Bunden av känslor

“ Du öppnade din dörr och jag klev på. Lampan tändes, men det var ganska dunkelt ändå. Du kysste mig i hallen och osäkerheten bildades inom mig, kanske borde man gett sig av? Det kunde inte slutat väl, eller hur? Men dina läppar mot min hals var mer än jag någonsin kunnat motstå.”

Vi gav oss av och började gå, sakta genom natten. På väg hem till dig medans de första snöflingorna föll på våra kroppar.
Jag hade sett dig förut, många gånger.. Du hade alltid varit mitt i mellan, inte någon man känt, men heller ingen främling. Alltid i utkanten, närvarande, men inte där. Jag hade hört dig tala, men blev skygg. Även om det endast var några ord du yttrade.

Du öppnade din dörr och jag klev på. Lampan tändes, men det var ganska dunkelt ändå. Du kysste mig i hallen och osäkerheten bildades inom mig, kanske borde man gett sig av? Det kunde inte slutat väl, eller hur? Men dina läppar mot min hals var mer än jag någonsin kunnat motstå. Min kropp gav efter och hjärtat fick värka en annan dag. Dina jeans var slitna och tröjan mjuk av bomull. Värmen kändes genom tyget mot mina fingertoppar, så nära hade du aldrig varit förut. Det enda jag kunnat tänka på var alla gånger du inte gått att nå, medans du nu hade dragit av din tröja. Min oskulda kropp blev snabbt berörda av dina manliga händer.
Känslan kittlades, även om vi alltid vetat innerst inne att det inte skulle kännas på detta sätt. Jag var ung och du äldre, med mer erfarenhet än man kunnat tänka sig. Det må ha känts fel, men när jag väl var där kändes det orimligt att säga nej, då skulle min chans vara ett öga blott.

Dina händer ekade värme i min hud, det strålade och värkte. Begäret efter dig gick inte att stoppa, oavsett hur mycket jag försökt. Var du rädd? Hade du tänkt dig att det var hit detta skulle lett oss? Eller var du bara som mig, och ville ha en varm kopp i natten.
Du stod naken mot din vägg, och dina kläder i en hög. Du drog mig mot din säng där vi landade i iskalla lakan, med din kropp varm under mig.

Med mina läppar mot din örsnibb, viskade jag försiktigt om min oskuld. Mitt minne från kvällen var vekt, men mitt minne säger mig att du hastigt vände dig ifrån mig. Orden som snurrade i mitt huvud, kunde bara inte lämna min mun. “Hur står det till” stammades fram efter en lång tystnad. Ditt svar var så svagt, nästan otydlig.. “ Detta är fel “ fick du fram tillslut. Jag minns hur dina läppar formades efter orden som sedan lämnade din mun. “Jag är inte ämnad att vara din första.” Skulle man skratta eller gråta? Men oavsett vad, visste vi att kvällen skulle sluta precis så som den var menad att bli.

Månader kändes som dagar, och vinter blev till vår. Dagen då vi spenderade natten tillsammans utspelades i mitt huvud, dag för dag. Du kanske var en bättre man än jag trott? Vad kan det ha varit som hindrade dig från att ta min oskuld? Mina funderingar skulle säkerligen aldrig bli besvarade, då du inte svarat sen natten allt gick snett.

Skriven av: Madeleine Wallin