Buren av kärleksfulla händer

Jag är fyra år och sitter på tåget med pappa. Mamma är på sjukhus och vi är på väg till barnhemmet Solstugan där jag skall vara tills mamma kommer hem från sjukhuset. Vi äter smörgås med stekt ägg och dricker choklad som pappa gjort till oss. Resan känns lång och jag känner mig ororlig och lite ledsen. Jag tittar ut genom fönstret och räknar kor och hästar som jag ser på ängarna som vi åker förbi. Pappa pratar inte så mycket utan sitter och läser i en tidning. Jag har min lilla röda resväska med en målad nalle på som jag packat med hjälp av pappa. Dockan och lite dockkläder har jag packat ner själv. Dockvagnen som pappa snickrat själv och som jag fick i julklapp får stanna hemma sa pappa. Mamma är ofta på sjukhus och det är andra gången jag är på barnhem, men kommer knappt ihåg den förra för jag var så liten. Det känns som en evighet innan vi är framme, men till slut stannar tåget.
Vi går av och går på en liten en grusväg och jag håller pappa i handen. Efter en stund är vi framme vid ett stort gult hus med vita knutar och en stor trädgård. Pappa knackar på dörren och en kvinna öppnar. Hon hälsar och säger att hon heter fröken Elsa. Pappa säger sitt namn och talar också om vad jag heter. Hon tar mig i handen och säger. "Välkommen lilla Linn, hoppas du skall trivas hos oss.” Hon tar av mig kappan och skorna och tar min lilla väska och säger. "Det är bäst att ni går herr Eriksson för det är inte bra att stanna för länge.” Pappa tar upp mig i sin famn och kramar mig. Jag håller honom hårt om halsen och vill inte alls att han skall gå. Jag gråter och skriker allt vad jag orkar och pappa försöker trösta mig. Till slut sliter fröken Elsa mig ur pappas famn och säger. "Såja nu ska lilla Linn ta och lugna ner sig lite grann så att pappa kan gå.” Sen går han ut genom dörren och ser ledsen ut. Jag står och tittar efter honom genom det lilla fönstret nere vid golvet. Fönsterrutan är inte helt klar och jag ser bara en skugga av pappa försvinna längre och längre bort. Tårarna gör också så att jag knappt ser honom.
Dagarna går och jag är mest för mig själv och vill inte leka med de andra barnen. Jag längtar hem till mina syskon och till mormor som dom får vara hos och jag gråter mig till sömns flera nätter i rad. Alla barnen ligger i små tältsängar på en lång rad i ett stort rum.
Så händer det en kväll när jag ligger i min säng och gråter att en fröken som heter Tant Grönan kommer fram till min säng. Hon lyfte upp mig och viskar att jag ska vara tyst. Sen tar hon mig i sin famn och bär mig uppför trappan till lägenheten där hon bor. Det är en liten lägenhet med bara ett rum och ett litet kök. Hon sätter mig i en röd mjuk sammets fåtölj som är så stor att jag nästan försvinner i den. Efter en stund kommer hon med ett glas mjölk och en kanelbulle. "Det här är vår lilla hemlighet så berätta inte för någon.” säger hon. Hon tar mig i sitt knä och kramar mig och säger att jag inte behöver vara ledsen. Sen ger hon mig en fin skål med rosa rosor på och ber mig öppna locket. Den är full av karameller av olika sorter och färger. Jag tar några och lutar mig mot Tant Grönans mjuka famn och slutat gråta. Jag känner mig lugn och är inte så ledsen längre.
Jag fortsätter att vara mest för mig själv och gråter inte lika mycket längre. Varje gång jag gör det kommer Tant Grönan och hämtar mig och bär upp mig till sig. Efter en tid kommer pappa och hämtar mig. Tant Grönan kramar mig och viskar i mitt öra. "Glöm aldrig vår lilla hemlighet och om du är ledsen någon gång så tänk på mig.”
Nej jag glömmer aldrig Tant Grönan med sina varma mjuka händer och mjuka famn och undrar hur det hade gått om hon inte funnits där för mig. Jag ser mig omkring i min egen lilla lägenhet och upptäcker att det ser nästan ut som hos henne. Mörka tyger i sammet och mörka trämöbler och jag älskar kanelbullar. Karameller är inte heller så dumt och jag älskar rosa som på skålen med karameller.

Gunilla Eborn

Gunilla Eborn heter jag bor på Södermalm i Stockholm och är både farmor och mormor. Jag älskar att skriva och mest från hjärtat och har ca 800 texter. Har fått ca 90 tonsatta av Melin och Jerndal och finns på Youtube och Reverbnation och 5 noveller utgivna. Det är ett behov hos mig när hjärtat svämmar över.
Gunilla Eborn är medlem sedan 2015 Gunilla Eborn har 159 publicerade verk