Bro över mörka vatten, del 1.

Skrikande hade han kommit till världen, sade dom. Skrynklig, blodig, gravt förvirrad och givetvis väldigt liten. Det var inte speciellt långt ifrån hur han kände sig nu. dock var det ingen sjukhussal han befann sig i,en sådan steril och stillsam miljö hade han inte tillgång till längre. Frågan var om någon i hans hus hade det, så som det festades nätterna igenom. Han såg sig runt i spillrorna av vad som en gång hade varit en förväntansfull students lya. Nu såg det ut som om det var ett väntrum till dödens outforskade land. Fy fan. Pizzakartongerna, tomflaskorna/burkarna, cigarettfimparna, stanken av spyor, klädhögarna, alla bidrog dom till den allmänna känslan av misär med stort M. Han gäspade och försökte ignorera det gamla välbekanta illamåendet som alltid hemsökte honom när han var 'uppe med tuppen', som det brukar kallas i folkmun. Klockan var halv åtta på morgonen. Det dunkade i huvudet när han snubblade ut mot köket för att hälla upp ett glas ifrån det från gårdagen återstående halvröret whiskey, och han grimaserade ilsket. Vad fan är det här, vad är det här för nånting, mumlade han. Nu får det fan vara nog. Men livet har som vi alla vet en tendens att ignorera dylika bakfyllans böner, och naturligtvis var det bara hans egen hjärna som blev något stabilare av dom tre glasen han tömde nu. Allt runt om kring var exakt likadant. Han inväntade åtminstone ett bidrag från det sociala, tröstade han sig med. Det borde komma idag. För en sekund lekte han med tanken att pengarna kom och han gick och tog ut dom. Dock skulle han inte gå till systemet och gatuköket som vanligt, utan till tågstationen. Självklart skulle det inte bli så, det visste både han och alla som var vittnen till hans värdelösa tillvaro, den tanken var lika barnslig och naiv som vilken klappochklang-låt som helst. Vi har öppnat en affär, en affär, en affär..kom och köp i vår affär, för en krona! Han skrattade hest och hällde upp ett fjärde glas, lite bättre till mods. Men ändå, tänkte han. Men ändå, men ändå....

Skriven av: Olov S. Eidhagen