Brevet

Kastar en snabb titt ut genom fönstret lagom för att se bakändan på den blå bilen. Åsynen av denna bil indikerar att den just varit nere vid min postlåda och förhoppningsvis levererat det jag går och väntar på. Kan inte bärga mig utan slänger på mig min jacka och efter vad jag tycker är en evighet har jag med hjälp av skohornet fått ner mina fötter i de trånga skorna. Nu är allt fokus på den gröna postlådan uppe vid ladugården. Tar en språngmarsch med blicken hela tiden som fastnaglad på locket som jag snart skall öppna för att förhoppningsvis hitta det jag söker. Väl framme sliter jag upp locket med full kraft. Tar ett djupt andetag och tittar ner i lådan. Det ser inte bra ut och när jag rotar runt lite så inser jag att jag än en gång har kammat noll. Allt som ligger där är några reklamblad, Östgötatidningen samt ett brev innehållande en faktura från Q-Star.
Känner hur besvikelsen sköljer över mig, sliter upp innehållet ur lådan och slår igen locket med en smäll. Går med tunga steg tillbaka till huset för att en än gång försöka smälta att det jag väntar på fortfarande inte har kommit. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Hur kunde det bli så här? Att mitt liv blivit så fixerat till att hålla koll på den blå bilen och min gröna postlåda. Visserligen är det ju nu bara varannan dag men det är ju fullt tillräckligt. Beskedet jag väntar på skulle förändra mitt liv till det bättre på alla plan om det blev positivt. Min framtid skulle se helt annorlunda ut och mitt självförtroende skulle stärkas rejält. Detta självförtroende som varit nere på den absoluta botten ett bra tag även om jag kravlat mig upp en liten bit i taget. Livet har varit lite upp och ner de senaste åren. Sakta men säkert har jag dock jobbat mig tillbaka.
Vad jag dock inte hade räknat med var att de skulle dra ut så långt på tiden. Att kastas mellan hopp och förtvivlan medan tiden bara går tär på psyket. Ena dagen är man glad och tror att allt skall ordna sig för att nästa dag kastas ner i den svarta gropen och handskas med alla tvivel på sig själv. Nu har det nästan blivit så att det är den blå bilen och den gröna postlådan som har makten över mitt liv. Jag vet, det låter helt absurt men jag har blivit som fixerad av detta. Känner att jag inte klarar detta så länge till samtidigt som jag inte vet hur jag skall klara av ett negativt besked. Kommer att bryta ihop totalt.
Några dagar har nu passerat och det är åter dags för den blå bilen att stanna vid min gröna postlåda. Den var här i förrgår men då fann jag heller inte vad jag sökte. Tänk om den inte kommer alls! Denna hemska tanke har slagit mig flera gånger. Det kan ju faktiskt vara så att det inte är någon post alls till mig just den dagen som det är utdelning. Hitintills har detta inte hänt. Jag sitter vid köksbordet och spanar ut vid den tidpunkten som posten brukar komma. Ibland kan den ju vara försenad på grund av dåligt väglag och då blir det en lång och oviss väntan. Kan inte sysselsätta mig med något annat under tiden.
Så plötsligt ser jag den välbekanta bilen komma uppe på vägen. Jag har inga större förväntningar idag heller utan tar lugnt och metodiskt på mig kläder och skor utan stress. Förflyttar mig med myrsteg upp till brevlådan. Står och och stirrar en lång stund på locket där mitt namn står i guldskrift. Lyfter försiktigt på locket och sneglar ner på innehållet i lådan. Det ligger bara ett enda brev. Jag drar kraftigt efter andan när jag inser att det när nog detta brev som jag väntat så länge på. Öppnar locket helt och står sedan och bara stirrar på brevet en lång stund. Innehållet i detta brev kan helt förändra mitt liv eller kasta ner mig i den djupaste avgrund. Tar försiktigt upp det mellan tummen och pekfingret, vänder och vrider lite på det, pulsen ökar betydligt och hjärtat slår som en stångjärnshammare i bröstet. Mina händer skakar och jag får nästan inte luft. Nu har stunden kommit, nu skall domen falla. Med stor frenesi sliter jag upp kuvertet, tar upp brevet och börjar läsa.
Jag läser flera gånger och kan nästan inte ta in vad som står. Ett virrvarr av känslor sprider sig i kroppen, lättnad, eufori, känsla av overklighet när jag inser att jag fått det positiva besked som jag väntat på så länge. Känner att här och nu börjar mitt nya liv och jag kan planera för framtiden. Hej livet! Nu äntligen är jag på gång.

Anneli Richardson

Ganska nybliven pensionär som alltid tyckt om att skriva. Från uppsatser i skolan till brevskrivning. Gick en skrivarkurs för 2 år sedan. Startade därefter en skrivargrupp, y personer som träffas en gång i månaden, skriver längre och kortare noveller med olika teman eller rubriker. Känner jag nu vill utvidga det hela lite.
Anneli Richardson är medlem sedan 2024 Anneli Richardson har 1 publicerade verk