Brev till pappa

Älskade pappa.

Hur tänkte du nu??
Hur tänkte du när du bestämde dig för att avsluta ditt liv?
Tänkte du aldrig på att du hade en liten flicka som skulle komma att behöva dig?
Var du verkligen så hemsk som jag fått höra att du var?
Jag saknar dig.
Eller saknar bilden av dig. En illusion av en pappa.
Har haft många såkallade pappor men ingen äkta.
Ingen äkta pappa som älskat mig såsom en pappa ska.
Hur tänkte du egentligen?
Hur kunde du lämna mig ensam med mamma?
Mamma som aldrig älskat mig eller brytt sig om mig?
Jag brukade ljuga förr. Säga att du dött i en olycka.
Skämdes för att säga att du var en fegis som tog ditt eget liv.
Eller du lät tåget ta ditt liv.
Länge länge var jag rädd för tåg och för tågrälsen.
Numera älskar jag tåg. Älskar ljudet av tåg.
Har inte varit till din grav på väldigt länge.
Orkar inte längre. Du tog inte hand om mig därför har jag slutat ta hand om dig.
Jag tar hand om mig och ditt barnbarn.
Ditt barnbarn förresten som hade uppskattat att ha en morfar.
Hennes mormor bryr sig om henne ibland. Sisådär två gånger per månad.
Och det räcker inte.
Men jag är inte arg längre på dig.
Jag saknar dig och ibland kan jag gråta för dig.
För dig och din ångest.
Den måste ha varit enorm. Som fick dig att lämna mig.
Fick dig att lämna en hel värld som inte är så hemsk.
Du lämnade även min bror. Lämnade honom också med mamma.
Tror att han hatar dig för det.
Han och mamma hatar varandra.
Det är mycket hat i våran familj. Mycket hat i våran släkt överhuvudtaget.
Det är inte ditt fel. Det har bara blivit så.
Fick höra av min brors fotolärare lite historier om dig.
Tydligen så kände ni varandra.
Din mamma, min farmor, och alla de andra i Skåne vill inte ha med mig att göra.
Jag har försökt ta kontakt med dom. Har sträckt ut en hand men dom tackar vänligt men bestämt nej.
Vet inte varför.
För jag är inte hemsk. Jag är bara vilse. Vilse i höstmörkret.
Snälla pappa kom hem, brukade jag säga. Jag var bara 2 när du tog ditt liv.
Jag saknade dig otroligt mycket.
Mamma orkade inte med mig så hon lämnade bort mig hos mormor och morfar.
Där grät jag efter både dig och mamma.
Då kände jag mig övergiven. Det var då den känslan kom.
Känslan av att vara ensam och liten. Mormor och morfar tog väl hand om mig men det var inte deras uppgift.
Ni hade satt mig till världen och ni lämnade mig.
Tror det var då hon började dricka. Och inte har hon slutat än.
Trots att det gått 29 år.
Mamma och du kommer nog snart att återförenas.
Hon har inte länge kvar. Inte är hon sjuk ännu men snart.
Jag längtar efter den dagen vi möts igen.
Brukar titta på fotografier och fundera.
Du såg så snäll ut. Så lugn och fin. Men inom dig pågick ett krig.
Ett krig av ångest och demoner. Synd att du inte kunde se det goda i mig och i min bror.
Synd att du inte kände att du kunde stanna kvar.
Synd att du lät det mörka ta dig.
Vi hade kunnat ha det så bra.
Älskade pappa, jag saknar dig men undrar hur du tänkte?

Skriven av: tiamaria