Change

Hon dök upp från ingenstans. Som ett rådjur som springer fram framför en bil. hon var lika vacker som en grön äng under den brinnande sommarsolen. Och hennes leende, åh hennes leende var så klart. Så levande och genuint, jag hade aldrig förut sett ett leende så underbart, så lyckligt. Hennes leende som var lyckligt fick mig att känna en lycka som aldrig förr. Som att det fanns hopp här på jorden. Som att allt skulle lösa sig och mitt liv skulle bli bättre och inte bara vissna och dö utan att ha blommat ut . Frågan var bara, hur skulle jag få in henne i mitt liv på riktigt och vad skulle mina känslor för henne bli när jag lärde känna henne?

Marknaden

Första gången jag såg henne var på en marknad. Det var en varm dag och jag hade på mig en svart randig t-shirt, grå kofta och svarta byxor. Jag vet, inte direkt den bästa klädseln för det vädret. Som jag kom ihåg det var det i alla fall soligt och fint vänder. Men nu såhär efteråt så undrar jag, var det verkligen så fint väder eller inbillar jag mig att det var så fint väder? Att det i själva verket var hon som lyste så klart och inte solen själv. Den dagen såg inte hon mig. Men ja såg henne. Hon stod och hjälpte till på en hinderbane station, hon stod där med någon annan tjej och skrattade. Nu för tiden finns det en låt som påminner mig om henne. Och jag tror nog att den låten alltid kommer påminna om henne: In spite of all damage med the be good tanyas. Antagligen påminner den låten mig om henne för att det var den låten jag lyssnade på när jag såg henne för första gången. Det är konstigt hur man kommer ihåg såna här saker. Hur hennes hår såg ut och vad hon hade på sig för byxor till exempel.
När min mamma säger saker som: idag för 27 år sen var första gången jag lagade mat till din pappa. Då tänker jag; men det är ju helt psykopatiskt att man kommer ihåg sådana saker. Men nu så är ju jag själv nästan lika dan.
Är jag kär? Är jag nyfiken? Eller vill jag bara lära känna henne och hoppas på att lite av lyckan i det där leendet ska sprida sig till mig? Hur vet man?
Den där gången på marknaden trodde jag skulle bli den första och den sista gången jag såg henne. Jag trodde fel.
Efter det så fortsatte jag att leva mitt liv som vanligt. Jag fortsatte dagdrömma om en radikal förändring i mitt liv. Hoppades att jag inte skulle bli som alla andra, att jag skulle bli någon speciell som folk såg upp till och önskade att de kunde bli. Någon som betyder något för någon eller några. Mina drömmar om hur mitt liv ska bli har inte förändrats så mycket genom året sen jag var på marknaden. Jag vill fortfarande bli någon. Jag vill bli någon som folk kommer ihåg och som de berättar om när deras barnbarn vill höra en god natt saga. Jag vill bli älskad och jag vill att mina drömmar ska slå in. Tillbaka till tjejen med det vackra leendet.
Efter ett tag slutade jag att tänka på henne och hade i princip glömt bort henne. Tills dagen då jag såg ett kort på henne. Längst ned på bilden stod hennes namn. Hennes alias får bli Jamie Sweet.
Jamie sweet hade förändrats. Hennes hår hade växt ut. Efter att ha haft ett rött, busigt hår med olika längder hade hennes hår bytt färg och var nu svart och längre. Men det var utan tvekan hon. Så där satt jag och tittade på ett kort, på tjejen som jag sett i 1 minut för ungefär ett år sedan. Tjejen som hade fått mig att reagera på ett så konstigt sätt. Trots att hon inte såg lika dan ut som för 1 år sen så var det något som var detsamma, något som man inte exakt kan sätta fingret på.
Eftersom jag nu hade hennes namn så skulle saker och ting bli lättare. Det var nu jag kunde påbörja min jakt efter hennes själ. Efter hennes tankar och åsikter, samt hennes smittsamma och lyckliga leende. Jag vet, jag låter besatt. Men det var inte alls på det viset. Jag ville bara verkligen lära känna den här personen, hon såg ut att kunna lära mig mycket om livet. Efter ett tags sökande hittade jag henne på den väl kända sidan Bilddagboken. Där folk från hela Sverige laddar upp bilder. Det är lite som att sitta och titta in på någons liv genom ett litet fönster, man får se vad de gör om dagarna och med vilka de spenderar mest tid med. Till min besvikelse hade Jamie inte så många uppladdade kort. Men det gjorde inget. Jag kunde sitta och titta på samma kort flera gånger. Det var olika bilder, bilder på henne, bilder på ställen hon varit och bilder på band hon gillade. Band som jag laddade ner och som jag sedan kom att älska och som nu följer med mig vart jag än går, i min Ipod, mitt hjärta.

Med många små steg kan man komma en lång väg.

Jag ville ta kontakt med henne, men hur skulle jag börja? Det är som när man var lite och var tillsammans med en pojke, man ville pussa han men man visste helt enkelt inte hur man skulle göra.
Jag bestämde att det var bäst med att börja med ett pytte steg. Kommentera en musikbild, Det var en bild på the Cure, Jag hade tidigare laddat ner ett album med bandet för jag hade sett kortet några dagar tidigare på hennes bdb(bilddagbok). Under bilden stod det: någon som ska till hovet och se the Cure? Och på det var det ju lätt att kommentera: önskar det vore så va;(. Detta var en chans för henne att skriva något tillbaka, eller bara för mig att börja mina pytte steg till att lära känna henne. Om hon ville det förstås.
Hon ville det. Jag antar att hon ville det eftersom hon senare börja kommentera bilder som jag hade. Eller så kanske hon bara ville vara artig. Men det tror jag inte. I alla fall så började vi skriva gästboksinlägg till varandra och vi började skriva allt mer. Och sedan ledde det till att vi skrev så mycket att vi ansåg det bäst att börja prata via MSN. Mina små steg började ta sig att allt längre.
nutid
Ibland har vi massor att prata om, och ibland inget alls. Det bästa med att prata med henne är att jag känner att jag inte behöver skriva massa tråkiga saker som man oftast gör när man pratar med någon man nyss lärt känna. Jag kan skriva vad jag vill. Den sak jag mest gillar att säga till folk är: berätta något för mig. Det är en så öppen fråga, och personen som får höra det kan helt och hållet själv välja hur mycket den ska säga. Svaret kan vara allt från; Jag tycker att Jessica simpson är fjollig till; jag önskar att någon bara kunde krama mig i en timma utan att lessna utan bara önska att vi skulle stå så för alltid.
De gånger vi inte har något att prata om börjar jag alltid säga massor av onödiga saker om mig själv. Och varje gång det händer är jag alltid lika rädd att hon ska lessna på mig. Att hon ska försvinna och jag aldrig igen kommer ha en chans att höra var hon känner och tycker om saker och ting.
Än har hon inte försvunnit ur mitt liv och jag hoppas att det dröjer innan hon gör det.
Jag har aldrig pratat med henne i det ”verkliga livet”, men jag hoppas det inte dröjer alltför länge. Vi verkar så lika men ändå så olika, och jag längtar efter att få veta på vilket vis hon kommer att förändra mitt liv. För det är ja säker på att hon kommer att göra.

Skriven av: solofaltasvos