Branden

”Men för i hela, DEN BRINNER JU!” skriker Evert medan han och grabbar tag i den crèmegula tvättbaljan med vatten. Evert kastar vattnet över den brinnande brödrosten och röken bolmar från den. Det blixtrar utav bara fan och Evert sliter den sargade sladden ur väggen. ”HELLSKOTTA BRÖDROSTEN SOM VAR NY” gormar han samtidigt som han gör sig bered att kasta brödrosten ut genom fönstret. Huset fick inte förstöras med alla gamla tapeter från mammas tid. Hans korta fumliga armar och stora runda mage var inte till stor nytta. Skägget börjar lukta bränt när han tar sats för att slunga ut den brinnande elektricitetsbomben till brödrost ut genom fönstret.
Gardinen i fönstret hade blivit svedd och bänken och väggen sotig. Det är då han ser hur det tagit eld i fasaden. ”helvete…” suckar han och springer ut. Evert svär till, trappen är hal och han halkar nästan ner i leran nedanför. Den skarpa lukten av rök från bränd plast som kom från husknuten fick det att snurra lätt. Det stack i näsan. Vad skulle han göra nu? Om han inte gjorde något nu skulle den gamla familjegården brinna ner till grunden. Gården som han föddes och växt upp på kunde han inte bara låta brinna ner. Han hade faktiskt tänkt att dö där när han ändå håller på, men inte idag.
Han bestämmer sig för att springa till sin närmsta granne och låna telefonen. Paniken inombords är påtaglig och ansträngningen känns i hans hjärtsjuka kropp. Han springer flåsande på sina gamla ben över tomten och ut på grusvägen. Evert styr sin kosa mot den nya grannens hus, och där med basta. Han måste ha hjälp, fort!
Adam sitter i sitt varma kök på en ljusbrun pinnstol. Han dricker sitt kaffe medan han kollar ut genom fönstret och suckar ”att det alltid ska vara så grått och kallt den här årstiden, och kommer inte Marianne snart?” Marianne Adams hustru hade en förkärlek för att handla. Särskilt bakgrejer och nu när de skulle ha födelsedagsbjudning nu på söndag så skulle hon lägga ännu mer tid och pengar. Adam är inte så intresserad själv av att varken handla eller äta lyxiga bakelser, men han tycker om när Marianne är glad och lycklig. Om hon ville baka skulle hon så klart göra det.
Adam ser något som liknar rök genom fönstret. Men han tänker inte så mycket mer på det. ”korv” tänker han bara och fortsätter sörpla sitt starka kaffe. Konstigt disig rök kommer från den äldre mannens hus och Adam får en känsla av att något inte står rätt till, men han tänker inte mer på det. Det skulle inte vara så konstigt om han tänt en liten brasa i det kalla och blöta vädret.



”Adam Andersson” läser Evert stressat medan han bankar frenetiskt på dörren.
Efter några få minuter som kändes som evigheter öppnar Adam dörren. Han möts av Everts sotiga ansikte. Evert utbrister förtvivlat med gråten i halsen ”Hjälp mitt hus brinner upp” Adam som bara hade haft sina kalsonger och sitt långa skägg som klädesplagg slänger kvickt på sig sina skitiga arbetsbyxor, direkt utan att tveka. Adam hinner knappt tänka på att Marianne snart är hemma och vill ha hjälp med matkassarna. Hon får hjälpa sig själv. Han hojtar till den skärrade och skrämda Evert att ta med hinkarna som ligger bredvid trappen. Själv ryckte Adam med sig den stora brandsläckaren han hade placerat i hallen.
De tryckte in grejerna i Adams slitna SAAB och brummade iväg mot Everts älskade gård. De kom fram och elden hade som tur var inte spridit sig så mycket, det gick fortfarande att rädda. Adam lyckades släcka det mesta med brandsläckaren. Huset är väldigt idylliskt och det hade varit tråkigt om det försvunnit.
Evert kom flåsande och hällde vatten på väggen och på marken för att kyla och släcka eventuell glöd för att undvika en ny brand. Evert insåg att han hade inte riktigt hälsat på sin nya granne, inte sagt ”hej” ordentligt. Han sträcker fram sin svettiga hand till Adam och hälsar. Han har ett fast stadigt handslag och ger intryck av en mycket trevlig person. Adam kollar på Evert och säger ”jaha bjuder du på kaffe nu som lön för mödan?” ”jadå” svarar Evert ”tur du är här i fall kaffebryggaren skulle slå eld.”
När de väl kommer in i köket känner Evert att det fortfarande luktar rök och det drar kallt från fönstret. ”burrrr ska du ha in allt höstrusk” säger Adam lite spänt. ”nejdå, jag har en plywoodskiva som vi kan sätta för så länge” För ett tag sen hade det börjat skymma och det blåste våldsamt ute.
Plywoodskivan gjorde det inte ljusare direkt så Evert tände i taket. Lampan har ett lite gulaktigt ljus och det fick kakorna Evert dukat fram att se extra smöriga ut. Adam tog plats vid bordet och Evert gjorde det samma. Adam kände, när han satt där mitt emot Evert hur han blev nyfiken på hur hela den här kaotiska situationen uppstått. Så han frågade ”Hur sjutton kom det sig att din till synes helt nya brödrost slog eld, var det elfel?” Adam Evert blev lite generad. Tillslut svarar han ”nja, inte riktigt. Det var så att jag fick för mig att rosta knäckebröd…”
Adam kollar förvånad på Evert sen runt i det lilla köket och får syn på tändblocken som ligger vid den gamla vedspisen. ”Du hade lika gärna kunnat stoppa tändblock direkt i fanskapet” skrattar Adam lite dämpat. ”jo ja, ge mig inga idéer” svarar Evert och ler i mjugg. ”jag skulle föreslå att du använder tändblocken för att tända en liten brasa, annars fryser vi häcken av oss” Så Evert gör som Adam sa och rör sig i sakta mak mot spisen.
Det ser ut som han har lite ont i knäna, åldern har tagit ut sin rätt. Adam kan inte låta bli att fråga ”Hur gammal är du då?” han hör själv hur knasigt fjantigt det låter. Evert vrider sig om från spisen. ”Törs du fråga en sådan gammal man verkligen?” ”ja” svarar Adam generat. ”Jag är 82, jag fyllde i våras men inte fasen hindrar det mig” säger Evert med en hurtig ton. ”nej det klart du ska ju byta fasad, men jag hjälper dig gärna” Värmen strålade från spisen. Everts katt skrapade på dörren. ”jahopp du Evert jag har lite bräder jag kan komma över med imorgon, så kan du följa med hem till mig och min fru Marianne på födelsedagsbjudning för mig” ”ja så trevligt, det säger vi” Svarar Evert leende medan Adam slinker ut genom ytterdörren.

Skriven av: ökänd