Publicerat
Kategori: Novell

Bordet

Jag har haft flera ägare men ingen så ung som Timmy. Han var den första som öppnade ögonen för mig och hans farbror var den som skapade mig. Det var Timmy som tog min oskuld och det var över mig han trevade igenom sin första bok. Timmy kunde inte tala, han var stum och läste därför mycket. Medan åren gick lärde sig Timmy succesivt teckenspråk och hittade med detta vänner som inte heller de kunde tala. Till slut bemästrade Timmy teckenspråket och jag minns väl speciellt en flicka som, var gång hon var på besök, alltid satte sig på mig. Eftersom jag åldrades mycket långsammare än de kände jag att ungdomarna kunde leva sin oskyldighet fullt ut, då också till viss del på de äldres bekostnad. Så länge de behandlades vördnadsfullt. Barn måste vara barn.

Jag har haft flera ägare men aldrig någon så brutal som Phil, slaktaren. Till en början var jag väldigt förväntansfull till en ny ägare och de fick mig till och med att gå vidare utan en slipning. Jag ställdes på en gård och fick senare också reda på att jag skänktes till den Phil via en annons i en tidsskrift. Han verkade trevlig när han kom för att hämtade mig då han upptrådde mycket trevligt mot Timmys far som gjorde sig av med diverse möbler på grund av en flytt, inklusive mig.
Jag färdades ungefär åtta mil på en hästkärra tillsammans med en byrå som värderades till tre dollar och sjuttiofem cent. Det skulle ta mer än två år innan jag, utan förvarning blev flyttad till ett närliggande rum, alldeles intill. Jag hann inte ens bekanta mig med den nya miljön när Phil, den åsnan till karl slängde upp ett flått lamm på min arbetssyta. Han kämpade, slet och försökte till synes döda det stackars djuret ännu en gång. Det var motbjudande och vedervärdigt. Visst hade jag sett många av mina jämlikar gå till spillo ifrån mitt fönster hos Timmy när hans far högg ved. Det jag nu fick uthärda var dock fruktansvärt! Blod och köttslamsor for omkring när åsnan slängde hejdlöst med sin yxa. Nåväl, jag lärde mig efter en tid att stå ut med alla dessa hugg och slag min herre delade ut men de stackars djur som fick sätta livet till under tiden hos Phil, det var bara för mycket. Jag ställdes efter lite mer än ett år ut i kylan bakom ett uthus. Mina sår skulle inte komma att läka och vinterns kyla presenterade sig hastigt och resolut och bestämde sig för att bekanta sig väl med mig . Efter ungefär elva eller tolv åt övergav Phil gården i samband med en brand och av storgården återstod nu bara ett bord och en, till hälften sönderfallen redskapsbod.

I och med detta togs jag på nytt, utan en enda cent betald för mig, till ett nytt hem. Denna gång till ett större och framförallt högre hus.
Jag har haft flera ägare men aldrig någon så öm och oberäknelig som som denna dam. Äntligen fick jag vad jag sett hos andra möbler och slipades ömt till perfektion och som glitter på guldet fick jag även en oljning som hette duga. Jag dröp av olja och fick sedan en mycket öm hand lagd på mig, nåstan så mina årsringar smälte samman. Hon hette Camille von Augen, en tysk adlad änka i femtioårsåldern och en mycket öm sådan. Inte långt ifrån en brasa placerades jag och min vänstra kortsidas olja torkade in på bara en vecka. Nästan varje dag värmdes jag av brasan och av arken samt tidningarna att döma ficka jag reda på att von Augen var en kåsör till en borgerlig tidning. Se nuförtiden kunde jag skilja på rätt och orätt.
Stolen framför mig var en stillsam figur med ett gott sinne för humor. Ett hyggligt säte som med sitsen bar en högaktad och mycket förnäm kvinna på kanten av sin ålders klippa. Ibland berättade han om sitt förflutna och frågade då och då också om mitt men jag beslutade mig för att tiga och sade bara att jag inte hade något märkvärdigt att berätta. Han stoltserade var gång jag bekräftade hans viktighet.
En morgon bars jag ännu en gång bort, nedför en trappa och ut på bakgården. Köksbordet i det bo jag tillbringat mina senaste och bästa år talade för mig och flertalet andra förvirrade träsjälar om onda föraningar hon haft. Hon var själv skärrad men hade inte velat oroa oss i onödan. (Hon hade varit med länge och det märktes). Hon fick alltid mode och de så kallade kulturskrifterna slängde på sig och hade bevittnat en trendvind som talade om att man skulle göra sig av med allt det gamla, då vi inte längre ansågs värdiga att befinna oss i ett så väl påkostat hem. Man skulle ha möbler i annat träslag, andra nyanser och på detta, helst överflödiga utsmyckningar lite varstans.
Vi fick syn på en eld och jag signalerade: "Jag har sett eld förr, nu överger de oss!"

Jag brändes våren 1953 på bål med min ytliga vän stolen, köksbordet och några andra möbler som jag ännu inte hade lärt känna. Vi nickade åt varandra när vi en efter en kastades till elden som i sin storhet förtvivlat ursäktade sig. Några av oss stretade emot och gav de välbyggda flyttherrarna stickor i händerna och några av de lådförsedda möblerna passade på att klämma deras fingrar, dock förgäves. Vi förvandlades alla inom loppet av en dag till värdelös aska som för upp i ett stoff mot skyn med sönderbrända minnen från de som behandlat oss omsorgsfullt, med auktoritet och välmening men som sedan kastat oss i smutsen för att sedan brännas på en bakgård där ingen kunde ingripa. I skuggan av samhällets fasader.

Skriven av: Rodion

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck