Publicerat
Kategori: Novell

Bortom allt hopp

Hon levde med sin familj nere vid flodkanten, och hade alltid gjort det, i en liten övergiven sjöbod nere vid österskäret. Den var bara på ett rum med en liten järnspis och några halmmadrasser men den gav skydd mot de sträva vindarna som drog in från skärgården.
Hennes far hade gjort i ordning sjöboden och tätat taket med tjära innan han for.
Han sade alltid att när han kom hem ifrån sina långa seglatser skulle han ha med sig guld och juveler från fjärran länder och de skulle aldrig behöva frysa eller vara hungriga igen.
Den här gången visste han inte vart han skulle förutom att det låg långt borta.
”Jag kommer snart tillbaka” Hade han sagt men nu hade det gått 7 år.

Hennes mor hade sagt till henne och de andra barnen att han gått i kvav under en tropisk storm på skeppet han seglat med, men hon trodde inte på det, hennes mor lät alltid så munter när hon berättade vad som hänt som om han var hjälten i en ny saga hon hittat på, overklig på något sätt.
Själv tänkte hon sig att han kanske hade blåsts överbord av en plötslig orkan eller dött i skörbjugg i våldsamma plågor, något mer dramatiskt.
Men så ibland tidigt på morgonen, när solen gick upp och speglade sig i det stilla vattnet, innan någon annan hade vaknat stod hon där i fönstret, tittade ut på segelbåtarna, drömde om honom och tyckte sig känna att idag skulle han komma gåendes över den lilla ruttnande träbryggan. Det gjorde han förstås aldrig men det gav henne tillräckligt med hopp för att ta sig igenom en dag till av hårt arbete och ensamhet.

Så till slut, den dag hon fyllde 17 gav hon upp, han skulle aldrig komma hem och aldrig aldrig skulle hon ställa sig vid det där fönstret igen och drömma.
Med drömmarna försvann också det hopp hon levde på, tog sig igenom dagen med, även om hon inte förstod det då, det kändes som om hon fick en ny frihet. Att inte behöva bry sig om och ta hänsyn till alla andra, hon kunde ta sina egna beslut och leva sitt eget liv.
Det som betydde något för henne var att hon inte var något försynt litet barn längre, hon ville ut och segla, som hennes far gjort.
Hon visste förstås att hon aldrig skulle få det, hon var ju en flicka.
Men viljan var så stark att den förblindade henne, hon tänkte att om hon bara kunde visa att hon klarade av det hårda arbetet så skulle någon låta henne följa med. Till England eller kanske ända till Kina om hon hade tur, hon såg ju alla ostindiefararna passera förbi, det måste väl ändå finnas plats för henne på någon av dem, så stora som de var med alla sina våningar och däck.
Så när hon seglade där ute på haven skulle hon vara med om äventyr ingen annan varit med om, möta kannibaler och vildar, få djungelfeber och nästan dö, men alltid klara sig. Aldrig ge några löften hon kunde svika.
När hon kom fram till Kina kanske hon skulle rymma och börja ett nytt liv fyllt av lycka, rikedom och nöjen; långt borta från alla plågsamma minnen och menande blickar.
Varje dag var det alltid någon som beklagade hennes fars oansvariga beteende; att följa sina drömmar och riskera livet när man hade både fru och barn, det gick väl ändå inte för sig.
Hon hade känt sig övergiven och ändå ville hon göra samma sak, överge sina syskon. Precis som hennes far, var hon beredd att offra allt för en avlägsen dröm, som hon visste aldrig skulle slå in.

Hon kom så klart aldrig så långt. Hon tog sig in till Göteborg och fastnade på en av hamnbordellerna. Lyssnandes på gamla seglares rövarhistorier om Fjärran Östern och rikedomen som fanns att finna där, tynade hon sakta bort av sorgen från alla åren av förnekelse.

Skriven av: Hanna Melker

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar. Skrivandet har blivit ett sätt att ventilera och släppa ut filtrera och rensa.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson