Bröder till döden

Bröder till döden
- Jag är så ledsen Jimmy, Jag är så... ledsen. Du var inte du, jag visste inte hur jag skulle ta mig till.
Mikael satt över Jims sönderslagna kropp med hans händer runt sitt ansikte. Bredvid honom ligger det blodiga baseball träet. Mikael satt framför sin lille bror men i samma scen sitt mordoffer. Han visste vad han hade gjort men samtidigt också att det vad det ända han kunde göra. Dock så hjälpte det inte mot den skuld som svämmade över hans medvetande. Utan tvekan kunde man se vart träet gjorde sitt dödliga slag, huvudet. Mikael hade kastat tre stadiga slag men de två första var inte tillräckligt och Jimmy fortsatte slunga sig mot Mikael.

Mikael öppnade ögonen och var välkommen med Jimmys vita, dimmiga blick stirrande rakt på honom.
- Varför stirrar du på mig så där? Jag hade inget annat val!
Mikael skrek på Jimmy som vägrade acceptera hans existens. Jimmys kropp var fyllda av riv märken och bett från dom där sakerna som attackerade dom. De trodde det var säkert att gå ut, att dem där sakerna var borta, förmodligen funnit någon annan olycklig själ att sluka sina tänder i. Men de hade betydligt fel, de fann en flock av dem bakom det lilla skjulet de gömde sig i. Mikael hade varit tvungen att dra tillbaka sin lille bror in i skjulet igen efter de slängt sig över honom.
Under tre timmar hade Jimmy inte gjort någonting bara legat på sängen och sovit. Det var efter han vaknat då febern slagit till med huvudvärken och smärtan. Men Mikael kunde inte göra något, han ville men visste inte hur. Han satt i hörnet och grät.

Plötsligt vaknade Mikael till utav inget.... bara tystnad. Från att han föll i sömn under de konstanta skrik från sin bror och slagen mot dörren utanför till att vakna upp till tystnad och mörker, det var... underbart. Men i samma stund skräck injagande därför Mikael förstod när han inte såg eller hörde Jimmy så hade han ingen aning om hans bror var död eller bara hade svimmat.
Mikael började gräva i sina fickor efter sin räddning och han fann den djupt ner under all slags skräp, sin tändare. En simple som han hade köpt på en mack. Den var liten men nästan oanvänd. Han prövade tända den men hans skakiga händer gjorde det nästan omöjligt att dra till. Han försökte ännu en till gång dock igen eld. Han släppte tändaren som landande på trägolvet och slukades utav mörker. Plötsligt ett djupt andetag uppstod i mörkret. Mikael skattade till utav lättnad och pratade ut i mörkret.
- Jimmy, gud vad du skrämde mig.
Han förväntade inte sig ett svar men att prata ut i mörkret och veta att någon annan lyssnade kändes fantastiskt.

Dock direkt efter att Mikael sa dem orden upphörde andan som att den återvände in i halsen igen. Mikael visste vad detta förmodligen betydde och det skrämda han ner till rötterna, han ville inte känna ensamheten igen han ville inte återvände till mörkret med sina tankar som skriker åt honom.
Mikael lyssnade några intensiva minuter innan han var tvungen att andas ut den luft han hållit inne för att höra bättre och inte missade de minsta ljuden som kunde jämföra liv från död.
Samma stund som Mikael andades ut i nöd så kom det en harkling från mitten av rummet och en duns som om någonting föll över.

Mikael satt i det vänstra hörnet, han rörde sig inte. Det kände som om hans kropp var fast fruset mot väggen och han hjärta gick i högvarv. Plötsligt uppstod ett skrik fyllt av smärta och galenskap. Ett skrik som skrämda Mikael upp på sina fötter. Inget mänskligt kunde ha gjort ett sådant ljud. Det var så overkligt, så skräckinjagande att även djävulen skulle skaka utav skräck.
Mikael hostade upp en osäker viskning.
- Jimmy, är det där du?
Mikael lyssnade när något föll över och sedan ett ljud av något som dras över träplankorna, något som kommer närmare och närmare tills Mikael kunde se en skepnad utav något.
- Jimmy vad är det, mår du bra?
Mikael stirrade på Jimmy som hade dragit sig själv fram till ljuset från månen som kikar in genom ett hål i väggen. Jimmys ansikte var böjt ner mot marken och hans hår var blött utav svett.
- Jimmy... vad är det?
Mikaels röst var skakig och rädd.

Jimmy lyfte sitt ansikte samtidigt som han andades ut men det lät mer som ett morrande. När Mikael fick syn på Jimmys ansikte kunde han inte håla in skriket, han stirrade in i Jimmys snö vita ansikte och döda ögon, han hade inga pupiller de var bara vita. Saken som satt framför Mikael var inte Jimmy, det var inte hans lille bror.
Mikael försökte öppna munnen för att säga något men var avbruten av Jimmy som skrek ut i smärta och slängde sig över Mikael. Han blev så chockad att han inte hann reagera och fick Jimmy över sig. Mikael höll ett stadigt tag i Jimmys huvud för att hindra honom från att bita hans nacke.
- Jimmy, nej!
Mikael skrek ut när besvikelsen slog honom och han insåg att Jimmy var mycket starkare än honom. Mikael skrek medans han sparkade till Jimmy som lämnade honom flygande iväg in i mörkret. Han föll ner mot golvet med en duns men var uppe på benen igen.

Jimmy skrek till i våld och sprang mot sin bror som hoppade undan i sista sekund. Jimmy sprang in i väggen bakom Mikael och slog in huvudet mot trä balkarna som täckte insidan av det lilla skjulet. Han föll ner mot marken och låg kvar där morrande. Detta var Mikaels chans för en utväg men visste inte vart dörren var i mörkret. Mikael tog ett impuls beslut och vände sig mot höger i hopp att dörren skulle vara någonstans på väggen. Men han hade fel och istället föll över Jimmys ben och ramlade ner mot golvet.
Jimmy skrek till och återigen var ovanför Mikael med sina naglar nedtryckta i hans skinn och sträcker sig efter hans nacke med sina tänder. Nu var Jimmy mer utmattad än förut men så var Mikael också.
- Jimmy, lyssna. Jag vet att du är sjuk men du känner mig!
Mikael fick sin hand lös under Jimmy och kastade slag mot hans ansikte. Om och om igen, slag efter slag men Jimmy satt kvar på Mikael.

Mikael insåg att hans slag gjorde ingenting mot sin bror och istället började leta efter något på golvet, något som kan leda honom ut från det här hemska stället. Ut ur mörkret. Han snuddade vid något hårt med flisor vid kronan, hans utväg.
- Baseball träet!
Mikael skrek ut i lycka och tog tag i träet. Han slängde ett slag mot Jimmy högra arm, kollisionen gav ut ett ljud av trä mot skinn och skriket av Jimmy, skriket av smärta och morrande. Han föll ner från Mikael och landade på magen. Mikael hoppade upp på sina fötter och stod med träet i två händer. Jimmy flög upp på knäna och slängde sig mot Mikael med ett skrik, vilket Mikael svarade med ett slag mot Jimmys revben. Jimmy flög in i mörkret återigen men Mikael var bered på nästa skrik.
Det var då Mikael hörde den för bekanta tystnaden. Han stannade upp och försökte lugna ner sin andning för att höra bättre. Tystnaden var överväldigande, för första gången på länge i mörkret kunde Mikael äntligen andas ut och slappna av. Men lugnet varade bara i några sekunder innan skriket av Jimmy återuppstod ut från mörkret och med det Jimmy, han kom springande ut från mörkret. Mikael hoppade till i chock och svingande sitt vapen mot Jimmys ben. Slaget mötte benet med ljudet av ben och trä som kolliderar och bryts i två. Jimmy böjde sig ner i smärta men fortsatte haltande mot Mikael.

Mikael slängde ännu ett slag mot Jimmys utsträckta arm som bröts i mitten och hängde vid sidan.
- Jimmy, jag vill inte skada dig!
Jimmy gav ingen minsta reaktion till sin hängande arm, han bara fortsatte haltande mot Mikael med den fungerade armen utsträckt mot hans bröst. Tårarna föll i Mikaels ögon då han försökte konfrontera med sin bror, försökte prata vett med honom men Jimmy vägrade lyssna istället så slängde han sig med den lilla kraft han hade kvar mot Mikaels hals. Mikael visste att det fanns bara en utväg och han tänkte vara den som gick ut härifrån levande. Mikael höjde baseboll träet och viskade dovt.
- Förlåt.
sen lät han graviteten göra sitt och träet träffade Jimmy mellan ögonen. Jimmy föll ner på marken ledlös, död. Mikael föll mot väggen och neråt mot golvet. Han satt med ryggen mot den tunna skjulväggen, han satt och lyssnade när bankandet på dörren upphörde bakom ett tjut av kulor som susade genom luften.
- Automatvapen? Människor? Jag är räddad!
Mikael flög upp på sina fötter med ropet i halsgropen men den kom aldrig ut genom munnen den fastnade när en ilande smärta flög från hans smalben upp till hjärnan. Mikael föll ner igen med ett skrik, en snyftning. Han lyte på byxbenet och kved i rädsla. Benet var täckt med blod från ett sår, ett bett, Jimmys bett. Mikael skrattade för sig själv.
- Så det är så här det kommer sluta? Patetiskt..
Mikael la ansiktet i händerna och kunde inte hålla tårarna inne, tystnaden bröts av röster och rop som uppmanade alla överlevande att komma ut, de är räddade, militären är här.
Av: R.J Rosengrim

Skriven av: R.J Rosengrim