Kategori: Novell
Cecilia
Cecilia springer på den leriga stigen. Fort går det. Hon flyger över rötter och stenar. Dem fina skorna av svart sammet som hon fick av mamma just för den här kvällen var helt förstörda nu. Nederdelen av den Långa aftonklänningen i tunt, blått silke var helt lerig och trasig. När hon sprungit igenom hela skogen och var vid sjön en kilometer ifrån huset som hon bodde i, satte hon sig på en sten för att pusta ut.
– Jag hatar er! Jag hatar er! Skrek hon i den stilla natten, och hon hörde att en fågel flög ifrån en gren i närheten. Allt var den dumma lärarens fel. Och mammas. Det började för ett år sedan, när vi skulle få en ny lärare. Matthias hette han och var 35 år. Lika gammal som mamma. Han hade kommit in tillsammans med rektorn för att pressentera sig. Han var klädd i ett par svarta jeans och en ljusrosa skjorta. Han hade underbara gröna ögon och var bara något längre en mig. Jag hade blivit blixtförälskad. Jag visste det inte då. Jag visste bara att jag blev alldeles varm när jag tänkte på honom. När han gick, återgick vi till lektionen. Han skulle inte börja förrän på måndag. Så fort jag kom hem ringde jag Niklas, min pojkvän, som vanligt och vi gick ut. Hade jag vetat att det var min sista dag tillsammans med Niklas så skulle jag aldrig ha gått ut.
När vi hade gått en stund så vek vi av mot skogen. Niklas böjde sig fram och kysste mig på kinden.
– Cecilia… hade han börjat. Jag älskar dig.
Jag stirrade in i hans gråblå ögon medans jag fick en suddigare blick på grund av tårarna. Jag hade alltid trott att ingen skulle kunna älska mig. Jag var ju bara en fet, ful finnig tjej i sexan. Det enda som var vackert på mig var mitt långa ljusbruna hår. Han torkade bort mina tårar och kysste mig igen, fast på munnen. Jag visste inte varför men jag stelnade till och han slutade.
– Vad är det? Älskar du inte mig? Frågade han sorgset och såg sorgsen ut.
– Nej… jag tycker om dig men …
– Skit samma jävla unge! Du var säkert tillsammans med mig bara för att få din första kyss! Skrek han och slog till mig. Sen gick han med snabba steg därifrån.
Jag hade velat ropa på honom, men jag kunde inte röra en muskel. Jag satte mig på stenen som stog bredvid mig och grät. Jag förde trevande handen mot den rödflammiga kinden som brände efter örfilen. Där satt jag i säkert en timme, sen gick jag sakta hem. När jag gick förbi huset där Niklas bodde så såg jag honom med Jane. Jane var den vackra vita svanen i klassen. Jag svalde gråten som var på väg upp igen och fortsatte. På måndagen kunde jag inte se någon i ögonen. Men jag var glad och skrattade som vanligt. Det var svårt och efter en vecka så klarade jag inte av att höra mina kompisar (Klara och Emily) när dem pratar om hur underbara deras pojkvänner är. Så veckan efter pratade jag inte med någon, jag skrattade inte någon gång.
En vecka gick utan att någon pratade med mig. Jag blev ledsen för att varken Klara, Emily eller någon annan inte brydde sig. Jag märkte också att jag ville att Matthias skulle bry sig. Men en tisdag så kom Matthias fram till mig. Jag kände att mina kinder hettade när han började prata med mig.
- Har det hänt något Cecilia? Du ser lite nedstämd ut.
- Nej… inget har hänt. Sa jag medans jag försökte hejda gråten, men rösten darrade.
- Är det inget jag kan hjälpa dig med?
- Nej!
- Säkert?
- Ja.
Jag blev galen på honom. Jag hade velat rusat upp och springa därifrån, men jag klarade inte av det och i det ögonblicket så förstod jag att jag hade blivit kär, fast han var 23 år äldre!
Det sa jag också till Klara och Emily. Dem började gapskratta och jag började gråta.
– Men vad är det som har hänt? Frågade Emily medans hon hyssjade på Klara. Jag började berätta om mötet med Niklas och båda häpnade.
– Så det var därför du var så ledsen?
– Ja, men det börjar gå över nu, men det hade varit lättare att inte behöva se honom varje dag.
Det ringde in och vi började gå mot klassrummet. När jag hade tagit fram allting till matten och hade satt mig att jobba så kom Matthias fram till mig och bad mig komma ut till ”mittenklassrummet”. När jag kom in så stängde han dörren bad mig att sätta mig på en stol. Jag satte mig ned och han satte sig på knä framför mig.
- Cecilia, jag har hört att du har gråtit på rasten. Varför?
- J… ja… jag har inte gråtit. Sa jag och skakade på huvudet för att hejda gråten.
- Är det säkert? Frågade han och tittade mig rakt i ögonen.
- Ja. Sa jag och jag kände att jag fick tillbaka mitt självförtroende. Han reste sig upp och sa att jag kunde gå tillbaka. Jag gick aldrig tillbaka. Det hade blivit rast och jag satte mig för att gråta på toaletten.
Nästa dag var jag sjuk. Hela veckan också. När jag kom tillbaka så såg jag att det låg ett brev i min låda.
Det var från Matthias. Jag kände att hjärtat slog fortare. Jag öppnade det och det stog att jag skulle gå till mittenklassrummet idag klockan 12.00. Jag både längtade och fasade för att möta honom. Jag orkade inte med några diskussioner om hur jag mår. Men jag ville träffa honom. När klockan blev 11.55 så gick jag till mittenklassrummet. Matthias var redan där. Han hade dragit för alla gardiner.
- Varför så mörkt? Frågade jag, och jag kände att hjärtat slog hejvilt och att kinderna hettade.
- Mysigt. Sa han och satte sig framför mig. Jag vill veta vad som har hänt.
- Inget har hänt! Jag var arg. Arg på Klara och Emily för att dem hade berättat. Arg på Matthias för att han brydde sig.
- Är det säkert att inget har hänt?
- Ja. Sa jag så lugnt jag hade kunnat.
- Igentligen så skulle du komma hit för att jag har några papper till dig. Det är utvecklingssamtal snart och du ska ha det med mig.
- Okej. Jag kunde pusta ut. Jag slapp en ändlös diskussion om min hälsa.
Jag tog papperna och gick tillbaka till klassrummet och fortsatte med matte uppgifterna. På rasten ville Klara och Emily höra allt.
- Vad sa han? Frågade Emily som höll på att spricka av nyfikenhet.
- Det tänker jag inte tala om! Skrek jag. Tjallarna skulle inte få veta vad han hade sagt.
- Men… varför inte? Emily lät sårad. Som om någon hade bräckt hennes mur. Emily hade haft det svårt i fyran och femman. Killarna hade mobbat henne. ”Häxan” också. ”Häxan” är klassens vackra, duktiga, rika vackra svan Jane. Men alla tjejerna kallar henne ”Häxan” för hon tål inte om någon inte gör som hon vill. Så tar hon andras pojkvänner. Speciellt dem icke populäras i klassen. Hon ställer sig in hos dem.
- Jag tänker inte berätta för någon tjallare! Skrek jag.
- Tjallare? Vadå? Vad är det jag har tjallat? Emily lät nästan oskyldig, men hon är väldigt duktig på att spela teater.
- Ni har sagt till Mathias att jag hade gråtit på rasten förra veckan! Ni har berättat om mitt möte med Niklas.
- Jag har inte sagt någonting! Emily skrek. Det hade hon aldrig gjort tidigare. Speciellt inte till mig. Hon hade alltid varit lugn och behärskad, så jag fick en riktig chock!
- Vem var det då? Spöket laban kanske?
- Det var jag.
Jag vände mig om mot Klara. Henne hade jag glömt bort helt och hållet.
- Vad sa du? Både jag och Emily sa det samtidigt. Klara var den som var tyst när vi andra pratade. Hon skulle aldrig ha tjallat. Det hade hon aldrig gjort.
- Det var jag. Sa hon igen fast tystare.
- Varför? Sa jag. Jag var helt chockad.
- Jag var rädd att du skulle göra någonting dumt! Jag ville inte att du skulle må dåligt! Och eftersom du är kär i Matthias så trodde jag att du skulle bli glad! Klara grät. Jag och Emily gick fram och omfamnade Klara. Hon ville ju bara väl.
När det ringde in så torkade vi tårarna och begav oss till klassrummet. Vi hade svenska med Matthias. Någon sorts gruppuppgift. Efter svenskan hade vi lunch. Det blev pyttipanna. Jag, Emily och Klara satte tillsammans som vanligt. Men idag så satte Matthias vid oss också.
- Hur mår ni? Frågade han.
– Bara bra. Svarade vi.
– Ingenting som har hänt?
– Nej för etthundrasjuttiofjärde gången! Skrek jag och ställde mig upp för att vara beredd att gå.
– Sett dig ner. Sa Matthias.
Jag satte mig ner igen och fortsatte att äta. När vi var klara så gick vi ut.
- Du tog verkligen i där. Sa Klara.
- Ja, verkligen! Fyllde Emily i.
- Vad ska vi göra nu då? Sa jag för att byta samtals ämne.
- Vi kan väl gunga? Frågade Klara.
- Visst, om Emily vill. Sa jag.
– Okej. Sa Emily.
– Försten dit!
En månad senare hade jag utvecklingssamtal med Matthias.
- Jag hoppas att han bara säger trevliga saker. Sa mamma precis innan vi skulle gå.
- Äh, kom nu! Sa jag.
- Jag undrar hur han ser ut, jag har aldrig sett honom.
– Det är inget märkvärdigt. Sa jag, fast jag kände helt annorlunda.
– Ja, ja. Kom nu.
När vi hade gått en bit, kom jag på att jag hade glömt loggboken. Vi gick tillbaka och hämtade den. När vi kom till skolan, var klockan 16.05. vi var försenade. När vi kom fram till klassrummet så var Matthias redan där.
- Välkomna! Sa han
- T… ta… tack s… så mycket. Stammade mamma. Det var konstigt. Hon stammade bara när hon var kär.
- Ska vi börja nu? Frågade jag för att bryta tystnaden.
Vi gick in och satte oss. Matthias började berätta.
- Cecilia är en högst begåvad flicka. Jag hoppas ni vet det.
- Jo… började mamma.
- Bra. Sa han och vände sig till mig. Men du behöver träna på att samarbeta lite mer. Du vill inte riktigt ge med dig. Stämmer det?
- Ja… men det är inte bara jag! Sa jag.
Mamma och Matthias pratade om mig och mitt skolarbete tills Matthias tog upp det jag hade fasat över hela tiden.
- Har du märkt att Cecilia har varit lite nedstämd på sistonde?
- Va? Nej.. inte vad jag vet. Svarade mamma.
- Jaja. Men jag har hört att det har hänt någonting i hemmet.
- Vem har sagt det?! Utbrast mamma
- Det får jag tyvärr inte säga…
- Det skiter jag i! ingen anklagar mig för att ha skadat min dotter! Kom Cecilia, vi går nu!
- Men ni kan väl inte bara gå? Frågade Matthias
- Jasså inte?! Svarade mamma och drog iväg med mig.
När vi hade kommit hem så ringde det. När mamma hade lagt på så tog hon på sig jackan och gick utan att säga vart. Jag väntade hela kvällen på mamma, men hon kom aldrig. jag satt uppe hela natten, men mamma kom aldrig. Nästa morgon kom mamma hem.
- Är du uppe? Sa hon när hon kom in.
- Vart har du varit? Frågade jag medans tårarna kom.
- Det är dags att gå till skolan.
- Men…
- Inga men!
När jag kom fram till skolan så stog Klara och Emily där och väntade.
- Hur gick utvecklingssamtalet? Frågade Emily
- Bra.
Det ringde in och vi hade svenska. När vi hade satt oss ner så började Matthias att berätta.
- Om en månad ska jag gifta mig så då kommer ni ha en vikarie.
- Vem är det? Frågade Niklas.
Matthias svarade aldrig på den frågan. Vi hade genomgång om olika sätt att börja berättelser på. På rasten så bad Matthias mig att komma till mittenlklassrummet.
- Jag ville bara berätta att den jag ska gifta mig med är din mamma. Sa han.
- Min mamma?
- Ja.
- Jag hatar dig! Skrek jag och slog honom. Han slog tillbaka.
- Cecilia… förlåt…
Jag hörde honom inte. Jag hade börjat springa hem. När jag kom hem var mamma redan hemma.
- Vad har hänt? Frågade hon. Jag vände min svullna kind mot henne och hon häpnade.
- Vem har slagit dig? frågade hon igen.
- Den mannen du ska gifta dig med. Sa jag bara och sprang upp på mitt rum.
Där satt jag hela dagen. Jag hörde att mamma pratade i telefon och sen att ytterdörren smällde igen. Jag bara satt på sängen och grät. Jag grät över att ännu en av dem jag var kär i inte var kär i mig. Jag grät över den svullna kinden. Jag grät över pappa som inte ens varit död i ett år innan mamma gifter om sig.
Jag grät över Klara och Emily och jag grät över att jag fanns. Varför skulle jag finnas? Varför levde jag? Dem frågorna hade jag ställt mig förut. Förut, på det andra stället. Där jag var mobbad. Sen, för två år sen hade jag flyttat hit, och då hade jag inte ställt dem frågorna igen. Men nu kom dem upp igen.
Jag var aldrig mig själv efter den dan. Det märkte nog alla. Jag pratade inte med någon. Jag höll mig helt enkelt för mig själv. Jag behövde tid att tänka. Tänka på livet, på döden och allt där imellan. En månad gick och dan för mammas och Matthias bröllop var här. Mamma hade köpt en aftonklänning i tunt blått silke och ett par svarta finskor i sammet, just för den här kvällen. När dem hade stått vid altaret och det var dags för tårta, så kom Matthias fram till mig.
- Nu ska du kalla mig för pappa. Sa han hotfullt.
- Aldrig! sa jag. Då, idet ögonblicket så såg jag hat i hans blick. När han slog mig så rasade hela min värld samman, och kinden blev svullen en gång till.
Jag sprang. Sprang ifrån Matthias. Sprang från mamma. Jag stannade inte förrän jag kom fram till sjön, en kilometer från huset där jag bodde. När hon hade samlat sig, gick hon sakta ner till vattnet. Hon hörde sin mamma ropa och att rösterna komm allt närmare. Hon tog av sig skorna och la ett kuvär i dem. Hon vadade ut i vattnet. Hon tog några simtag och det kändes som om hennes armar skulle bli isbitar. Hon dök.
När hennes mamma kom hittade hon bara hennes dotters skor och ett kuvär. Hon blickade ut mot sjön och hon såg den sista krusningen på vattenytan. Hon förstod att hon aldrig skulle få se sin dotter igen.
Skriven av: Marika
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Johan Andersson
Söker med orden, letar i mina tankar, försöker förstå mig själv, min omvärld och vad som väntar runt hörnet.
På andra plats denna veckan: Johan forssell