Publicerat
Kategori: Novell

Böner som inte hjälper

Innan bad jag till Gud varje kväll. Jag bad för min familj och mina medmänniskor, om fred och hälsa och den sista veckan om att han skulle få leva. I panik gav jag Gud en massa löften om förbättring från min sida, bara han fick leva.
Jag var och hälsade på honom på sjukhuset dagen innan, jag hade varit förkyld och var fortfarande lite tät därför vågade jag inte krama honom. Tänk om han blev sjukare? D kunde jag inte riskera. Han sov när vi kom, d va fullt med konstiga apparater och slangar omkring honom som bara fick honom att se mer svag och sjuk ut. Jag satte mig på en stol och tittade ut genom fönstret, de andra fick prata best dom ville själv orkade jag inte. Hans rum låg högt upp och han hade utsikt mot havet och Varvet. Varvet, han hade vartit med från början och byggt upp detta storslagna företag. Det var dock numera nerlagt. Plötsligt slog han upp ögonen.
”Oj, har ni kommit?!” sa han med sitt vanliga skämtsamma ton, men man hörde tydligt att han var långt ifrån sitt vanliga starka jag. Han som alltid varit stark och inte ville bli pjåskad med hade fått svälja sin stolthet och blivit tvungen att lägga sig på en sjukhusbädd. Han såg ut som ett sårat lejon där han låg.
Han såg först inte att jag också kommit men så flyttade han blicken och upptäckte mig, hans ögon började omedelbart lysa.
Denna dag satt han upp och åt för första gången på flera dagar, vilket fick oss att genast lysa upp och vi började tro att allt skulle bli bra igen. Innan vi gick sade han,
”Du vet väll att du är vacker utan smycken? Du behöver inga halsband, ringar och sådant för att vara vacker!”
Jag tittade ner på mitt kompishjärta som jag delat med Malin för flera år sedan.
”Men det här har jag ju alltid på mig, det har Malin också, fast hon har den andra halvan det är… försökte jag oroligt att förklara, men hann inte längre förens han avbröt mej.
” Den är alldeles perfekt, vad jag menar är att du inte behöver sådant för att göra dej vacker du är så vacker ändå! Han log mot mig och än en gång lyste hans ögon, och jag kunde tydligt se att det var av stolthet. Sedan log jag brett tillbaka.

Jag vaknade och åt frukost framför TVn pappa hade väckt mej tidigare för att säga att han skulle till sjukhuset för att avlösa mamma som hade sovit på sjukhuset över natten. Nu stod jag i badrummet framför spegeln för att lägga på maskara, dörren var öppen och man såg rakt ut i hallen.
Plötsligt ringde telefonen i hallen och mamma gick för att svara. Efter att hon svarat följde en lång tystnad sedan ”mm” ytterligare tystnad medan hennes ögon fylldes med tårar för att sedan ljuda ut ett ”okej”. Sedan han hon knapp lägga på förens floden kom. Tårarna strömmade ut från både hennes och mina ögon. Hon behövde inte säga något hon gick bara fram för att omfamna mig. Så stod vi i flera minuter och omfamnade varandra för att söka tröst. Jag kunde inte fatta det han var död, borta trots mina böner och löften om att bli bättre. Gud hade svikigt mig och det fanns inget han kunde göra för att återfå mitt förtroende.
Kvällen den 12 augusti var sista gången jag bad till gud. 13 augusti dog min morfar samma dag dog min tro till Gud.

Skriven av: nitalia

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa.

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson