Publicerat
Kategori: Novell

Credit-card

Konstruktionsarkivarie Hjertwind Stinge betalade aldrig någonting kontant. Alltid med sitt creditcard.
Därför ansågs han vara en solvent och hederlig person.
När hans creditcardföretag plötsligt en dag gjorde konkurs, hölls detta hemligt ända in i sista sekunden. Varken de anställda, kunderna eller bankinspektionen visste något innan kraschen var ett faktum. Plötsligt, utan förvarning, godtogs inte Hjertwinds card som betalningsmedel.
Han kastades ut ur teveaffären där han just var i färd med att inhandla en WSHDSSRETS med MFRCDU, en Wide Screen High Definition Stereophonic Satellite Reciever Equipped Television Set with Multiple Function Remote Control and Display Unit, alltså.
Inga dåliga grejer med andra ord. Men det blev inget av med det köpet, insåg han till slut, sittande i en lerig vattenpöl utanför Rekorderlige Roger’s Electrotronic Vision Store i The Mall.
Han fick gå till fots hem, eftersom han inte hade några kontanter att köpa biljett för till pendeltåget. Bilen hade han just lämnat in hos Hygglige Henry’s Car Service and Maintenance Pool i Bollvinkel. Bilklockan tickade nämligen litet för kraftigt för hans smak, och eftersom han var en gammalmodig själ ville han inte byta uret mot en QTGPLCTD, en Quartz-controlled Temperature Gradient Powered Liquid Crystal Time Display. De var svårlästa och därtill fula, menade han bland annat. Därför fick Hygglige Henry på sin lott att försöka fixa till det ålderdomliga urverket, för något så urmodigt, ursäkta vitsen, som en urmakare hade man inte haft i staden sedan tjugohundra kallt.
Kallt, ja. Det var tidig höst, men så värst mycket av kvardröjande sommarvärme märkte man inte av, i varje fall inte på natten. Hjertwind kom hem klockan tre på morgonen, trött, svettig, frusen och allmänt avpissad, till sin förortsvilla i Hallonkanten, det omskrävlade nybyggda bostadsområdet. Lyckligtvis hade han inte kopplat ytterdörrens lås till creditcardläsare ännu, utan det öppnades med nyckel som i gamla dar. Annars hade han väl inte kommit in.
Hans fru Weera låg och sov på soffan, fullproppad med syntetisk whisky. Han glodde en stund på hennes ursnygga ben, det enda som han fortfarande uppskattade hos henne. Han lät blicken smeka de runda, starka, mjuka formerna uppifrån låren och ner, dröja ett ögonblick vid en av de läckra flundremusklerna och sedan fortsätta ner till anklarna. När han var klar betraktade han den slappa grimasen i hennes förgrämda ansikte och vände sig äcklad bort.
Något blekt och säckliknande glodde mot honom i spegeln. Övermodigt försökte han sig på att spänna en av de påsiga överarmarna, som en gång innehållit en sedan länge bortglömd biceps. Företaget tycktes inte ge någon utdelning.
”Skrumpet som ett sviskon hänger hjärtat där i kroppens mitt.” Hjertwind vacklar in i sitt sovrum och tar en Blow Fun upplöst i vodka. Det smakar fan, men det får han väl tåla. Lyckan är, sist och slutligen, en väl vald dröm.
Nästa morgon väcktes han av telefonen. Hustrun hade redan gett sig av till ett av sina hopplösa välgörenhetsmöten eller någonting i den stilen, och han fick själv vackla upp och svara.
En metallisk computervoice upplyste honom om att hans senaste hyresinbetalning hade ogillats, enär täckning för beloppet saknades på kontot hos hans creditcardföretag, vilket just, som bekant, gått i konkurs. Konstruvarie Stinge hade att, senast klockan tolv innevarande dag, presentera beloppet i kontant valuta på Ärlige Erland’s Real Estate Förvaltnings Office i Kransvängen, annars skulle han avhysas från sin bostadsförmån per omgående, pip, klick, brrrrrrrrr.
Tyvärr hade inte Hjertwind några kontanter hemma för tillfället. Faktum var, att han inte använde sig av kontanter. Faktum var, att han gjorde alla sina penningöverföringar via sitt creditcardföretag. Hur kunde dom jävla moronerna komma på idén att gå i konkurs? Rasande ringde Hjertwind upp Trovärdige Ture’s Solvent Credit Card Agency. Telefonsvararen hälsade honom hjärtinnerligen välkommen, upplyste honom i översvallande ordalag om att bolaget gått i konkurs, och reagerade inte för fem öre på hans utskällning.
...Tack för er uppringning! Ha en bra dag! pip, klick, brrrrrrrrrr.
När Weera på eftermiddagen kom hem från välgörenhetsjippot höll fyra stadiga karlar på att bära ut bohaget och stapla det i en flyttbuss som stod parkerad utanför villan. På trottoaren stod hennes man tillsammans med en ytterst elegant mansperson, klädd i uniformskostym i Ärlige Erland’s färger.
Weera betraktade utan ömhet sin make. Den jämförelsevis eleganta kostymen förmådde inte dölja den hopsjunkna, uppgivna gestalt som desperat försökte bära upp den. Så långt från den framgångsrike och levnadsglade yngling hon en gång gift sig med var denna pinsamma uppenbarelse, att hon inte längre mindes varför hon en gång känt sig attraherad av honom. Och vad hade det välsignade karlskrället nu hittat på?
”Nej”, sa manspersonen från Ärlige Erland just när Weera kom fram.
”Men...”, sa Hjertwind till svar, uppenbarligen i ett försök att anknyta till något han tidigare sagt.
”Vi har våra regler att följa”, sa mannen. ”Hur skulle det annars bli? Vi skulle gå i konkurs, vi också!”
”Men...”, sa Hjertwind, och tystnade sedan, eftersom han inte för sitt liv kunde komma på någon bra invändning.
”Under en månad kan vi ställa upp med magasinering av bohaget”, sa mannen, ”och då har vi sträckt oss åtskilligt utöver vad som är normalt i fall av betalningsvägran.”
”Jag har inte vägrat betala någonting!” skrek Hjertwind.
”Det är en definitionsfråga. Därför har vi beslutat oss för att vara osedvanligt hjärtnupna i det här fallet. Om betalning inte inflyter inom en månad kommer bohaget att säljas exekutivt. Men nu måste ni ursäkta mig, jag har ytterligare en förrättning om ett par minuter. Ha en bra dag!”
”Vad är det frågan om?” sa Weera och såg oroligt på Hjertwind.
Han vände sig mot henne med vilt uppspärrade ögon. Lyckligtvis hade hon sin kortaste kjol på sig, så att hennes långa snygga ben omedelbart föll inom Hjertwinds synfält. Detta hade en lugnande inverkan på honom och fick honom att inte fullständigt tappa besinningen, vilket han förmodligen annars skulle ha gjort. Trots att han inte för sitt liv kunde komma ihåg varför han en gång i tiden varit förälskad i Weera, måste han ändå medge att hon faktiskt var sexig.
Weera såg hans blick och läste hans tankar, men eftersom situationen verkade vara allvarlig avhöll hon sig från att ge honom en örfil och upprepade sin fråga.
Förvirrad tog han sig för pannan och berättade efter förmåga vad som hänt.
Saken var klar. De hade ingenstans att bo. Weeras bror bodde tidigare ett par mil därifrån, men nu fanns inte längre möjligheten att kinesa hos honom, eftersom han hade flyttats till sjukhemmet, då han plågades svårt av Rumbledrops. Man hade översatt dåndimpen till engelska och fått ordet Rumbledrop, som i fortsättningen skulle användas som beteckning på svimningsanfall. Varför det inte kunde få fortsätta att heta svimningsanfall övergick både Hjertwinds och Weeras horisonter, men det kunde göra detsamma, för vad sjukdomen än hette medförde den i alla fall att det inte fanns någonstans för dem att ta vägen.
Det fanns bara en lösning kvar.
Innan flyttkarlarna hunnit bära ut vad som fanns i garaget smög Hjertwind och Weera in och hämtade ett tvåmanstält tillsammans med några klädpaltor som de egentligen hade slutat använda, några konservburkar, litet bröd, tändstickor, konservöppnare och ett par cyklar, gamla och rostiga, som inte heller dessa hade använts på åtskilliga år.
Så spände de fast grejorna så gott det gick på pakethållarna och gav sig av söderut, mot Knyffel-Kurre’s Famous Camping Lot.
”Måste man inte betala med card på tältplatsen?” sa Weera tveksamt.
”Jovisst”, svarade hennes make. ”Vi får vänta tills det blir mörkt och smyga oss in bakvägen.”
Det var långt till tältplatsen, och det började redan skymma då de närmade sig infarten. Innan tältplatsens attendantee upptäckte dem klev de av cyklarna och smög in på en liten stig som ledde in bakom området. Den var smal och lerig, och mer än en gång höll de på att halka omkull. Då och då råmade en ko i hagen intill. Försiktigt sökte de efter ett hål i stängslet för att kunna ta sig in utan att larmet aktiverades, men tyvärr fanns inte minsta lilla skada på stängslet, som såg helt nyreparerat ut.
”Fan också”, sa Hjertwind, som började få nog av motgångar.
”Vänta ett tag”, viskade Weera och gick över till andra sidan stigen där hon öppnade grinden till kohagen. Med hjälp av en stör drev hon ut ett par kossor genom grinden och över stigen fram till tältplatsen, och i samma ögonblick som korna stötte emot stängslet sa hon åt Hjertwind att klättra över.
De hjälptes åt med cyklarna och packningen och hann med nöd och näppe gömma sig och grejorna i ett snår innan vaktstyrkans terrängbil kom vrålande. Muttrande och svärjande motade karlarna tillbaka nötkreaturen i hagen, stängde grinden och försvann.
Hjertwind blev plötsligt på mycket bättre humör, överraskad som han var över att hans vanligtvis så oengagerade fru hade visat en sådan sinnesnärvaro, och han undrade varför han inte hade lagt märke till den sidan hos henne tidigare.
De satte försiktigt upp tältet i en glänta, så långt som möjligt från den egentliga tältplatsen och dess öppna, avröjda mark.
För första gången på flera år sov Hjertwind och Weera sida vid sida, så nära att de nästan rörde vid varandra. Och det konstigaste var att ingen av dem hade någonting emot det.
De hade hamnat bakom ett mycket tätt buskage i utkanten av tältplatsen, och det var ingen risk att någon skulle få syn på dem. På morgonen gjorde Weera upp en liten eld och värmde innehållet i ett par burkar. Det var något köttaktigt blandat med ris, och smakade inte alls så tokigt.
”Vi kan inte stanna här”, sa Hjertwind. ”Jag måste hitta på ett sätt att ringa till jobbet och förklara varför jag inte är där. Hur det nu ska gå till, för utan card kan man inte ringa från en telefonautomat.”
”Först måste vi ta oss ut”, sa Weera och spejade över stängslet mot hagen på andra sidan stigen. Kossorna betade flera hundra meter bort i andra änden av hagen.
Hjertwind och Weera gick långsamt längs stängslet för att försöka upptäcka någon annan möjlighet att ta sig över.
”Har du en tång?” undrade Weera.
”En tång, är du inte klok? Ska vi klippa hål i staketet, då kommer vaktstyrkan på direkten!”
”Jag tror det finns en avbitare i verktygsväskan på min cykel”, sa Weera. ”Kom, jag har en idé.”
De hjälptes åt att packa och rullade sedan cyklarna över stock och sten ett par hundra meter bort längs staketet.
”Vänta här, jag kommer strax.” sa Weera och försvann tillbaka samma väg de kommit.
Det gick några minuter. Så hördes plötsligt vaktmanskapets bil på avstånd. Hjertwind slet sitt hår, vad hade Weera nu hittat på?
Men innan han hunnit börja oroa sig ordentligt dök hon plötsligt upp ur buskaget.
”Nu klättrar vi över!” viskade hon. ”Fort!”
Det tog dem högst en minut att ta sig över med allting och sätta sig upp på cyklarna, och så fortsatte de i högsta fart på stigen in i skogen.
”Vad gjorde du?” undrade Hjertwind flämtande.
”Jag klippte ett stort hål i staketet”, sa Weera. ”Det syntes på långt håll, så vakterna stannade förstås där. Under tiden kunde vi klättra över på ett annat ställe. Dom springer säkert fortfarande och letar i närheten av hålet.”
Hon steg av cykeln och satte sig på marken.
”Det här var kul!” skrattade hon förtjust, och Hjertwind såg på henne med stigande förvåning. Hennes trötta ansiktsdrag hade fått en ny spänst, och hon verkade inte alls så trist och utlevad som han hade tyckt för bara ett par dagar sedan. Vad honom själv beträffade måste han motvilligt konstatera att han faktiskt också kände sig upprymd av det inträffade. Hans nedsuttna kropp började motvilligt sätta sig i rörelse.
”Vi gömmer oss här ett tag”, sa han. ”Dom är nog på sin vakt nu.”
De gömde cyklarna i ett buskage och la sig sedan på rygg i gläntan bakom, skyddade för insyn från stigen. Vädret hade plötsligt slagit om, det var en varm dag för att vara på hösten, insekterna surrade och de märkligaste ängsdofter fyllde deras luktorgan med hisnande, nästan bortglömda upplevelser.
”Jag har fanimej ingen lust att ringa till det fucking jobbet”, sa Hjertwind efter en stund. ”Förresten vet jag fortfarande inte hur jag skulle bära mig åt utan card. Kan vi inte slå upp tältet här istället? Varför ska man nödvändigtvis tälta på en tältplats, det är det väl inte lag på?”
”Jo, det är det nog”, sa Weera, ”Men det kan vi väl strunta i. Hit kommer ändå ingen.”
De reste tältet så osynligt som möjligt och kokade kaffe i en tom konservburk över en liten eld.
”När ska du hämta bilen?” sa Weera.
”Jag skiter i det. Bensin betalar man med card, eller hur? Reparationen kostar också pengar. Har vi några pengar? Nej! Alltså ger vi tusan i bilen, tills vi får pengar.”
”Om vi får pengar, ja”, sa Weera. Hjertwind kliade sig i huvudet, för han insåg plötsligt att hans lön hade betalats in till Trovärdige Ture’s ögonblicket före konkursen, och om han inte kom till jobbet i fortsättningen blev det nog ingen mer lön.
”Tjaa”, sa han, för det fanns inte mycket annat att säga.
Nästa dags morgon packade de ihop tältet och alla småprylar och fortsatte längs stigen in i skogen. Det var många år sedan någon av dem hade befunnit sig i en så öde trakt, och de enda träd de haft närmare kontakt med var de välputsade ekarna och lönnarna i Vänlige Valdemar’s Community Park i stadens utkant.
Det här däremot, var en riktig skog. Det vore fel att kalla den en urskog, men något skogsbruk hade uppenbarligen inte bedrivits här på mycket länge.
Efter en timmes tid kom de fram till en sluttning ner mot en liten å. Stigen hade nu blivit så smal och stenig att det inte gick att cykla, och de ledde cyklarna nerför slänten till en liten glänta, som på ena sidan kantades av en liten, men alldeles slät sandstrand, under århundraden sedimenterad av den vindlande åns lopp. Skogen var tät runtomkring. Solen stekte och det var vindstilla i luften. Här kunde man bada utan att synas från något håll, och Hjertwind och Weera slängde av sig kläderna och vadade ut.
”Titta, här finns fisk!” skrek Weera och pekade ner i vattnet.
Hjertwind såg ner i vattnet och fick genast syn på flera stora fiskar alldeles under ytan. Om man bara kunde hitta på ett sätt att dra upp dem skulle det aldrig saknas mat på bordet, ifall man hade haft ett bord vill säga.
De slog upp tältet alldeles i skogsbrynet och Hjertwind släpade ihop stenar till en eldstad. Det blev en riktigt mysig lägerplats.
”Här skulle vi kunna stanna ett par dar”, sa han.
”Gärna för mig”, sa Weera. ”Vi har ingenstans att ta vägen ännu, så vi kan lika gärna slå oss ner här.”
Hon letade fram ett par burkar bönor ur packningen och de värmde dem över elden. Efter denna braklunch lade de sig i gräset och dåsade medan solen sken över dem som ett glödhett grillelement. Allt var stilla och tyst, insekterna surrade och ibland plaskade en fisk i vattnet.
Som Hjertwind låg där och kisade mot solen fick han plötsligt syn på ett fiskeflöte som låg inkilat mellan två stenar. Det var fäst vid en kort nylonlina, och minsann satt där inte en krok också. Förtjust visade han sitt fynd för Weera.
”Det blir fisk till middag”, sa han bestämt.
Han skar till en käpp att ha som metspö och fäste linan längst ut i spetsen. Så letade han upp några maskar och satte sig vid åkanten och kastade ut. Inom tio minuter hade han dragit upp tre fina fiskar. Han visste inte vad de var för sort, men de såg goda ut.
De grillade fisken på pinne över elden, och eftersom Weera hade varit påpasslig nog att ta med sig salt, blev det en riktigt läcker måltid.
På kvällen upptäckte de den sedan länge bortglömda konsten att kyssas.
Två gistna dörrar någonstans i deras hjärtans innanmäten svängde upp på gnisslande gångjärn och blottade två rum som varit övergivna i så många år att där endast fanns mörker, damm och spindelväv. Förvånade satt de vid elden och höll om varandra ända tills det var kolmörkt i skogen runt omkring. De gick till sängs och sov som två stockar till myggornas surr och vattnets porlande, och nästa dag vadade de över ån och fortsatte in i skogen på andra sidan.
Här var det ännu mer stenigt och oländigt. De övervägde att gömma cyklarna någonstans för att slippa det problemet, men just då fick Weera som av en händelse syn på ett gammalt övervuxet järnvägsspår som slingrade sig fram genom skogen. Den gamla uthuggningen hade börjat fyllas av björksly, så spåret syntes inte förrän de var ända framme vid det. Hjertwind och Weera ledde upp cyklarna på banvallen och gick vidare mellan de rostiga skenorna.
När de hade gått i ungefär en kvart kom de fram till en gammal förfallen bro. Ån under bron var antagligen densamma som de tidigare sett, och över den hängde järnvägsspåret i en båge tillsammans med den hopsjunkna brokonstruktionen, så att det var svårt att se om det var träbjälkarna eller stålskenorna som höll det hela uppe. Vid ena brofästet stod en handdriven dressin, som var så rostig att den såg ut att sitta fast vid skenorna.
Fiskarna hoppade i vattnet, överallt fanns fåglar och insekter, ett myllrande liv hade övertagit det av människorna sedan länge övergivna.
De vågade inte gå över bron utan klättrade ner till vattnet och vadade över ännu en gång. När de gått ytterligare tio minuter på andra sidan kom de fram till en övergiven banvaktstuga, som låg där omgiven av en urskogslik gräsmatta.
De rullade runt och kysstes en stund i gräset, och Hjertwind gladdes åt att Weera fortfarande var lika spänstig som han mindes. Han märkte plötsligt hur försoffad han blivit av de senaste årens stillasittande arbete och undrade hur Weera kunnat hålla sig såpass i form.
Det var inga problem att ta sig in i banvaktstugan. Det gamla hänglåset var så rostigt att det brast för en lätt spark.
Därinne fanns ett bord, två stolar och en brits med två gamla tagelmadrasser. Vidare en järnkamin, ett primuskök, en hylla med böcker och pärmar samt en fotogenlampa. Allt luktade instängt och dammigt, men det verkade inte ha funnits några råttor eller insekter där. Det mesta var förvånansvärt oskadat. Bakom stugan fanns en köksträdgård, rätt stor, men naturligtvis övervuxen med ogräs. Två knotiga äppelträd bar röda och gula frukter, och plommonen på det tredje trädet var stora och söta.
Här skulle de bo, det var inget tvivel om saken. Det fanns gott om fisk i ån, det fanns fotogen till primusköket och det fanns rabarber och jordgubbar i den gamla köksträdgården. Tids nog skulle det gå att ordna potatis och andra nyttoväxter.
På kvällen lade Hjertwind ner de två tagelmadrasserna på golvet och de rullade ut sina sovsäckar. Det var inte särskilt kallt, men för mysighetens skull tände de en eld i kaminen. Det fanns gott om gammal torr ved i stugan.
Hjertwind drömde många konstiga och hisnande drömmar den natten, men när han vaknade suddades bilderna ut, och han såg Weera, som satt vid bordet och läste i en blå pärm med papper, som hon tagit ner från hyllan. Hon verkade helt uppslukad av det hon läste, och Hjertwind betraktade henne fascinerat utan att röra sig eller på annat sätt röja att han vaknat.
Hon antecknade på ett papper, bläddrade i en bok som såg ut som ett lexikon och var på det hela taget invecklad i någon verksamhet som Hjertwind inte förstod. Så öppnade hon ett litet skåp längst bort i den gamla grovt tillyxade hyllan och tog fram en liten dator.
Hjertwind stirrade fylld av häpnad medan Weera skrev något på tangentbordet i det att hon då och då rådfrågade sina anteckningar. Så lade hon tillbaka datorn och stängde skåpet.
Nu tyckte Hjertwind att det kunde vara dags att vakna, så han gäspade demonstrativt och Weera såg upp.
”Bra att du vaknade,” sa hon. ”Vi har mycket att göra!”
”Göra? Vad då?”
”Jag ska berätta sen. Kom upp och ät!”
Hennes uppträdande var så förändrat att han inte visste vad han skulle säga eller fråga. Hon var vackrare än någonsin och hade en resning som var många mil från den halvalkoholiserade slampighet som han vant sig vid att se hos henne. Han satte sig upp och gäspade igen. När han hade klätt på sig och satt sig vid bordet knackade det på dörren. Weera lyste upp och gick genast och öppnade, precis som om hon hade väntat någon. Tre män i glittrande overaller kom in.
De såg ut som poliser eller rymdmän, Hjertwind kunde inte avgöra vilket. De hade radiosändare och annan märklig utrustning. Skorna var svarta och blanka. Sådana uniformer hade han aldrig förr sett.
De gav honom böcker.
”Det är dags att du blir invigd i vad vi har att göra,” sa Weera. ”Sedan ska vi visa dig högkvarteret. Den underjordiska staden. Du ska få veta varför vi är här och vilket uppdrag vi har. Vårt gamla liv är slut. Nu börjar det nya.”
Allt snurrade runt i huvudet på Hjertwind och han satt stum.
”Du kommer att förstå när du har läst det här,” sa en av de glittrande männen och pekade på högen med böcker. Hjertwind tog en av böckerna och bläddrade i den.
”Och sen?” fick han fram.
”Vi ska bo här en tid,” sa Weera. ”Sedan ska vi tillbaka ut i världen och blanda oss med människorna. Det är där vi ska utföra vårt arbete. Men för att klara det behöver vi en liten sak till.”
Hon tog fram ett kuvert och gav det till Hjertwind. Han öppnade det och en liten plastbit föll ut. Det var ett creditcard.
”På det kortet finns alltid pengar,” sa Weera. ”Men vi måste använda det sparsamt, så att det inte verkar misstänkt.”
Hjertwind vände och vred på den gula plastbiten. Ännu begrep han inte särskilt mycket. Men han började förstå att det som Weera sysslat med, medan han själv skött sitt arbete som konstruvarie, hade varit något helt annat än det han föreställt sig.
Weera betraktade honom och bakom den luggslitna ytan såg hon till sin glädje något bortglömt, som äntligen var i färd med att hitta vägen tillbaka.
”Läs nu,” sa hon.

Skriven av: Mats Ekman

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren