycke för att se efter, men så börjar de ta genvägar över hans fötter och upp på hans ben. Då är det inte roligt längre. Han hoppar och stampar och springer en bit.
Då öppnar sig gläntan där de hade picknick i fjol, han och mamma. Han känner igen sig. Så höga träden är här runt omkring. Han ställer sig bredbent och böjer huvudet bakåt så långt det går. Högt, högt däruppe är trädtopparna. Nästan ända uppe i himlen. Han blir yr och ser ner igen. Det växer mycket blommor här. Tänk om han skulle plocka en bukett till mamma. Då blir hon säkert glad! Han går omkring en bra stund. Hukar och letar ut de finaste exemplaren av gökärt, skogsstjärna, farmors glasögon, hundkex och smörblomma. En riktigt ståtlig bukett blir det.
Å, titta där! En jättefin barkbit! Den är precis formad som en liten båt. Man behöver inte ändra på den alls. Han tar upp den i andra handen. Nu får det räcka med blommor.
Han vänder och börjar traska tillbaka mot vägen. Längs med vägen finns det ett dike med alldeles lagom mycket vatten i. Man måste ju testa så att båten flyter bra. Annars är det ingen idè att ta hem den. Han hukar sig ner. Måste ta av sig ryggsäcken för balansens skull, när han ska sträcka sig ner mot vattenytan. Blommorna lägger han ovanpå.
Jodå, båten flyter bra. Jättebra! Utan hur långt den kan flyta utan att fastna i någonting? Han går långsamt efter, Får kliva ner och putta på lite ibland. Han ska göra ett segel till den när han kommer hem. Ett fint, av riktigt tyg. Han ska fråga mamma.
Alldeles innan röret som går under vägen räddar han båten och går tillbaka med den till ryggsäcken. Blommorna har redan börjat sloka och känns mjuka. Bäst att ge dem lite vatten också. Han tar blombuketten och håller ner den i vattnet en stund. 'Drick nu. Så ni håller er tills vi kommer hem.'
Sedan hänger han på sig väskan igen, tar båten i andra handen och fortsätter vandringen hem. När han kommer till Johanssons staket, står Bimbo där och viftar på svansen. Han stannar och pratar med honom en stund och klappar det guldgula hundhuvudet genom spjälorna.
Nu är han hemma. Blombuketten är nästan lika fin som den varit från början. Han håller den bakom ryggen, för det ska bli en överraskning. Han öppnar dörren.
- Hej mamma! Nu är jag hemma!
Mamma visar sig i hallöppningen. Hon ser arg ut. Hon låter ännu argare.
- VAR har du varit!!? Jag har haft maten färdig en timma nu! Nu får du äta den kall. Att du aldrig kan lära dig passa tider! Fattar du inte att jag blir orolig? In med dig nu och ät. Jag ska gå och duscha innan gästerna kommer ikväll.
Mamma försvinner in i badrummet och stänger dörren efter sig med en smäll.
Pojken med blombuketten och den fina barkbåten står tyst kvar vid dörren en stund. De smutsiga fingrarna kramar den varma fuktiga buketten bakom ryggen. Han försöker svälja klumpen i halsen.
Sedan går han ut i köket och slänger blommorna i soppåsen.

© Laila Norman

Skriven av: Laila Norman