Publicerat
Kategori: Novell

Börja från slutet del 2

När jag var liten hade jag min naturliga hårfärg (som jag har glömt bort vid det här laget) men när vi flyttade till Chicago färgade jag det brunt. Jag blev en sån där prydlig, men ändå lite flirtig tjej som alltid var välklädd och hade bra betyg.

Sen flyttade vi till New York. Då färgade jag håret eldigt rött och följde modet slaviskt. Trots det var jag inte en av de populära, men jag slapp i alla fall töntstämpeln. På kvällarna blev jag partyprinsessan som drog från hus till hus så länge som möjligt (till och med de populära tjejerna släppte in mig, mot pengar och alkohol).

Efter det kom vi till Washington. Vi flyttade för att mamma var trött på alla fester så vips, så blev jag en sån där mysigt bohemisk tjej. Det bruna håret var tillbaka men den här gången var det spikrakt.
Men Julies pappa kom på mig, henne och några till med att röka på, så vi var än en gång tvungna att flytta.

Pappa hade någon idé om att det skulle ordna sig om vi flyttade söderut. Så de köpte ett hus i Miami. Det var första gången jag blev blondin. Jag tränade som en galning för att vara så snygg som möjligt på stranden, vilket ledde till att jag blev en av skolans sportigaste tjejer. Jag ledde beachvolleylaget, lacrosslaget och fotbollslaget.
Självklart fick mamma för sig att jag nu var träningsnarkoman och efter flera incidenter under några matcher (det var inte ovanligt att vissa av motståndarnas spelare hamnade på sjukhus med ett och annat brutet ben) var det dags att packa ihop och flytta igen.

Vi höll de södra breddgraderna och jag färgade håret svart när vi bodde i Honolulu. Jag var åter igen en av de där snälla familjeflickorna med bra betyg. Det tråkade ut både mig och min familj. Jag tog lite halvhjärtat några lektioner i hula-hula men det var allt. Annars var jag rätt så ensam. Efter att jag hade börjat skriva poesi och börjat läsa böcker av någon svensk författare (ja, jag lärde mig lite svenska också) trodde mamma att jag var självmordsbenägen och blev mer eller mindre hysterisk.

VI flyttade tillbaka, upp igen och hamnade i San Fransisco. Jag tittade en hel del på anime så håret blev rosa och jag valde att vara den där lite blyga tjejen, kompistjejen som alla gillar men som inte har några riktiga bästa vänner.
Den här gången var det inte mitt fel att vi flyttade (även om jag lindade in Mrs. Pearsons trädgård i toapapper dränkta i oboy och deltog i en massdemonstration mot pälsindustrin. Demonstrationen urartade och polisen var tvungna att ingripa. Kläder värda hundratusentals dollar blev förstörda).
Pappa tålde inte alla backar och höll på att spy bara man nämnde att man behövde någonstans utanför en radie inom tio meter utanför huset.

Det senaste stället jag bodde på var i Los Angeles i underbara Kalifornien. Den rosa hårfärgen gick ur och jag var blond igen. Jag kommer ihåg första dagen i den nya skolan. Jag hade ägnat hela morgonen åt att göra mig i ordning så jag kom för sent. Det är svårt att beskriva min lärare, Mrs. Dunhams min när jag stod där i dörren. Solbränd, nyblonderad med oanständigt kort kjol matchad med en liten, rosa tubtop. Jag spräckte en tuggummibubbla och sa ”Sarah Casqet, är det här jag ska va?”
Först hade Mrs Dunham inte förstått att det var jag som var Sarah Casqet så hon såg otroligt förvirrad ut. Att jag sen applicerade mitt läppglans medan hon svarade var ännu mer knäckande.
”Visst, visst…” hade hon sagt och gjort en stel grimas som nog var menad som ett vänligt leende. Jag tittade mig runt i klassrummet. Tönt, tönt, bohem, estet, tönt, nörd, normal, tråkig… Till slut fann jag de jag sökte efter. Jag gick med självsäkra steg igenom klassrummet och stannade framför en grupp med fyra tjejer. De granskade mig genomgående innan den enda brunetten av dem nickade och log.
”Allison” sa hon och sträckte fram handen. Jag skakade den och satte mig ner.
De andra tre, två blondiner och en rödblond hälsade också.
”Ashley”, log den rödblonda.
”Tamara” sa en av de andra.
”Kimberly” sa den sista.
”Vi är tvillingar” sa Tamara och Kimberly samtidigt sen och fnissade. Jag fnissade instämmande.
”Guud, jag bara älskar dina skor” sa Ashley och riktade uppmärksamheten mot mina omsorgsfullt utvalda skor med höga stilettklackar.
”Tack, det är en av de senaste Manolo Blahnik-modellerna” svarade jag. Det var inte helt sant, de var ett halvår gamla men jag hoppade satt Ashley inte skulle ha sån koll. Till min lättnad nickade de fyra tjejerna bara och beundrade dem.

Jag, Allison, Ashley, Tamara och Kimberly hängde alltid ihop sen den dagen. Jag blev High School’s nya superbitch som var hatad av de flesta. Men de vågade inte säga något, eftersom de visste vilken otrolig makt vårt lilla gäng hade. Jag njöt av att vara populärast på skolan och dejtade nästan varenda kille som ”räknades” i de högre årskurserna.
Vi festade nästan varje dag och till slut skolkade jag nästan alltid eftersom jag var så trött dagen efter.
De få gångerna jag var i skolan hade jags vårt att fokusera eftersom enda chansen för mig att hålla mig vaken var att ta massa olika partydroger eller att helt enkelt skita i att gå och lägga sig natten innan. Mina betyg som tidigare växlat mellan ”jättebra” och ”okej” sjönk i botten.

Jag ljög för allt och alla. Jag sa till mamma att jag sov över hos Ashley när jag lika gärna kunde ha tagit mig in med ett falskt leg på någon av nattklubbarna. Jag gymade i ungefär två minuter för att få Mitch att tro att jag var en sportig tjej i hans stil (det hade jag ju varit). Jag diskuterade om att människor hade en sån onyttig livsstil för att snacka mig in hos hemkunskapsläraren (ett av få ämnen jag faktiskt blev godkänd i). När lektionen var slut stack jag ut och rökte medan cheerleader-tjejerna tränade, bara för att störa dem. Och när skolans snyggaste vegetarian, Vince, pratade med mig på lunchen tryckte jag snabbt in min nya pälsjacka under bordet.

Det där var bara bråkdelar av vad som hände. Men den avgörande händelsen var när jag kraschade Tamaras nya Lamborghini. Jag hade körkort, men av någon dum anledning var bilen inte automatväxlad. Något Tamara hade glömt att nämna.

Först då reagerade mamma och pappa. Allt som hänt de senaste månaderna kom fram och de hotade med att skicka mig till ett kloster, eller i alla fall livstids utegångsförbud.

”Räddningen” kom pinsamt nog från den där Julie som jag hade rökt på med i Washington för flera år sen. Hon hade gått på ett internat i England och plötsligt hade allt löst sig. Hon hade till och med klippt sitt, tidigare ovårdade, hår i en enkel men stilfull page.
Ingen av mina föräldrar vågade skicka mig över Atlanten helt själv så resultatet blev att vi skulle flytta till England. Jag stack hem till Alllison och vi grät i två veckor över att jag skulle åka. Som en demonstration bestämde vi att jag skulle färga håret svart och bli emo/gothare. Mamma höll på att smälla av när hon såg mig på flygplatsen (det var först då jag träffade mina föräldrar igen). Pappa log bara matt och nickade gillande åt håret. Han hade aldrig förstått grejen med blonderingar.

*

- Sarah?
- Va?
- Du ser frånvarande ut.
- Förlåt, jag tänkte på alla flyttar bara.
- Det är inte så konstigt. Men jag hoppas att det här är sista gången.
- Tss, jag vill tillbaka till USA.
- Okej då, log pappa, om du sköter dig gör vi en flytt tillbaka till det förlovade landet.

Han kramade om mig och sen gick vi runt huset för att gå in.

Skriven av: diebabydie

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck