Bussgummor

Ett kåseri jag skrev i min ungdom på 80-talet
--------------------
Bussgummor är en sammanslutning av damer, ofta pensionerade, som gått samman för att i organiserad form sprida terror på våra kommunala färdmedel.
Vad syftet med denna terror är, har jag inte lyckats lura ut, men med tanke på hur infernaliskt utarbetade deras metoder är, förstår man att deras verksamhet i dignitet är fullt jämförbar med ett lands subversiva ageranden mot ett annat land, där målet är att undergräva ett folks moral och försvarsvilja. Här följer en beskrivning av hur en skicklig medlem av bussgumsorganisationen kan gå tillväga i utövandet av dess demoraliserande verksamhet.

Som täckmantel för sitt uppdrag bestämmer sig Elsa 70 år (namnet fingerat) för att besöka sin syster Greta 65 (aven hon fingerad). Detta besök är naturligtvis endast ett skenmotiv för att hon skall ha ett hållbart skäl för sin resa om hon skulle utsättas för ett pressande förhör av någon medpassagerare.

Då Elsa bor i Sundbyberg och systern bor på Norrtullsgatan i Stockholm, beslutar Elsa sig för att resa med buss 515 mot Odenplan. Bussen avgår kl 13:15, varför hon redan kl 13.00 står fullständigt stridsutrustad vid hållplatsen i Sundbyberg.

Hon är iklädd kamouflageklädsel bestående av storblommig klänning i bjärta färger, stadiga promenadskor och en liten stråhatt. Denna dräkt får oss att påminna oss vår rara gamla mormor, varför vi invaggas i en bedräglig känsla av trygghet.

Denna bussgumma är dock till tänderna utrustad med effektiva vapen i form av en större handväska med kraftiga metallbyglar, paraply och en nätkasse fullproppad med gåvor till syster Greta. Dessa gåvor består av gamla veckotidningar i botten på kassen för att göra den tung och besvärlig att handskas med, några blommor och rabarber från kolonilotten yvigt spretande ut över kassens kanter för att göra den så utrymmeskrävande som möjligt. Och överst, i en tårtkartong, en bit av den sedan gårdagens namnsdagskaffe, överblivna smörgåstårtan, för att framtvinga ett handhavande av kassen som annars bara tillkommer nitroglycerin.

Gumman står vid husväggen och inte framme vid hållplatsstolpen vid trottoarkanten. Detta tolkas för den oinvigde naturligtvis som ett, ur trafiksäkerhetssynpunkt, förnuftigt beteende. Men icke sa Nicke. Hennes tidiga uppdykande före bussens avgång samt hennes placering vid väggen ingår i hennes väl utarbetade strategi för kaosskapande åtgärder.

Påstignigen
Under den kvart som förflyter sedan gumman intog sin plats vid väggen tills dess bussen anländer, hinner en liten kö bildas vid hållplatsstolpen, och när bussen stannat och dörrarna öppnas, börjar gumman sin offensiv.

”Hallå, jag var faktiskt här först!”

Med detta stridsrop rusar hon fram till dörrarna mitt framför den förste personen i kön som just satt sin ena fot på trappsteget in i bussen. När denna person förskräckt backar för att inte sluta sina dagar stungen av ett paraply, knuffas hela kön bakåt med en hel del trampande av tår som resultat. Högljutt mumlande saker som ”Oförskämda människor…”, ingen uppfostran…” och ”inte underligt att världen ser ut som den gör”, börjar hon nu sin äntring av bussen.

Denna påstigning av bussar har bussgummorna utvecklat till en skön konst, vilken Elsa, som är gammal i organisationen, behärskar till fulländning. Hon är, på grund av de ovan beskrivna bördorna, tvingad att ta de två trappstegen upp i bussen, sidledes, vilket innebär att hon endast kan ta dessa i etapper, med en kortare vila på varje steg. Naturligtvis orsakar detta förflyttningsförfarande att, redan på det första trappsteget, de ur kassen yvigt spretande rabarberna fastnar i dörren, varför gumman försöker att, med ena handen, få loss grönsakerna. Följden blir att paraplyet nu i stället hakar fast i ledstången. Denna procedur på det första fotsteget upprepas sedan åter på det andra steget.

När så gumman förstår att hon nått den gräns för sitt fumlande som den bakomvarande kön rimligen kan stå ut med, lyckas hon frigöra sig helt, och kön lugnar ned sig efter att ha börjat att på olika sätt uttrycka sitt missnöje.

”Nu skall hon ju bara betala så är det snart vår tur att få komma in i bussens efterlängtade inre.” Så naivt kan en oerfaren busskö resonera. En mer erfaren busskö vet bättre.

Framryckningen
Betalningsproceduren är av terrororganisationen fastställd en gång för alla, och från den avviker inte gummorna utom möjligen under pistolhot. Självklart kan inte Elsa komma åt sina betalningsmedel med händerna fulla av kassar, paraplyer och handväskor. Därför bestämmer hon sig för att ställa ifrån sig sina bördor på ett säte. Det går ju inte att bara ställa ner dem på golvet som är smutsigt. Efter en stunds stillastående spanande hittar hon, halvvägs in i gången, två lediga säten bredvid varandra, som lämnade tomma för just henne och hennes bagage, varför hon nu beger sig dit för att avbörda sig.

Under denna framryckning tvingas alla passagerare med platser närmast gången att, av hennes spretande bagage, trycka sig upp mot medpassagerarna bredvid för att undgå rabarberfläckar och paraplyskador. Ett sådant beteende, tryckning mot medpassagerare alltså, är ett för oss svenskar högst ångestskapande, och vi börjar nu hata gumman som tvingar oss till en sådan handling.

När hon väl ställt ifrån sig sina pinaler så att de upptar bägge de lediga platserna, beger hon sig tillbaka till chauffören för att avsluta sina ekonomiska skyldigheter mot bussbolaget. För att klara detta, måste hon nu, med svårighet, tränga sig förbi de passagerare som tidigare bildat kö utanför bussen. De har nämligen låtit sig luras av gummans vandring genom bussen, och trott att hon var klar med sina mellanhavanden med chauffören. Därför har klivit ombord på bussen, endast för att upptäcka att de, med största svårighet, och mycket långsamt, kan passera Elsa i hennes framryckning i bussgången. Så småningom har dock samtliga kommit i ordning på sina platser för att kunna fortsätta resan. Alla utom gumman naturligtvis. Hon har nu kommit till operation betalning, vilken är en lika finslipad strategi som alla hennes tidigare utförda.

Betalningen
Ingen inbillar sig väl vid det här laget att hon har ett busskort lätt tillgängligt i någon ficka? Nej, naturligtvis skall hon betala med kontanter. Och var har då gamla damer sina kontanter? Jo, prydligt sorterade efter valörer i en portmonnä med många fack. Och var har de då denna portmonnä? Naturligtvis längst ned i botten på den handväska som även rymmer alla hennes livsnödvändigheter. Under ett ihärdigt sökande i väskans inre håller nu gumman en monolog som går ungefär som följer:

”Nej men, jag hoppas verkligen att jag inte glömde min portmonnä på byrån i hallen där jag alltid lägger den för att inte glömma var jag har den….besynnerligt….nej, här är den ju….nej, nej, det var ju glasögonen…tur att jag fick med mig dem, eftersom jag lovade att köpa mjölk åt min syster….hur skulle jag annars kunna se om mjölken håller rätt datum….nej men se, här är den ju…hur mycket kostar det….jag skall till hållplatsen före Odenplan så att jag kan köpa mjölken i Konsum där så att den inte blir förstörd under resan….det är ju så förfärligt varmt i dag….vore på tiden att vi fick lite regn nu…så där ja, jag tror nog att jag har jämna pengar….hur mycket var det nu….är det med pensionärsrabatt, jag är nämligen pensionär och då måste man verkligen snåla in på det man kan….vad heter hållplatsen före Odenplan….jaha….ropar ni ut den så att jag säkert kommer av?”

Äntligen har gumman fått sin biljett och går för att sätta sig, när hon naturligtvis upptäcker en, i hennes tycke, en mycket bättre sittplats längre bak i bussen och skall just bege sig dit. Men nu har busschaufförens tålamod uttömts och han drar igång bussen med ett ryck som får gumman att drösa ner på sätet med ett brak.

Bussfärden
Detta är precis vad hon, efter lång erfarenhet av bussterror, visste skulle ske, så hon är verbalt förberedd och låter oss under ca två hållplatsers bussfärd få höra hennes syn på bussbolaget, bussbolagets chaufförer i allmänhet och den i bussen aktuelle chauffören i synnerhet. När hon väl uttömt sig över detta ämne, hämtar hon andan och utser en äldre gråhårsman till sin förtrogne och börjar med hög och klar röst redogöra för vart hon är på väg, och varför.

Det visar sig att hennes syster är sjuk och har en hel del läskiga symptom på denna sjukdom. Även Elsa själv har en del krämpor, och även dessas symptom beskrivs så målande utförligt att det får bussens passagerare att höja sina blickar mot bussens tak i ett tapper försök att nå fram till himlen för att be en högre makt rädda dem från att kräkas.

Äntligen ropas gummans hållplats ut, och efter en hel del avslutande manövrer lyckas hon nå utgångsdörren. Naturligtvis den längst fram i bussen, och inte den hon sitter närmast. Och naturligtvis låtsas hon att hon aldrig har hört talas om automatiska dörrar och vägrar därför kliva ned på trappsteget för att öppna dem. Efter en högljudd ordväxling mellan gumman, chauffören och en hel del av passagerarna, lyckas dock en avlämning av gumman genomföras. När bussen därefter fortsätter, ses gumman stå och hytta med paraplyet efter den, medan passagerarna bleka och tagna försöker ta sig samman för att kunna kliva av vid Odenplan.

Själv har jag svurit en helig ed att offra en del av min fritid till att spåra upp denna terrororganisations högkvarter och dess ledare för att med en väl placerad bomb eliminera grundvalen för bussgummornas verksamhet. För det står ju klart, att de på något sätt står under ett påtvingat inflytande av organisationen; ingen gumma i hela världen kan av egen fri vilja bete sig på ovan beskrivna sätt.

När jag väl uträttat detta värv, borde jag belönas, inte bara med fredspriset och en staty på Sergels Torg, utan också fria resor med bussbolaget för resten av mitt liv.

Anders Hidman

Jag skrev i min ungdom en del kåserier som jag presenterar här
Anders Hidman är medlem sedan 2020 Anders Hidman har 6 publicerade verk