Publicerat
Kategori: Novell

Brev Till Akida

Det finns så många ord som önskar bli sagda, så många meningar som slåss för att ta sig ut.
Viljan är för stark att hålla tillbaka dem, berättelsen är utan slut. För vi visste hur hemska vi var, hur illa vi gjorde dig. Vi visste vilka sorger vi planterade i ditt inre. Jag hoppas du mäktar förlåta mig, att du orkar känna efter ännu en gång. Ty världen är en orättvis plats och människan är svag.
Detta är mitt brev till dig, som världen inte såg. Du som blev rånad på dina förhoppningar. Detta är mitt sätt att lämna tillbaka dem och jag hoppas du fortfarande vill ha dem. Ty jag vill inte ha dem, de smakar för mycket skam. De är taggiga av självförakt. Denna berättelse är av säregen klass, för vi var så många mot dig. Vårt mål var att krossa dig, och Gud ska veta att vi aldrig trodde att vi skulle lyckas.
Femton år gamla blåste vi liv i all världens ondska. Femton år gamla stal vi dina drömmar.
Och nu när den dubbla ålderns födelsedag ligger för mina fötter sticker självföraktets taggar mina fingrar.
Min ursäkt är luddig i kanterna, ty den är så svår. Det är som att omringad av familj, kasta en sten i blindo.

Hur sörjer man när man fått någon att vilja dö?

Det var den svarta skuggan som var så skrämmande. Den svarta döden som svepte in bland oss, sicksackade mellan pojkar och flickor, sjöng sin visa om olikheter.
Och vi visste vad vi gjorde den där aprilmorgonen i sjuan när vi inte längre såg dig. Och vi visste vad vi gjorde alla andra morgnar när vi såg på dig med ondskans blick.

- Kom hit ditt lilla kräk! Vi vill prata med dig.
- Kolla vilket offer hon är.
- Akiiiiiiidaaaa!! KOM HIT SA VI!!
- Haha, kolla hon kommer.
- Kommer hon eller vad sa du Anton?
- Haha den lilla fittan kommer nog aldrig att komma eller vad tror ni?
- Jag har en liten överraskning till vårt lilla svetto.

De osäkra ögonen under den tunna pannluggen. Den tydliga amorbågen och de höga kindbenen, den urtvättade klänningen, de omoderna skorna.
Akida var det perfekta offret. Hon var varken vacker, självsäker eller rolig. Hon var inte rik, inte cool inte lång.
Och med det till grund gjorde vi hennes tilvaro fruktansvärd. Vi mördade henne långsamt, men vi trodde aldrig att att de sista andetagen faktiskt skulle komma. Vi trodde aldrig att hon skulle ge upp.

Den vassa glasskärvan låg blänkande och vass i Linus hand. Skuggan gled över hans ansikte och all medömkan försvann från hans hjärta. Hans pupiller vidgades likt en kobra redo att hugga.
Han körde snabbt den fria handen över baksidan på jeansen innan han sträckte ut handen med den dolda skärvan i mot Akida.
- Var nu inte oartig Aki, sa han med sin sliskigaste röst. Sträck nu fram handen som en duktig flicka.
Akidas blick började flacka. Hon såg från ansikte till ansikte och försökte få perspektiv. Var han verkligen trevlig eller drev han med henne?
Sakta, sakta kunde man se ett beslut ta form bakom den tunna pannluggen och den lilla handen lämnade långsamt klänningsfållen och sökte sig upp mot Linus utsträckta lögn. Det enda hörbara under ett par sekunder var det avlägsna svischandet från bilarna och vargarnas andetag runt offret.
Hon skrek inte ens.
Hon ryckte till sig handen och stirrade ett par sekunder ner i handflatan innan hon sakta gick därifrån medan killarna skymfade henne med sina målbrottsröster. '
Den hopsjunkna ryggtavlan på långt håll, högerhanden som gång på gång ströks mot klänningsfållen.

Jag önskar mig en värld som icke finns. Och i sorgens djupgrå sköte söker jag den, men likt det straff jag förtjänar finner jag dig och berättelsen utan slut.
Du hemsöker mig, du finns i mina drömmar, omgör dem till mardrömmar. Men står det i min makt att hata dig? Står det i min makt att önska dig ur dem?
Och jag kommer aldrig att kunna be dig om förlåtelse.
Varför gjorde vi egentligen som vi gjorde? Fanns det egentligen någon anledning?


- Kasta det.
- Jag kan inte kasta nu, de ser ju...
- Nu, kasta. De ser inte, kasta nu!
POFF....

Den lilla människan vände sig långsamt om då suddit träffade hennes bakhuvud. Hon svepte osäkert med blicken längs bandet med killar. Vem av dem hade kastat?
- Ellie?
Jag vände mig snabbt om och han inte se mer än en snabb skymt av Markus ansikte innan stolen välte och jag föll handlöst. Visst gjorde det ont. Men jag skrattade för att det var regeln. Smärta var ett tecken på eftergivenhet. Så jag tog Linus utsträckta hand och reste mig på skeva knän medan skrattsalvorna avtog succesivt.
Alla skrattade utom du.
Du såg ingen komik i smärta. Du visste själv alltför väl hur illa kvalen kunde bli. Din osälla blick var full av sympati. Men din pina sved på ett annat ställe. Den forsade fram i ditt blod, sprängde fram i dina ådror. De onda orden knackade på dina hjärtväggar, hysteriska efter att få komma ut. Och min ömma rumpa var ingenting mot den isande klumpen som envist vilade i ditt bröst.

Varför gjorde vi egentligen som vi gjorde? Fanns det egentligen någon anledning?

Svaret fastnar i videon, skrapar och hackar, vägrar att komma upp i bilden. Sladdarna kopplar inte. Hela min ursäkt är som ett trasigt videoband. Nej, som en hel trasig jävla storbildsTV.
Men visst vet jag vilket band jag satte in i videon.
Visst vet jag att svaret är nej.

Att jag ber om ursäkt nu mildrar inte på något sätt ondskan jag utövade mot dig under det nionde skolåret. Inte på något vis. Och detta gör jag kanske mer för min skull än för din.

Är förlåtelse möjligt?
Kanske gör man allting för sin egen skull?
Man hjälper folk för att känna sig bra själv.
Man är snäll mot folk för att de ska vara snälla tillbaka.
Man sörjer folk för att hela sig själv.

Och man ber om förlåtelse för att stilla sitt eget brända samvete.

- Hon kommer nu.
- Schhh...
- Vänta, jag säger till.
- Jag fattar inte, vad ska ni göra?
- Vi ska jamma dörren..
- Schh, vänta, var beredd. Nnnnnn...NU!!
BANG!!!

Dörren flög upp med en skallande krasch. Och nedom kraschen hördes en underliggande duns, som när en massiv trädörr träffar en tunn pannlugg.
Ett ögonblick var det som att alla blev rådvilla, osäkra. Hade vi kanske passerat gränsen nu?
Akidas vänstra ögonbryn hade brustit och mörkrött blod rann i en strid ström ner över ögonlocket, gjorde en båge vid kindbenet och rann vidare nerför kinden, droppade nerför hakan. Hon tittade på oss, alltid denna sökande blick som om hon letade barmhärtighet i våra ansikten, en glimt i våra ögon som skvallrade om att vi egentligen bara skojjade.
Men vi skojjade inte.
Vi såg skadan vi hade åstadkommit och vi var tvungna att göra något åt det, vi var tvungna att foga skadan samman igen.
Det blev Markus som tog initiativet. Han tog ett långt kliv mot offret, vred hennes tunna arm i en halv - nelson och väste hotfullt i hennes öra.
- Oj, Aki vad har hänt?
Sedan med ljusare nästan absurt mesig röst.
- Jag trillade i dörren.
Han återvände till målbrottsrösten.
- Du fattar va, ditt lilla kräk?
Hon svarade nästan viskande, med tårarna droppande från den lilla nästippen.
- Ja...
Markus släppte henne, knuffade henne nästan ifrån sig. Akida vred sin lilla handled, torkade sig i ögonen med baksidan av den lilla handen, medan blodet droppade och lämnade förrädiska, röda fläckar på den urtvättade blusen. Hon måst gå förbi oss om hon skulle ta sig därifrån, men det syntes alltför tydligt på henne hur lite hon vågade.
Vi kastade tjugo kalla blickar på henne och vi vände och vi gick.

Jag flyger.
Jag lämnar min kropp och svävar högt ovanför marken.
Jag försöker se runt skammens krök och finner dig kall och blöt. Lärarna trodde dig. De trodde på att du hade fallit i dörren. Och någonstans tror jag att det var vårt straff. Att få skäll hade varit en befrielse. Då hade jag kanske mått bättre nu.
Men det ligger inte för mig att må bra. Inte när jag har åsamkat dig ett brustet ögonbryn och så mycket mer.

SPLASH!
- Åhhhhhh, Aki jag är så ledsen!
Mjölken rann återhållsamt över Akidas mörka hår och kofta. Hannes flinade ondskefullt med matbrickan i ena handen.
Akida flög upp och för att chockera världen såg det nästan ut som om hon skulle kämpa emot men snart sjönk hennes axlar ihop igen och hon började långsamt släntra mot servetterna.
- Nu snabbt innan hon kommer tillbaka.
Hannes fumlade med någonting i fickan och fiskade till sist upp ett föremål av illa tilltagen storlek som han långsamt, med vaksam blick som svepte över matsalen, släppte ner i Akidas moussaka.
Det tog ett ögonblick innan jag insåg att det var en spindel. En stendöd, jämförelsevis stor spindel med de krökta benen spretande i luften. Det var ingen tvekan för någon i vår klass hur rädd Akida var för spindlar.
Under lågstadietiden då vi letade vårtecken i skogen och killarna utförde de vanliga spratten på flickorna genom att släppa diverse småkryp i deras långa flätor, fick Akida sådana gråtattacker att fröken fick trösta henne i knäet i säkert en halvtimme innan hon blev lugn igen.
Som vargar i väntan på att offret ska röra sig, satt vi vid borden nära henne och väntade på reaktionen.
Långsamt, långsamt återvände den lilla människan med ett knippe servetter i den lilla torra handen.
Hon satte sig ner, drog in stolen och gav ifrån sig ett kvävt skrik, flög upp och tappade alla servetterna.
Ljudlöst vände hon sig om och såg på oss. Blicken var så skrämd att hon inte kunde fästa den på någonting.
Hon slog de små, torra händerna för ögonen och sprang, sprang nerför gången rakt ut genom matsalsdörrarna.
Och ingen sprang efter.
Vi vände oss om och tog itu med vår moussaka, jag betvivlar att resten av de glufsande eleverna ens märkte ondskan som sipprade ur vargarna runt mitt bord.

Jag drunknar. Jag brinner. Jag faller. Jag krossas. Jag kvävs. Jag dör. För nu kommer jag till slutet på berättelsen utan slut.
Jag måste återge slutet.
Det jag ska berätta nu är så svårt att det känns som att jag drunknar och brinner på samma gång.

Då den sista vårmånaden led mot sitt slut gick vi alla tjugo ut på framsidan för att spela något så löjligt som fotboll. Det var killarna mot tjejerna. Akida stod i ett hörn av skolgården och blickade blygt mot oss.
Allting var som det brukade ända tills Anton sköt den svart-vita fotbollen tvärs över planen och ut på vägen. Bollen studsade ett par gånger innan den blev liggande mitt på den högra filen.

- Ellie! Du är närmst. Hämta skiten.
Jag gapade, la mig till med de vanliga käfta-emot-maneér som tjejerna körde då.
- Varför ska jag hämta den? Det var ju du som sköt dit den!!
- Men käfta gärna, hämta den nu!
- Nej!
- Jo!!
- Jag kan hämta den...
Den tunna lilla rösten kom svävande genom luften från det hörn där Akida stod och tryckte.
Jag vände mig om. Offret hade tagit ett par steg ut från hörnet. Hon hade händerna i fickorna och kisade mot solen bakom mig. Hon rodnade en aning, man kunde nästan se hur hjärtat bankade i hennes bröst.
Jag skrattade spydigt och vinkade förstrött med handen mot henne.
- Visst, vafan hämta den jag bryr mig inte.
Med nästan överdriven entusiasm skuttade hon mot grinden, öppnade och ut på vägen.
Jag vände mig mot Amandah.
- Snacka om att kämpa. Jävla idiot.
KRASCH!!!
Tystnaden var hjärtskärande.
Jag visste vad som hade hänt långt innan jag vände runt.

Blodet flöt över vägen.
Långtradaren stannade ett stycke längre upp på vägen.
Den blodiga kroppen, med ansiktet neråt, liggande med halva kroppen uppe på trottoaren.
Långsamt gick vi alla tjugo mot vägen, mot kroppen.
Den lilla fittan, lilla svetto, offret, den lilla människan. Akida.
Bollen rullade fortfarande.
Akida var död.
Men bollen rullade fortfarande.

Det skulle ha varit jag.

Hade jag bara följt naturens lagar och hämtat bollen eftersom jag var närmst hade jag varit död och du hade levt.

Förlåt.

Skriven av: Bassen

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck