Publicerat
Kategori: Novell

Bortrövad.

En morgon vakande Angelle och insåg att hon inte visste vem hon var. Eller egentligen var det inte tidigt, men för Gloria kändes det så eftersom hon inte kom hem fören halv två natten innan. Det kom hon ihåg, precis som hon kom ihåg att Ninnie hade varit full och spytt på Thobbes matta, så det var konstigt att hon inte kunde komma ihåg vem hon var. Hon visste inte vad hon hette i efternamn, vilka hennes föräldrar var eller ens om hon hade några föräldrar. Medan hon låg där i sägen och funderade över vad som egentligen hade hänt kvällen före så hörde hon röster från våningen under. Hon klev ur sängen, som inte kändes som hennes, stoppade fötterna i sina luddiga, gröna, gamla tofflor och gick ner för trappen. När hon kom ner ringde telefonen i hallen, så ho gick fram till det lilla bordet jämte ytterdörren, tryckte undan känslan av att vara i någon annans hus och svarade med sitt förnamn.
”Ja, det är Angelle.”
”Hejsan, lilla vännen!” Hördes en röst i andra änden. ”Det är Jeanette i granngården, kan jag få prata med din kära mor?”
Angelle gick ut i köket - det va därifrån hon hade hört röster tidigare – och blev stående i dörröppningen. Där, vid bordet i mitten av det kliniskt vita köket satt två underliga varelser. Den ena var rödaktig och ganska rund till formen och när Angelle tittade närmare såg hon att varelsens hud såg fjällig ut, ungefär som på en ödla och den andra var mer grön-blå, och fyrkantig. Båda varelserna tittade förvånat upp när hon kom in i köket, men när hon inte sa något, utan bara stod där och gapade, återgick dom till sitt. Till slut kom Angelle ihåg att telefonen hade ringt.
”D-de-de-det var n-n-nå-någon som ringde, jag tror att det var till dig” Fick hon fram och nickade mot den rödaktiga varelsen, som hon gissade var någon slags hona.
Varelsen reste sig upp och gled fram till henne likt en snigel, Angelle räckte fram telefonen och såg förskräckt hur figuren framför sig sög till sig den som om den varit en magnet. Sen gled den vidare ut i hallen för att prata ostört.
”Kom och sätt dig!” Sa plötsligt den andra figuren, på ett främmande språk som hon konstigt nog förstod. Hon gick motvilligt fram till matbordet och satte sig ner, så långt bort från den kletiga saken som möjligt.
”Jag förstår om du är förvirrad” sa figuren. Angelle ryckte överraskat till och vände sig mot varelsen.
”Jag vet inte vem du är” sa hon, och försökte låta lugn.
”Jag är din far” svarade han då.
”Min far? Men… hur?” Viskade hon chokat.
”Din mor och jag lämnade dig på planeten Tellus när du var väldigt, väldigt liten och vår egen planet var hotad av undergång. Nu är planeten räddad och vi har kommit för att hämta hem dig, och har raderat ditt minne av ditt liv på Tellus, eller Jorden som människorna kallar den, för att det ska vara lättare att för dig att komma över den.” svarade han.
”Men, jag kommer ihåg att jag har bott på jorden, bara det att jag inte kan komma ihåg något av mitt liv, förutom igår, på Jonnas fest. Hur är det möjligt?”
”Tyvärr så är våra metoder inte fullt utvecklade ännu, men vi jobbar på det. Så småningom kan vi radera minnet fullständigt.” Muttrade hennes far, som uppenbarligen var irriterad på saken.
”Du skulle förklara varför hon är här och varför vi lämnade henne inte hur våra minnesmaskiner fungerar” suckade den andra varelsen, som hade kommit tillbaka från sitt telefon samtal. ”Lilla älsklingen!” Lade hon till. ”Vad glad jag är att du äntligen har kommit hem, du anar inte vad jag saknat dig under åren!” Hon gled fram mot Angelle för att krama henne, hur det nu skulle gå till, men Angelle ryckte instinktivt undan. Hennes mor blev besviken och suckade.
”Nåväl, du kommer väll inte ihåg oss, det var ju så länge sen. Men nu ska vi se till att få dig ut ur den där människoskepnaden. Angelle, som hade varit stolt över sitt utseende blev sårad och vände sig bort och hennes mamma blev ännu mer besviken.
”Hon tycker inte om oss, hon vill inte vara här!” Grät hon. ”Gör något Doug! Så här kan vi inte ha det. Vi skulle ha lämnat henne på Jorden som jag sa.”
”Såja, såja” Tröstade Doug, och sen lade han till: ”Få inte din mamma att gråta! Nu går du upp och tar dig ur den där människokroppen och sen kommer du ner hit och ber om ursäkt!”
Angelle släntrade bort mot trappen, men samtidigt hade hennes fars utbrott väck något inom henne och hon kände att det dom hade sagt var sant.

Slut.

Skriven av: Therese

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren