Publicerat
Kategori: Novell

Bygden

Ingen i byn vågade prata om natten då kyrktornet föll och i dess plats en varelse föddes

Natten då en herde red in på sin häst. Denna magra häst ty den vandrat från sjunde cirkeln av innerjorden ut. Till byn. Bränd av eldar vid vägens sida och pryglad av sin ryttares piska. En
häst ej besläktad med dem från våran värld, än mindre djuren från denna by. Praktiskt taget ett skelett, revben och ryggkotor synliga genom huden.
Herden med hela sin kropp insvept i en mörkröd kappa och ansiktet med. Våt och ångande, täckt i grisblod. Denna syn, en av misär, av herden som kommer inridandes längst storgatan. Till mitten av torget och leder sin häst till brunnen för att dricka.


En häst? Visst hörde han en häst när han låg där i sin säng? Vem kunde vara ute och rida på torget såhär dags? Det var knappast feste tider i byn, åkrarna låg torra och pesten hade flammat upp i trakten. Så vem det än var kunde denne inte vara här för nöje.
Det måste vara någon genomresande tänkte han, så märkligt, vem slår inte läger om natten?
Med öppna ögon låg Jens, alldeles stilla. Han hade sedan länge sagt farväl till hoppet om en god natts sömn.
Funnit sig i att betrakta hur månljuset lade ett sken över sovrummet och gardinerna fladdrade i det öppna fönstret. Men nu var hans intresse rest. Han smög upp ur sängen och tassade fram till fönstret väl där kisade Jens genom rutan ut över torget och såg, vid brunnen en askgrå häst stå och dricka, utan ryttare.
Han såg detta och mumlade för sig själv
Det var de värs- Den måste ha rymt från stallet jag får gå ut och leda tillbaka den.
Så Jens drog på sig träskorna och gick snabbt nedför trappan, någon lykta behövde han inte det var såpass ljust ute.
På nedervåningen var det mörkt, han stapplade runt en stund men fan till sist ytterdörren och puttade upp den. Tillfälligt förblindad av det relativt ljusa scenen utomhus gick han mot brunnen och först när han var alldeles, alldeles för nära såg han. Hästen var den magraste han någonsin sett, revbenen såg ut att nästan sticka hål i dess hud. Huvudet var mer likt skallarna han sett ligga ute i skogen än det på en levande häst. Och han såg nu att hästen hade en ryttare. På dess rygg satt en figur klädd från huvud till fot i en röd, ångande kappa. Pojken greps av en djurisk panik, han ville fly men kroppen rörde sig inte. Den var som fast i en trans och hans blick var fäst på denna miserabla syn.
Herden gjorde en rörelse med ena handen och utan att vidröra honom fick Jens att sväva. En meter över marken var han fast. Figuren drog fram en kopp av guld och förde den till pojkens mun, med tårarna rinnande nedför ansiktet och krampaktig uppspärrad mun tvingades Jens svälja den tjocka röda vätskan. Han kände blodet, de koagulerade klumparna färdas nedför strupen. När koppen var tom igen stoppade ryttaren tillbaka den i sadelväskan. 
Sedan sträckte han ut en hand mot Jens. Djuret, det förde handen mot pojkens bröstkorg och utan några svårigheter slet upp den, Krossade revbenen, stoppade in sin hand och drog ut det fortfarande bultande hjärtat.
Jens stirrade på sitt eget hjärta, fortfarande vid liv. Smärtan var fullständig, obeskrivlig. Hans ögon var uppspärrade och pupiller vidgade till sin gräns.

Så låtsar herden sitt grepp och pojken faller, livlös ett kadaver på marken. Sittande på sin häst över den döda kroppen med ett hjärta bredvid iakttog herden denna syn för ett ögonblick. Ifrån sig ett svagt grymtande gav han, likt det hos en sugga och med det vänder det sorgliga ekipaget sig om och ryttaren styr hästen mot skogsbrynet.





Jag längtar efter sommaren, längtar efter dagen jag känner ro och trygghet i framtiden.

Ladugården. Jag är uppväxt på Gården intill Lomsviken. Son till gårdens ägare och ägarinna. På marken växer körsbärsträd, vinbärsbuskar, krusbär, äppelträd och längre upp i skogen blåbär hallon med. Vid sidan av vägen finns smultron och om vinden ligger rätt en sommarkväll kan doften kännas ända till mitt rum.


Jag ser körsbärsträden blomma ut. Vita blad flyter ned mot jorden. På marken står jag omgiven, i ett fält av ormbunkar. Jag föreställer mig hur jag dyker ned i det och lämnar min kropp likt en orm som ömsar sitt skin.
Gråa murar av sten inhägnar en trädgård där marken täcks av ormbunkar och himlen av körsbärsträd.
Jag faller kort räcker inte till i fältet av besten.
Det finns en jordkällare, en bit utanför inhägnaden. En trädörr med en regel som man måste skjuta åt sidan för att kunna öppna. Inne i jordkällaren finns svarta spindlar med vita kryss på ryggen, de hänger från taket i vita trådar och bredvid sig har de ägg stora som spelkulor, även dem hängande från taket. Luften i jordkällaren är fuktig och sval. Likt den här under körsbärsträden.

Nu vinden vänder och de små vita körsbärsbladen blåser ned mot sjön. Regniga dagar har jag metat från bryggan med min bror och far. Sen har vi grillat abborrarna direkt på stenarna vid vattnet.
En kopparorm ligger i gräset när jag går förbi, den tar ingenting, den kräver ingenting. Jag fortsätter gå upp mot huset och då vänder den sitt huve och iakttar mig, små svarta ögon iakttar mig i ett ögonblick som känns som ett möte, kanske var det ett möte. Jag tänker att den ska akta sig för huggormar, annars kan den dö i förtid.
Ett svärd av silver hänger på väggen, klingan hyser en inskription på ett gammalt språk jag inte känner igen och inte kan läsa. Svärdet kan jag inte heller bära eller svinga, dess vikt är för mycket.


Vår gård omges av en tjock lövskog.
Gräset är vått av nattens dagg när jag hämtar vatten ur brunnen, denna tid ligger himlen ofta lågt, molnen tycks svälja upp huset och man kan knappt se det om man så står 20 meter bort. På söndagar blir det som vanligt färd in till asby för gudstjänst, och idag ska prästen även hålla en extra gudstjänst för bygdens alla gårdar. Vi har nämligen blivit drabbade av molsvamp.

Ängslig att komma iväg orkar jag inte vänta på mina föräldrar, det har blivit en vana att gå i förväg.
-Jag går i förväg mor! Vi ses i Asby.
I skogen inges jag av en tillfällig frid, den följer mig likt en vålnad så länge jag befinner mig i skogen. De höga träden står på var sida om grusvägen, en morgon som denna tycks trädkronorna alldeles lysa grönt och genom dem syns ej någon sol på himlen. Jag vandrar halvt vid sömn, känner vägen såpass bra att min kropp nästan självmant för mig mot kyrkan.
Ungefär 40 minuter sen är jag där. Fåglarnas lek som ständigt är i gång på våren verkar ha stannat upp, jag tänker att de kanske sover fortfarande. Skogen här är djup, på så sätt att om man kollar in i den tycks kunna se hur långt som helst. Men denna morgon ligger dimman tätt mellan träden som för att dölja. Gömma vad skogen innehåller tänker jag. Fåniga fantasier, snarare skrämmande inbillningar självklart döljer skogen ingenting.
Stigen täcks delvis av gräs och jag tar av mig träskorna de får klappra i mina händer så jag får känna det fuktiga gräset när jag går.
Just då jag njuter som mest från känslan av gräset mot mina fotsulor kommer just runt en krök ser jag en samling smultron. Jag böjer mig ned och börjar plocka, stora och illröda de är utsökta. Så kommer en märklig känsla. Jag får för mig att någonting tittar på mig. Jag känner mig iakttagen, någonting i skogen. Luften blir stilla och jag håller andan när någonting rör sig i en buske.
Inte 5 meter bort. Doften av smultronen är dessutom borta, ersatt en annan lukt, en söt, frän doft.

En svart kropp slungas ut ur busken i en explosion av blad, jag skriker. Jag skriker, men ser sedan att det bara är en korp. Den flyger upp mot skyn och kraxar retfullt.
Irriterad på mig själv borstar jag av byxorna. Nu får det räcka med smultron. Jag reser mig upp och går vidare.
10 minuter senare är jag framme i utkanten av byn. De första stenhusen möter mig vid sidan av den allt större vägen. Jag traskar förbi med ett åter glatt humör. Utanför ett rött trähus sitter en gammal gumma på en stol och skalar potatis. Jag ler mot henne och säger
”God morgon, fin dag intetsant!”
Hon möter mina ögon ett ögonblick och jag kan se att de är fyllda, uppfyllda med skräck. Hon vänder fort bort huvet åt andra hållet och svarar inte på min hälsning.
Förbluffad säger jag inget mer utan går vidare.
I mitten av Asby ligger stadens torg där vi har marknader och allmänna samlingar, strax på utkanten av torget står kyrkan, en präktig byggnad för en by som denna. Byggd i sten någon gång på 1400 talet och stått oförändrad sedan dess. Jag anländer nu till baksidan av kyrkan men kan redan se att det har samlats en grupp människor i mitten av torget.
Avståndet gör det svårt att höra vad de säger men ju närmare jag kommer desto osäkrare blir jag på om jag vill veta vad de talar om. Tillslut framme tränger jag mig genom hopen och ser på kullerstenen ligga en kropp. En torkad men inte gammal, oigenkännlig kropp. Synen blir för mycket, jag stänger ögonen men doften når mig ändå, det är samma söta doft som jag kände i skogen. Det hela blir för mycket och jag måste skynda mig bort. Jag ställer mig vid kyrkans ena hörn och väntar tills portarna öppnas och församlingen börjar välla in.
Mor och far är fortfarande ingenstans att finnas och nu börjar oron bygga.

Folket porlar in genom porten men än står jag avskiljt vid hörnet, jag vet att jag bör ansluta mig till församlingen. Men så länge mor och far inte har anlänt kan jag inte slappna av. Ett val mellan tron och familj, ansluta mig till församlingen och möta guds öppna armar. Jag kan inte, inte när besten finns här ute på fri fot tillsammans med mor och far. När den sista personen gått in stängs porten och jag står kvar utanför på det tomma torget.
Den sargade kroppen av stackars Jens har forslats bort. Allt ser som vanligt ut på torget, förutom kullerstenarna som pojken låg på, mellanrummet mellan stenarna är fyllt med torrt, brunt blod.

De borde ha anlänt nu tänker jag, andra tankar om vad som kan ha hänt tränger jag bort, de har säkert bara blivit sena. Min fruktan får jag tampas med, enda sättet att få bort den är att hitta mina kära. Så jag börjar gå, gå samma väg tillbaka som jag gått så många gånger förut.

Gatorna som vanligtvis är fyllda med liv står idag öde, dörrar är låsta och fönsterluckor stängda.
Solen syns ännu inte på himlen, Byn ligger försatt i en permanent dimma sedan igår.

Alla hus står där de alltid står, träden med. Allt är precis som vanligt ändå är inget sig likt.
Vad kan ha hänt Jens, vad förstörde honom på det viset?
Jag är försatt i tankar när jag vandrar ut ur byn, tankar om våran relation med det som inte är av våran värld.
Min mormor berättade en gång en historia, om en bäst som kom till bygden. Hur traktens invånare lyckades stänga in den i en grotta där den dömdes att stanna tills den ätit upp en päls av vilken den fick ett hårstrå var hundrade år.
Spökhistorier tänker jag och fnyser.

Staketet som markerar byns gräns blir allt avlägsnare och granarna tornar upp sig framför. Stigen slingrar sig in mellan dem, den är knappt 2 meter bred.
Fruktan är vad jag känner, känslan uppfyller mig men jag måste vidare.
Inne i skogen är det inte så mörkt som jag trodde, men dimman ligger tjock. Trots att det är Maj känns luften rå. Trädgrenarna tycks sträcka sig in mot vägen som för att försöka få tag om mitt liv och riva in mig i skogen.

Jag går samma väg som jag kommit, ser samma saker jag sett. Någonting rör sig i skogen, jag kan inte se vad. En skugga. Hälft djur hälft man. Eller spelar skräcken mig ett spratt?
I min ficka har jag som vanligt en kniv, avsedd för allt annat än självförsvar vanligtvis. Men nu är jag glad att jag har den.

Ingen fågels sång hörs i träden alldeles stilla är det, kanske gömmer dem sig.
Ingen vind vinar genom grenarna alldeles stilla är det.
Men så från dimman hör jag. Svagt nästan intet.
Mänskliga röster i fjärran. Klara och tydliga trots att de verkar vara långt bort. Två röster eller är det en.
Talar till mig vänligt. ”Kom hit min son kom i min famn, allt ditt trälande är ej förgäves om du bara kommer hit.”
Nynnande melodiskt och den lugnar mina känslokval. Mitt grepp om dolken lossas en aning och mina steg blir mindre återhållsamma.
Igen hör jag rösten ”Vi väntar här på dig, vi har varit mycket oroliga din far och jag men nu kan vi pusta ut för du är nu snart här”
Mina steg blir utan att jag märker det allt snabbare när jag följer rösten runt krök och kulle.
Den fortsätter nynna på en visa jag inte känner, högst tjuge steg bort nu allt närmare kommer jag.

Så händer något, en odör som av ett ruttnande kadaver. En molande doft som tränger in i bihålorna blir så påtaglig att jag hulkar. Viker mig dubbelt och nästan spyr.
Nynnandet är slut, rösten är borta
Ett metalliskt surrande hörs i mitt huve dånar i min skalle.
Vartenda hår på min kropp står på ände. Är det såhär Jens kände? Innan han dog.
Låst i luftens spänning som ögonblicket innan blixten slår ned. Helt orörlig står jag blixtstilla likt ett skrämt rådjur, oförmögen att röra en muskel.
Stanken är outhärdligt. Så ser jag något som fryser mitt blod till is i sina ådror
Ur dimman kommen till dimman ska den återvända. Ett steg i taget uppenbarar sig ett djur grått som sin omgivning, smälter in men frigör sig när det kommer allt närmare. Jag ser nu att det föreställer en häst och på dess rygg sitter ryttaren.
Det är en sorglig syn, tornar över mig en massiv kropp de två smälter samman. Han tar sin tid, har inte bråttom utan stapplar långsamt emot mig. Hästen med sina smala ben. Jag greppar dolken i min ficka plötsligt väl medveten om situationen och redo för handling.

Från ryttarens sadel är två rep knutna.
Det jag fruktat så ännu mer än mitt eget möte med denna best. På vardera sida om ekipaget släpas i jorden de blodiga kropparna tillhörande en man och en kvinna. Repen är tjocka och smutsiga, kropparna hänger likt bete på en fiske lina.
Allt mod jag känt försvinner och jag viker mig raklång och spyr.
Den kan ta mig nu. Blodig kappa ångande kommer han allt närmare och stannar precis framför mig. Hästen frustar och ryttaren grymtar. Allt jag skulle försökt är förgäves. Ta mig men låt det snälla bara gå fort.





Student som tycker om att skriva! Gör även visuell konst för att det är så kul
Martin Johansson är medlem sedan 2024 Martin Johansson har 3 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren