Callas

Det var av en slump som det blev allmänt känt att Anna Karlsson tycktes veta allt som var värt att veta om sångerskan Maria Callas. Hon hade ingen speciell användning av sina kunskaper innan en av hennes vänner, Anna ovetande, anmälde henne till 100.000 kronorsfrågan i TV4, ämne ”Maria Callas”. Anna klarade först ett antal frågor om Maria Callas per telefon och blev på så sätt kvalificerad att åka till Stockholm och tävla i ämnet.

För Anna var tävlingen ”lätt som en plätt”. Svaren kom alltid direkt och var alltid helt korrekta. TV-folket var imponerat, TV-publiken förtjust över hennes både blida och tvärsäkra uppträdande. Man hade på många håll en känsla av att hon läste svaren direkt ur frågesportledningens facit. Pressen och i synnerhet fackpressen var djupt imponerade. Annas kunskaper fick åtskilliga spaltmeter i lokaltidningarna och i Rikspressen.

Det gick sedan några månader. Det amerikanska TV-bolaget CBS hörde av sig med en förfrågan om Anna ville tävla om 1 miljon dollar i samma ämne, ”Callas”. Det var klart utsagt att frågorna skulle vara en hel del svårare än i det svenska frågesportprogrammet. Där fanns nivåer i programmet som gjorde det möjligt för henne att hoppa av med ett mindre belopp om hon tyckte att frågorna verkade för svåra. Beslutet att hoppa av med en mindre summa måste hon i så fall ta innan hon avgav ett svar på frågan.

Anna tackade ja med vändande post. Tre månader senare var hon på plats i New York i studion för den första deltävlingen inför publik mot den hägrande miljonen dollar.
Precis som i 100.000 kronorsfrågan i Sverige besvarade Anna alla frågor utan betänketid och helt korrekt trots att bara tre rätt av fem krävdes och vid programtidens slut stod hon på 500.000 dollarsnivån och hade nu möjlighet att ta pengarna och hoppa av eller att gå vidare mot de större summorna . Nästa nivå var 750.000 dollar. Klarade hon då inte fyra av fem frågor skulle hon bli helt utan pengar. Om hon å andra sidan klarade frågorna skulle hon antingen kunna stanna och ta de 750.000 eller gå vidare till ett sista program för att kunna vinna miljonen jämnt.

Anna svarade direkt ,- ”ja, jag går vidare”, på programledarens fråga, vilket väckte beundran och förtjusning inte bara hos studiopubliken, utan som det visade sig de närmaste dagarna också i de amerikanska pressen och ute bland den TV-tittande allmänheten.
På det 5-stjärniga hotell där hon bodde blev hon behandlad som en kunglighet av personalen och massor med lyckönskningar kom till henne adresserade till hotellet genom TV-bolaget.
Veckan fram till 750.000 dollars nivån slipade TV-bolaget knivarna ordentligt och spetsade sina fem frågor till den milda grad att till och med programledningen fick lite dåligt samvete.
Men en lite chans fanns ändå, sa man sig. Det skulle ju vara svårt på den nivån.
När tävlingsdagen kom och frågorna ställdes efter diverse inledande preludier så kom också Annas svar som vanligt direkt och utan tvekan. Det verkade på många av tittarna som om frågorna var allför lätta eftersom svaren kom med en sådan snabbhet. Programledaren tog fram checken och gjorde sig beredd att skriva ut den på beloppet men ställde först frågan om hon möjligen ville gå vidare mot slutmålet. Han hann inte föra pennan till pappret innan svaret kom. –”Jag går vidare”. Jubel bröt ut bland tittarna i studion. Alla reste sig och applåderade. Hon var helt enkelt en hjälte. Hon satte det stora TV-bolaget på plats med sin gedigna kunskaper om Callas. I pressen konstaterade man att ingen musikjournalist, inte ens externa musikexperter hade kunnat svara på mer än en eller två frågor utan att ha tillgång till alla tillgängliga arkiv på de förnämsta biblioteken. Anna var helt enkelt ett under. Nu gick spekulationens vågor höga huruvida hon skulle kunna ge TV-bolaget ytterligare en lektion och kamma hem miljonen dollar. Anna var vad man kallade ”the underdog” och alla höll på henne, utom möjligen programledningen. Denna gång hade man ytterligare en vecka på sig att konstruera fem frågor varav två skulle vara i det närmaste omöjliga att besvara. På så sätt skulle miljonen räddas. Anna skulle få en ”good-will” check eller om man så vill ”plåster på såren”-check på
hela 25.000 dollar officiellt som tack för hennes heroiska insats och internt för att hon ökat tittarsiffrorna de senaste veckorna med 40 % och genererat reklamintäkter på närmare 20 miljoner dollar extra.
Anna blev under veckan innan finalen inbjuden till en mängd olika jippon i den stora staden. Hon tackade bara ja till ett enda. En lärare på en kommunal musikskola för barn i Brooklyn hade på chans och utan några förhoppningar om att få ja inviterat henne till skolan för att sprida sin glans över etablissemanget och för att många av barnen var överväldigade över hennes insatser och var inspirerade till egna studier inte bara på Callas utan musikhistoria i allmänhet.
Läraren blev länge mållös när Anna ringde och tackade ja. Hon kom till skolan redan på förmiddagen med ett rejält pressuppbåd i hälarna och samtalade med barnen under dagen. Barnen fick ställa sina egna frågor mer eller väl förberedda. Anna svarade på dem alla, nu inte bara korrekt utan nu också med charm och värme. Dagen därpå var Bronx musikskola på kultursidorna i många av New Yorks största tidningar. Nästan allt intresse hade riktats mot Anna men en del av intresset spillde över också på skolan, dess pedagogik och dess framgångar med begåvade, men i allmänhet obemedlade elever. Artiklarna resulterade i flera välvilliga och generösa bidrag från både kända och okända donatorer för vilka musik låg varmt om hjärtat. Läraren som dittills suttit en aning löst i sin tjänst var nu skolans hjälte och i det närmaste oumbärlig.
Till finalkvällen var särskild publik inbjuden med ett stort inslag av stadens celebriteter på de främsta bänkraderna. Efter sedvanliga preludier sattes Anna in i frågeburen och fick först frågan om hon möjligen ville ångra sig och ta de 750.000 dollarna. Skulle hon vilja det så skulle Tv-bolaget ge henne chansen. Men det ville Anna inte. Frågorna ställdes både muntligt och skriftligt. Fem frågor som rullade upp på TV tittarnas skärmar. Betänketiden var 5 minuter. Därefter måste det första svaret avges och sedan de övriga svaren inom ytterligare 3 minuter. Alla fem svaren måste vara rätt. En gonggong ljöd. Därefter var det knäpp tyst i Annas bur och i TV-apparaterna och i studion ljöd Maria Callas stämma i ett par av hennes mest kända arior.
Anna lästa igenom frågorna på mindre än en halv minut, ungefär i samma takt och vad som verkade vara samma koncentration som man läster en artikel i en dagstidning. Därefter höjde hon blicken mot TV-tittarna som nu skådade rakt in i hennes öppna, lugna och orädda ansikte.
Ett litet Mona-Lisa aktigt leende på Annas läppar tycktes säga till TV-tittarna och publiken - var bara lugna jag har läget under kontroll.
Efter en evighet hördes gonggongen igen och programledaren bad om Annas svar. Hon kunde svara vilken ordning hon önskade bara hon angav ordningsnumret på frågan innan hon lämnade svaret.
Anna tog dem i nummerordning. Från ett till fem. Det tog henne mindre än två minuter att avge sitt svar. På tittarna skärmar syntes den ställda frågan och efter varje svar kom ett grönt, fett ”correct” upp tvärs över frågan. Jublet hos studiopubliken tilltog efter varje korrekt och jublet var öronbedövande när det fjärde svaret bedömdes som ”correct”. Den sista frågan verkade vara infernaliskt svår. Den löd: Vid Callas dödsbädd i sitt hem på Avenue George Mandel i Paris var bara två personer närvarande vid tillfället, den 16 september 1977.
Just innan Callas avled vände hon sig till en av dessa två och yttrade något som ett mycket begränsat antal personer antas ha kännedom om och som sammanfattar Callas syn på sitt eget liv som sångerska.
Annas svar var: Det var till hennes lillasyster som Maria Callas hon vände sig och sa på en fråga från systern om Marias röst, berömmelse och kärleksbekymmer:

”Om jag bara hade fått leva ditt lugna, kärleksfulla och trygga liv så hade jag mer än gärna nöjt mig med att ha din röst”.

Efter tjugo ändlösa sekunder kom till slut texten: correct ” upp på rutan. Därefter flashade ”One miljon dollar” upp på rutan. Jublet visst inga gränser. Programledaren tecknade åt Anna att komma ut ur buren. Han stod länge och väntade på att ovationerna skulle lägga sig innan han fick fram sin första fråga: Hur kunde du veta svaret på den sista frågan? Vi fick uppslaget till frågan från systern som nu är åttio år och säger sig bara ha berättat Callas svar för ett par personer. Det finns nästan ingenting i musiklitteraturen om händelsen. Hur i all världen kunde du veta vad Callas sa till sin syster den 16 september 1977? Frågan och svaret står omnämnt bara på ett enda undanskymt ställe . Och då måste man ha tillgång till brevsamlingarna på biblioteket på Princtonuniversitetet. Endast fem personer har begärt fram det brev där detta omnämns sedan 1980 och du är inte en av dom.
Producenten zoomade in Anna ansikte. Hennes ögon tittade rakt in i rutan och tycktes möta mer än 10 miljoner tittares ögon. Alla väntade spänt. För en gång skull dröjde svaret något. Sedan kom det med samma kraft som ett blixtnedslag i hela TV-nätet:

- Jag är Callas.


(texten ovan är 4 punkter. Markera och förstora till 12 punkter)

Allt blev tyst. Man kunde höra en knappnål falla. Överallt i bänkraderna började ansikten skina upp i lyckliga leenden. Undan för undan reste sig publiken tills alla som kunde stå stod upp. Så kom från de bakre raderna ett taktfast skanderande: ”Maria sing, Maria sing, Maria sing. Talkören växte till en röstlavin och fyllde snart hela den stora studion in i dess minsta skrymsle. Programledaren slog ut med armarna och nickade mot Anna, höjde ögonbrynen och gjorde en rörelse med händerna mot sin egen mun i en frågande gest. Gesten sa: ”Vill du sjunga? Anna log. Publiken skanderade vidare: Maria Sing.
Anna tog ett par steg fram mot programledaren och viskade något i hans öra. Han lyssnade uppmärksamt och när Anna återtog positionen på sitt märke på golvet så började programledaren försöka tysta publiken genom att lägga pekfingret över sin mun. Han stod så till det var alldeles tyst i lokalen. Program ledaren vinkade till sig en studioman som fick instruktioner av programledaren. Långsamt satte sig publiken ner på sina platser. Efter bara ett par minuter verkade förberedelserna för ett sångnummer vara klara. Publiken höll andan. Programledaren gick åt sidan. Ljuset tonades ner. Endast en spotlight lyste på Anna som tog ett steg tillbaka ifrån den mikrofon som ställts framför henne. Efter en tystnad som verkade vara en evighet tonade Franz Schuberts Ave Maria ut i högtalaranläggningen. Efter de inledande takterna började Anna sjunga. I samma ögonblick glömde publiken att det var Anna Karlsson från Sverige som stod på scenen. Från det ögonblicket var det Maria Callas själv, reinkarnerad och på höjdpunken av sin musikaliska förmåga som sjöng. Producenten visade närgångna bilder av åhörarnas ansikten och alla miljontals tittare kunde se hur tårarna rann över vart och vartannat ansikte. Återigen reste sig publiken. Denna gång som dragna upp ur stolarna av en jättehand. Bildproducenten visade programledaren som stod med utslagna händer, bakåtlutat huvud och med ett lyckligt leende på läpparna.
Efter drygt sex minuter klingade musiken av och det blev återigen tyst, men bara några sekunder. Sedan brakade jublet lös. Ett jubel som aldrig ville ta slut. Inte förrän talkören återuppstod med ett taktfast: Thank you Callas, thank you Callas, thank you Callas.


Anna gjorde ytterligare ett framträdande i New York innan hon återvände till Sverige. I musikskolan i Bronx aula sjöng hon till ackompanjemang av en symfoniorkester bestående av skolans elever, men förstärkt av elever från andra musikskolor i New York-området. Eleverna i skolan hade fått välja ut nio arior ur Maria Callas repertoar. CBS köpte sändningsrätten av skolan för ett belopp som tryggade verksamheten för många år framåt. De skolor som bidrog med duktiga elever till symfoniorkestern blev heller inte lottlösa.

”Miraklet i Bronx” stod det på löpsedlarna runt om i stan redan någon timme efter evenemanget. Publiken i aulan bestod till 90 % av skolelever från den arrangerande musikskolan. I publiken fanns 81 särkilt inbjudna blinda, rullstolsbundna unga musikstuderande från hela USA. Framför TV-apparaterna satt den kvällen närmare 40 människor, många nyblivna musikälskare och många, många som hade fått en helt ny syn på frågan om reinkarnation.

Skriven av: Mårten Sandberg