Bomber och falafel i Beirut

Anna och Cissi stod utanför Bourj al barajne, ett palestinskt flyktingläger i de södra förorterna till Beirut. Dom väntade på Ali, Cissis kontakt som hade lovat att ge de båda vännerna en rundtur i lägret. Trafiken var outhärdlig, alla tutade på varandra hela tiden och luften var fylld av avgaser. Klockan var vid middagstid så solen började gå ner.

Han kommer nog snart, säger Cissi och tittar på sitt armbandsur, han skulle komma direkt efter jobbet. Ja, jag har inte bråttom, svarar Anna, som alltid själv ville vara i tid och gärna att andra också skulle vara det. Men efter några veckor i Beirut visste hon att hålla tider med den trafiken inte var lätt.

Anna som var på besök hos sin kusin Cissi några veckor hade efter några dagar på stranden tjatat till sig ett besök i ett palestinskt flyktingläger, och eftersom Cissi hade de kontakterna så hade det till slut blivit av. Cissi jobbade som frilandsjournalist och hade massor av kontakter över hela arabvärlden och även hennes make, Mihran, var i samma bransch.

Dom hade till slut fått tag på en taxi från S:t George Bay, alla ville inte köra till södra förorterna eftersom det ansågs farligt att vistas där. Det satt redan en kvinna med sitt tioåriga barn i baksätet. Cissi satte sig i bak med dem och Anna satte sig i framsätet. Bilen var så risig så hon såg gatan genom rosthål i golvet och dörren fick hon hålla igen själv, annars flög den upp av bara farten. Fönstren gick inte att stänga, vilket kanske var tur för chauffören rökte oavbrutet. Barnet i baksätet tittade storögt på de två blonda kvinnorna och frågade Cissi ”vilka är ni”? Eftersom Cissi pratar libanesiska så svarade hon att de var på väg till Bourj al barajne. Flickan började skratta och frågade varför dit av alla ställen. Cissi förklarade att det var Anna som var nyfiken och att de hade stämt träff med en person där. Anna tittade ut och såg att omgivningen blev allt ruffigare ju längre de åkte. Till slut stannade chauffören vid en viadukt och pekade mot andra sidan och sa ”gå över den där bron så är ni där”. De betalade för färden och klev ur. Anna kände sig lite pirrig i magen, det var trots allt lite spännande.

Nu stod de här och väntade på Ali. Tiden gick och efter en halvtimme så svängde en scooter in vid trottoaren där de stod och en leende man ropade ”Cissi how nice to see you”. Han klev av sin scooter och parkerade den, kramade Cissi och blev presenterad för Anna. Han var i trettioårsåldern, snygg med jeans och en T-shirt med siffrorna -1948- tryckt på ryggen, årtalet då Israel/Palestina-konflikten startade. Ingången till lägret var en ganska bred gata med en bom där det stod soldater på vakt. Eftersom kvinnorna hade Ali med sig, som bodde där, så var det bara att passera. De gick gatan fram där det var ett myller av folk, butiker där det såldes mat och andra förnödenheter, barn som lekte överallt. Volymen från TV-apparater var hög och tvätten hängde mellan husen. De flesta kvinnorna bar slöja och männen satt på pallar utanför butiker och hem, med kaffe och vattenpipor. Folk tittade nyfiket på kvinnorna och undrade säkert var Ali hade raggat upp dom.

Gränderna blev smalare och smalare och till slut kom de till ett hus med en falafelrestaurang i bottenvåningen, där bodde Ali med sin syster, bror och brorsbarn. Anna som älskar falafel kände hungern komma när doften från köket spred sig. Ali visade in dem i huset och när de passerade köket sa han något till sin bror som nickade och log. Huset bestod av tre våningar med smala trappor och många små rum. De visades till ett vardagsrum där hans syster satt och tittade på TV. Hon log och hälsade kvinnorna välkomna. De satte sig i en bekväm soffa och började prata om hur det var att bo i lägret. Hon berättade att det bodde cirka 30000 där på en yta av 1 kvadratkilometer. Det var därför husen blev tillbyggda på höjden efter eget bevåg. Efter en stund kom Ali in i rummet med ett stort fat falafel och kaffe, vilket smakade fantastiskt.

De satt och åt och drack och hade det väldigt trevligt och efter en stund ville Ali gå upp på takterrassen för att få lite svalka. De gick upp för den smala trappan i mörkret eftersom elen försvann, som den gör då och då. Väl uppe på terrassen hade de en milsvid utsikt över Beirut. Anna stod vid räcket och såg hela Beirut långt borta som lystes upp i mörkret av gatubelysningen, däremot låg lägret i totalt mörker. I taket hängde en ensam glödlampa som blinkade till då och då. De satte sig på några pinnstolar och Ali började berätta om livet i lägret.

Lägret är byggt för ca 10000 invånare men härbärgerar ca 30000. Eftersom det inte går att utvidga åt något håll så byggs det ytterligare våningar på de hus som redan finns. Det gör att hållfastheten inte är den bästa – inga svenska byggnormer precis. Generellt får palestinier inte jobba i Libanon förutom vissa lågstatusjobb typ gatsopare. De får inte vara läkare eller ingenjörer och andra högstatusbefattningar. I lägret får palestinierna göra som de vill. Libanesiska regeringen eller militär och polis har ej tillträde. Ali jobbar för PLO och har stor makt i lägret. Bråk mellan rivaliserande fraktioner pågår ständigt vilket gör arbetet lite farligt ibland. Knarkhandeln frodas och ingripanden mot det gör hans jobb farligt.

De flesta har saltvatten i kranarna vilket gör vardagen besvärlig. Det finns sjukvård som är undermålig och skola för barnen. Allt finansieras med pengar från utlandet, Röda Korset och svenska Rädda Barnen som exempel, libanesiska staten ger inget bistånd. Palestinier får inte äga mark i Libanon så de kan t ex inte köpa ett hus utanför lägret, men de får hyra. De har heller inte rätt till sjukvård utanför lägret.

Anna satt och lyssnade med stort intresse och tänkte ”vilken tur att jag är född i Sverige. Jag gnäller om småsaker hemma och borde skämmas, alla har inte ett lika smidigt liv som jag egentligen har.”

Helt plötsligt ryckte Anna till, det kom ett öronbedövande vrål från moskéen som låg granne med Alis hus. Han skrattade åt hennes reaktion när hennes kaffe skvätte ut på golvet. Lamporna slocknade och det blev helt svart. Anna lutade sig tillbaka, tittade upp på himlen som var fylld av stjärnor, ljudet från moskéen och tänkte ”herregud kan det bli mer verklighet än detta”. Hon fylldes av eufori, kände sig närvarande men samtidigt inte. Vad är jag med om? Vad gör jag här? Vad betyder det här? Hon visste inte vad hon skulle säga, hon bara satt där och hörde böneutroparen som fyllde hennes öron. Hon frågade Ali vad orden betydde och han översatte några fraser, det mesta handlade om att Allah är god, vilket inte var så förvånande. Det hela var över på några minuter och det blev alldeles tyst igen, bara ljudet av barnen på gatan och långt borta sirener från polis och andra utryckningsfordon. Doften av mat spred sig, många familjer åt sin middag, Anna börja känna sig hungrig. Hon föreslog att tre skulle gå någonstans och äta en bit vilket alla var med på. De reste sig och gjorde sig redo att gå.

Anna ställde sig vid räcket och tittade ut över lägret och noterade i bakgrunden staden med alla ljus från hus och gatlyktor. Känslan var övermäktig, hon kunde inte fatta hur skillnaderna kunde vara så stora mellan staden och lägret. Hon tog sin väska från golvet och koftan från stolsryggen och följde med ner för den branta trappan i kolmörkret. Hon gick försiktigt eftersom hon var rädd för att ramla och bryta något ben, det hade hon nämligen gjort en gång för några år sen på en vandringstur i Portugal. Då gick hon nerför en trappa och tappade balansen och bröt fotleden. Nu var det annorlunda eftersom hon kunde känna de ojämna väggarna med händerna och ana ryggtavlan av Ali som gick framför henne som en sköld. Väl nere på bottenvåningen tog de farväl av familjen och gick ut i den smala mörka gränden, det lyste från stearinljus och oljelampor, hon fick en känsla av hemtrevlighet fast hon samtidigt visste villkoren för de boende.

Efter en stund när de skulle passera en större korsning lystes himlen upp av en kaskad av eldslågor och ett öronbedövande dån. De tre vännerna slungades bakåt av tryckvågen in i väggen på ett hus. Det flög omkring delar av bilar och annat bråte över ett stort område.

Anna vaknade till och kände sig helt mörbultad, det ringde i öronen och hon hade svårt att andas av allt damm. Hon hostade och såg sig omkring och upptäckte Cissi liggande på mage på marken och Ali låg och jämrade sig en bit bort med blod i ansiktet och över kläderna. Han höll armarna runt ena låret som såg helt sargat ut. Anna kände efter om hon var skadad, det värkte oerhört i ena armen och hon var dammig över hela kroppen. Det låg bildelar utspritt överallt. Hon reste sig mödosamt på alla fyra och kröp fram till Cissi som låg helt stilla. Annas hjärta bultade febrilt och hon hörde Ali skrika ”it was a carbomb”! Anna tog tag i Cissis axel och ruskade den försiktigt samtidigt som hon ropade hennes namn. Cissi började jämra sig och Anna vände henne på rygg och försökte få kontakt med henne. Anna grät så mycket att hon knappt såg vad hon gjorde. Efter några sekunder som kändes som timmar tittade Cissi upp på Anna och frågade ”vad hände”? Ali hade ålat sig fram till flickorna och sa med blodet rinnande i ansiktet ”we must get away from here”. I bakgrunden hörde sirener och röken började lägga sig. Ali sa att det börjar med en bomb sen kommer det en till när räddningspersonal är på plats, så det är lika bra att försöka hitta ett ställe att gömma sig på. Precis då dyker en man upp med militärkläder och ett vapen riktat mot dem och ger order om att de ska ligga still på marken. Anna tänkte med hjärtat bultande att nu är vår sista stund kommen, det här är alldeles för mycket för en vanlig tjej från Sverige. Mannen stod bredbent med vapnet riktat mot dem och log, blicken var helt galen och plötsligt lyfte han vapnet och började skjuta i luften, han dansade runt och skrek något om Allah. Helt plötsligt stelnade han till och med stirrande blick segnade han ner på marken. Han blödde ymnigt från ett sår i nacken. Han skakade till och blev helt stilla. Anna och Cissi tittade på varandra med stora ögon och Ali sa ”thank god for that”. Det var polisen som hade anlänt och skjutit honom.

Anna vaknade, kände hur det värkte i hela kroppen, hon såg sig omkring, hon låg i en säng i en sjuksal med flera andra. Det luktade starkt av desinficeringsmedel och taket flagade av torkad färg, sprickorna spred sig som spindelnät på både väggar och tak. Hon kunde inte upptäcka Cissi så hon letade efter en sån där larmknapp som alltid finns vid sjukhussängen, men hon hittade ingen. Ljudet av sirener ekade utanför och hon hörde hur folk skrek och grät om vartannat. Det kom in en sjuksyster som gick fram till sängen bredvid och pratade med den patienten på arabiska, sen kom hon fram till Anna och sa på engelska ”you was one of the lucky ones”. Hon berättade att hon befann sig på Röda Korsets sjukhus i lägret och det hade smällt två bilbomber och Anna hade hittats medvetslös tillsammans med två andra, en kvinna och en man. Mannen var död, han hade krossats av kringflygande bildelar och kvinnan låg på AUH, American University Hospitals intensiv i Beirut för hennes tillstånd var kritiskt. Hon förklarade att här fanns ingen hjälp att ge till henne eftersom hon var väldigt skadad. Anna förstod att det var Cissi och ville besöka henne men fick inte ännu. Hennes förtvivlan steg och hon kände sig totalt förlamad av oro för Cissi. Att Ali var död var helt fruktansvärt och hon grät floder där hon låg i sin säng. Hon hörde flera patienter gråta och jämra sig, själv var hon mest mörbultad, armen i gips vilket var en bagatell i sammanhanget.

Anna hade tydligen till slut somnat för samma sköterska kom och väckte henne och talade om att hon kunde få träffa sin vän, som hade vaknat. Anna skulle bli utskriven och skjutsad till AUH. Hon reste sig mödosamt ur sängen och gick med stapplande steg i sitt vita nattlinne och tjocka strumpor genom korridoren. Där låg det folk på bårar den ena blodigare än den andra, hon mådde illa. Efter ett toalettbesök fortsatte dom till utskrivningen, sköterska höll Anna under armen som stöd. Hon fick sina kläder, som till hennes förvåning var tvättade, hon fick även sin plånbok och mobil. Sen fick hon följa med en man ut till en bil som körde henne till AUH. Det tog säkert en timme att komma dit, men väl framme blev hon visad av en sköterska till intensiven. När hon kom in såg hon Cissi ligga med slangar och apparater runt sig och Mihran satt vid hennes sida och höll hennes hand. Han tittade upp på Anna och såg förtvivlad ut. Anna började gråta och Mihran gick fram och lade armarna runt henne och sa tröstande ”she will be ok, I know”. Han såg inte speciellt övertygande ut med tårarna rinnande nedför kinderna, men det kändes bra att höra det. När det suttit vid hennes säng ett tag så plötsligt öppnade hon ögonen och tittade rakt mot dem och sa ”var är jag”? Bägge pustade ut och förklarade vad som hänt. Hon nickade och sa att hon mindes bara första smällen. Doktorn kom in och berättade att Cissi också haft tur, förutom ett brutet ben, en kollapsad lunga så var det mest skärsår efter glassplitter.

Anna satt vid gaten och väntade på sitt flyg till Stockholm och tänkte tillbaka på tiden i Beirut. Ja inte blev det som hon hade tänkt men ett äventyr kan man ju kalla det. Cissi blev kvar några veckor på sjukhuset. Bägge blev helt återställda men såren i själen kommer att sitta kvar lång tid fram över. Bilbomber är vardagsmat för libaneserna men ändå inget någon vill vänja sig vid och Annas önskan är att konflikter som denna ska kunna lösas på ett humanare sätt. Att Ali fick sätta livet till har hon svårt att komma över och sänder honom en tanke varje dag. Cissi bor kvar i Beirut med sin Mihran och trivs trots allt, för säga vad man vill, Beirut är en under stad med underbara människor.

Skriven av: Eva Westrin