Charlie?

‘Charlie kan du bara stanna här så är jag snart tillbaka, okej.’ Mullret utav människor som passerade låg som en tjock ljudmatta under hela våran tillvara på tågstationen. Det var skönt att komma undan alla de tåglaster med resande personer och ställa sig här inne i den lilla biten utav fritt utrymme utanför toaletterna. Lampan ovanför var trasig och den lilla platsen lystes upp endast utav ljuset som kom in från den stora hallen, bort till andra halvan utav korridoren nådde inte lampornas sken och den såg oändlig ut här ifrån. ‘Skynda dig mamma du lovade mig att vi kunde köpa godis’.

Det var skönt att sitta ner ensam på toaletten, det stressande mullret utanför kom inte in hit. Ur dolda högtalare kom lite musik från någon lokal radiostation. Jag kan inte tyska, men det är skönt att höra en lugn ballad även om man inte vet vad det är den handlar om. Efter att jag tvättat mina händer finner jag mig själv stirra på mitt egna ansikte. Fingret lyfts upp och spårar rynkorna som börjar dyka upp. Antagligen är det så här det börjar och sedan ser man ut som alla de andra stressbelastade äldre kvinnorna. Munnen rör sig för att göra en grimas, jag ler så mycket jag kan och flera rynkor dyker upp. Hakan går ner och trycker mot bröstkorgen för att bilda en dubbel hacka. Jag slappnar av ansiktet och ler naturligt åt min egna barnslighet, detta är första gången på länge jag stannat upp och kunnat lugnt tänka för mig själv så som jag gör nu. Dörren öppnas och jag skymmer ansiktet för min egna spegelbild och döljer mina experiment inne
på damtoaletten.

‘Charlie?’ Vart har hon gått nu? Fan om hon gick ut bland människorna. ‘Charlie?’ Hur tänker hon. Jag tittar runt hörnet och tittar mot läsk- och godisautomaterna, men kan inte se henne. ‘Mamma’, jag hör ljudet komma från andra sidan korridoren förbi dörren in till herrtoaletten, dit ljuset inte når. ‘Charlie, kom ut därifrån, jag vart rädd att du gått ut bland alla människorna och försvunnit.’ ‘Mamma’, hör jag igen komma från mörkret. Hon låter inte som sig själv, hon låter som om hon gråtit. ‘Charlie? Charlie, kom ut därifrån’ Med korta snabba steg går jag mot mörkret och kan höra henne flåsa, men jag ser henne inte. ‘Charlie?’ Det blir svårt att se något alls i mörkret, jag känner hur det drar lite kall luft över min kropp och håren längst min rygg ställer sig upp. ‘Charlie?’.

‘MAMA!’ hör jag en röst skrika och jag rör mig snabbare framåt i mörkret och slår mot en dörr. Vinden drar hårdare mot dörren och jag börjar darra av kylan som blåser förbi mig och in i slutet utav korridoren. Jag finner handtaget och öppnar upp dörren som snabbt sugs upp och jag möts av ljus. ‘Charlie?’. Bakom alla perronger med människor har jag nu kommit in i en lågt belyst gömma bakom. Det ekar när jag kallar efter min bortsprungna barn, ‘Charlie?’. Rummet är fyllt utav gamla rostiga tågvagnar och det ligger lite snö på marken. Det måste ha kommit in ifrån hålen i taket, det är kallt. Jag går framåt. ‘MAMA!’, dörren slår igen bakom mig, den för med sig en högljudd smäll och jag börjar känna mig desorienterad och osäker på vart ifrån den skrikande rösten kommer ifrån. ‘CHarlie? Vart är du Charlie?’ Gråten i halsen blockerar för rösten att tydligt komma fram.

Jag springer fort in i bland vagnarna, ‘Charlie?’, och stannar upp med jämna mellanrum för att lyssna efter henne. Men jag hör inget! ‘Charlie?’ vagnarna är täckta av rost och klottrade ord på tyska och gamla målningar som börjat lossna. ‘Charliee?’ En kallvind får mig att stanna upp och jag upptäcker en hemsk sprejmålning på fönstret utav en vagn. Den är utav en liten flicka med ett stort grin och munnen fylld utav små, tätt intryckta, långa tänder. De ser mer ut som väl vässade blyertspennor än tänder, i flera ledd ur hennes tandkött. Grinet går från öra till öra. Figuren i målningen står med en huvudlös teddybjörn i handen och en sax där dennes hals tidigare varit. Hennes blick är hotfull och skrämmande, jag tycker mig se fina detaljer i hennes ögon, liten eld i hennes blick. Något ändrade sig. Målningen rörde sig. ‘Charlie?’ Det var någon i fönstret. ‘Charlie, snälla, är du där inne?’ Jag börjar röra mig snabbt mot
dörren in till kupén och går uppför de rostiga metallstegen. Dörren verkar ha rostat igen och är svår att få upp. ‘CHAarlie?’ Jag upptäcker att det på fönstret finns en målning utav flickan som nu bär på teddybjörnens huvud, från saxen droppar det blod, andra handen håller fort om vad ser ut som bomull. Något rör sig inne i vagnen. Jag fokuserar om och ser två ben inne i den dunkla vagnen.

Med en kraftfull knuff lyckas dörren gå upp, ett moln av damm rörs upp. Hostandes springer jag in. Det är mörkt och svårt att se. Charlie ligger på golvet. Jag tar i hennes kropp och kan känna hennes värme, längst med kinderna rinner tårar av lättnad. Händerna åker in under Charlie för att plocka henne upp när jag ser något i ögonvrån komma mot mig. En knuff i sidan får mig att ramla och jag kan se en liten skepnad springa fram mot mig igen. Med en spark lyckas jag knuffa den ifrån mig. Den missformade lilla kroppen åker bakåt och slår i en stång. Plötsligt kom den livlösa kupén att röra sig då bagage från utrymmet ovanför föll ner över den äckliga kroppen. Jag tar Charlie i min famn och börjar springa allt vad jag kan ifrån vagnen och ifrån kroppen. Förskräckt springer jag från kroppen som verkade sakna ett huvud. Längst med dess axlar hade ett rakt streck gått utan något huvud att ge den personlighet, bara en kropp men huggande armar och
snabbt springande ben.

‘MAMA! Mamma?!’ Kan jag höra bakom mig och jag tittar ner mot Charlie som fortfarande ligger medvetslös i min famn. Längst med mina egna fotavtryck i snön springer jag bort från vagnarna och kommer fram till den stängda dörren. ‘Mamma?! MAMMA!’ Jag hör ljudet utav steg på metall eka genom lokalen.

Dörren går upp och jag kan återigen höra mullret utav människor som ingenting vet. De känner inte till de hemska saker som lever där borta i mörkret. Jag vill härifrån så fort som möjligt. Jag känner sminket som ligger på mina kinder, damm har fastnat i mitt hår och bildat en lera längst med mina tårars spår. Jag skakar i Charlie och letar efter en respons. ‘Charlie?’ Hennes hand greppar om min tröja. Jag kan höra väldigt låga ljud komma från hennes mun. ‘Muh…’ Ståendes mitt i folkmassan lyfter jag upp hennes ansikte mot mitt öra, jag vill höra henne prata, jag vill vet att hon är okej. ‘Muh..? Muutter?’

Skriven av: Smn Prssn