Publicerat
Kategori: Novell

Bortglömd

Regnet droppade sakta mot fönstret och gav ett behagligt ljud i rummet. Det lugna trummandet gav dock inte ro nog att få någon sömn. En sömnlös natt till att lägga till så många andra. Hur det än var så var det dags att gå upp nu. Klä sig och sedan dags för dagens göromål. Efter en lyckad runda med pantflaskor igår kunde några tjugor nu läggas i fickan. Lappen med receptet i andra fickan, nära så att det inte blev blött.
Rummet var fortfarande mörkt när persiennen öppnades, regntunga moln låg tätt bort mot horisonten. I hallen väntade de slitna skorna sedan ut i ett kylslaget trapphus där stegen ekade på vägen ner och ut i regnet. På väg bort genom regnet var tankarna redan igång. Duckandes förbi tunga droppar som trots en tät regnrock letade sig in i nacken och sände kalla kårar längsmed ryggen. Under regnrocken smet de allt fuktigare kläderna åt mot kroppen. Med ett par frustande snabba steg in i affären och torrheten gav kroppen snabbt ifrån sig doften av en blöt hund.
”Du stinker!”
”Hörru! Här kan du inte stå och lukta!”

Ett par hårda knuffar senare var gatan och regndropparna åter det enda sällskapet. Innanför rutan till butiken i värmen stod personal och andra besökare och stirrade ilskt. En tår föll sakta på kinden och blandades med regnet. Stegen mot nästa destination var tyngre, ett måste att hinna till apoteket innan det stängde. Bara något kvarter bort spelade det ingen roll att kläderna nu var dyngsura. Efter affären var regnrocken vidöppen, vad var det egentligen för mening när allt redan var blött. Några meter kvar och det varma ljuset från apoteket var lovligt inbjudande.
Dropparna var tunga när de träffade golvet och bildade små pölar för var steg som togs. Tack vare regnet så var kön till kassan obefintlig. Kassörskan stirrade och tog emot den blöta lappen med personnumret.
”Har du id-kort?”
Med stela fingrar fiskades det slitna kortet upp ur fickan. Ett missnöjt mummel var det ljud kassörskan gav ifrån sig när hon började slå in personnumret på sin dator.
”Mm, det finns ett gammalt recept här. Dock ser det inte ut som att du har något som ligger nu och väntar på dig.”
Paniken spred sig i kroppen, det måste vara något fel. Doktorn sa ju igår att det skulle vara klart att hämta idag. En dag till utan medicin, en dag till utan att få slippa smärtan.
”Tyvärr finns det inget att göra, du får återkomma senare.”
Klockan på väggen visade att tiden för att åter försöka ta sig till affären var lönlöst. En bit längre bort låg systemet och nu när apoteket inte kunde bistå med smärtlindring såg alternativen knappa ut.
Den trinda kassörskan i kassan stirrade på det hon lagt på bandet, vägde och bedömde.
”Tyvärr, du är alltför påverkad för att jag ska sälja något till dig. Du får gå här ifrån, annars kallar jag på vakten.”
Det som syntes vara ett sista hopp om några timmars lindrigare sömn stängde sina portar bakom ryggen. Vad fanns kvar att göra egentligen. I handen låg ett par skrynkliga 20-kronorssedlar. Genomblöta av regnet och skrynkliga av klumpiga fingrar.
Trapphuset ekade lika tomt och kallt som på vägen ut. Magen var kall och tom även den. Huttrande sökte sig stegen till duschen, en varm dusch och så kunde värmen få återvända. Kalla fingrar grep efter kranen som trots varv på varv inte gav sig ifrån något vatten. Tankarna till brevet från kommunen om obetalda räkningar träffade likt slagen av en jättenäve. Kall, naken och med nya tårar mot kinden gick färden mot den varma sängen. Förbi spegeln, när spegelbilden skymtade förbi stannade tiden.
Det hon såg framför sig var en spillra av sitt forna jag. Förr så stolt och stark med jobb och allt det där. Sedan kom smärtan, en falnande kropp. Den kroniska värken som gav var dag en outhärdlig utmaning till en kropp som drogs längre och längre bort. Vid sidan av spegeln satt fortfarande bilden av en familj. Den där lyckliga sommaren innan olyckan som tog allt ifrån henne. Hon kunde fortfarande höra Elsas skratt bak i bilen. Busande med sin bror som de alltid gjorde på väg till sommarstugan. Björn körde och småskrattade i takt med barnens hyss och hjärtliga lek. Vid sista kurvan innan avtagsvägen slutade hennes minnen.
När hon vaknade upp var alla borta, ensam blev hon kvar med smärtan. Den ständiga smärtan av forna leenden och skratt. En kropp som enligt försäkringskassan var fullt arbetsför men för henne en omöjlighet. Utan deras hjälp fanns heller inget hopp om ekonomiskt stöd.
Ännu hade hon inte gett upp, imorgon skulle hon försöka ta sig till doktorn igen. Få hjälp med medicinen så att smärtan gav med sig. Imorgon skulle bli en bättre dag.

Skriven av: Fredrik B

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Sten Wiking

Från samma yrkesskola på Amu-Center i Kramfors på sjuttitalet som nuvarande statsminister Stefan Löfven, övergavs den banan och blev publicist i olika tidskrifter,dags och kvällspress,för att sedermera…

Sten Wiking

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson