Publicerat
Kategori: Novell

Dagbok

Dagbok
Jag älskar livet för mycket samtidigt som jag hatar det så det gör ont.
Jag hatar livet för att ingen vill leva lika hårt som jag.
Det finns ingen som 21:44 en onsdag vill ut på äventyr med mig.
Det finns ingen som vill vara vaken hela natten och supa, knulla, klättra i träd, springa, prata, dansa, knarka, bada, åka bil, rymma, sitta under bron, gå balansgång på rälsen, klättra upp på skoltaket, kolla på stjärnhimlen, lyssna på Oasis, fundera över livet, elda upp något, äventyra med mig.
Jag tjatade på David men jag vill nog inte hänga med honom egentligen.
David är bara en metafor för brittpop och han tycker om mig och brukar därför gå med på det mesta.
Han tycker bara om mig för att jag är spännande.
Han är inte spännande nog för mig.

Jag vill inte ha någon som kommer finnas för alltid.
Jag vill ha någon som finns nu.
Någon som förmodligen kommer försvinna och glömmas bort efter några veckor.
Max levde med mig ett tag men sen blev han kär.
Han ville ha något seriöst, började jobba och prata om framtiden.
Jag kan inte bli kär.

Jag drömde om Zacke i natt.
Zacke som var allt en gång.
Zacke som jag hade kunnat sluta leva för.
Vi blev jagade i en borg, gick omkring på Ica, kollade på porslin och var kära igen.
Jag slutade aldrig vara kär.
All min kärlek dog när han försvann och nu kan jag inte känna mer.

Ikväll satt jag och grät med mamma i soffan.
Världens finaste underbaraste mamma.
Hon hade blivit så besviken om hon hade vetat allt.
Vi grät över pappa och att jag aldrig har haft honom.
Jag berättade att han var glad över att slippa ha kontakt med henne nu när jag blivit vuxen och hon blev så ledsen.
Mamma som aldrig har sagt ett ont ord om honom så länge jag levt.
Mamma som alltid pratar om att pappa är den roligaste och snällaste personen hon träffat i hela hennes liv.
Jag skrev ett jätteargt brev och gick och postade det precis nu när David inte ville leva med mig.
Jag ångrar inte vad jag skrev men jag ångrar att jag skickat det.
Tusen miljarder scenarion spelas i mitt huvud.
Pappa som sitter och gråter vid köksbordet.
Kanske kommer han aldrig vilja se mig mer och kanske betyder det att jag aldrig kommer få träffa mina bröder igen.
Kanske får han dåligt samvete och tar livet av sig.
Fast jag tror aldrig att han skulle göra det för min skull.
Jag är så rädd för alla samtal han kommer ringa och alla sms han kommer skicka.
Kanske skriver han också ett brev.
Det hade nog känts bäst.

Jag tänkte skicka det här till Max men jag vill inte göra honom ledsen.
Han mår så dåligt och även fast jag kan hjälpa så vill jag inte.
Jag är för upptagen med att försöka leva och han lever inte med mig längre.
Det är förmodligen bra för honom att han får ordning på allting.
Han har skrivit in sig på vårdcentralen, började jobba i måndags.
Jag vill inte höra om hans jävla jobb, jag kunde inte bry mig mindre.
Jag är så arg för nu är det slut på kokain och spontanitet och klockan ÄR BARA TIO och här sitter jag och slösar bort hela mitt liv.

Varför förstår inte folk hur mycket av livet dom missar?
Alla äventyr dom aldrig kommer få vara med om bara för att dom måste sova och jobba.
ATT SOVA OCH JOBBA ÄR INTE LIVET DAVID.
Vad gör det om man är trött/bakis/missar jobbet en dag?
Hur kan dom sova lugnt om nätterna utan att ens tänka på vad dom hade kunnat göra om dom inte sov och jobbade?

Det finns inte en enda människa på jorden som kan leva lika mycket som jag.
Det kommer döda mig tillslut.
Inte livet utan att det inte finns nog med människor som vill leva det med mig.
Nej Max, jag ser ingen framtid med dig.
Du har redan stannat kvar längre än vad du borde.
Det finns en så tydlig skillnad på när vårt liv tog slut och ditt började.
Jag kan aldrig vara en del av ditt liv för jag är för upptagen med att leva mitt eget.
Det som kommer döda mig en dag.

Jag tror inte att jag kan beskriva hur det känns att vilja leva så här mycket.
Det är som kolsyra i ryggraden.
Speciellt när sommaren kommer, då är det helt omöjligt att vänta på alla er andra.
Jag vet att jag är söt.
Jag vet att jag är smal, även fast jag skulle vilja vara smalare.
Jag vet att jag är rolig och spännande.
Varför finns det då inte mer människor som vill vara vaken med mig?
David kan inte ens offra en natt.
Max är beredd att offra ett liv som jag inte vill ha.
Jacob gjorde som man ska, han fanns kvar ett tag och sen försvann han.
Likadant men Jonathan, Marie, Plättar, Charlie.
Men inte Zacke.
Zacke borde stannat kvar.

Rastlösheten är ärftlig sa Markus men jag har inte sett något av detta i min mamma.
Kanske när hon var yngre.
Kanske i min mormor, jag är mer lik henne.

Egentligen så vill jag nog inte ha en konstant punkt i livet.
Bara mamma då såklart.
Jag vill att allt ska röra sig hela tiden, jag vill att hela livet ska vara kolsyra inte bara min ryggrad.

HJÄLP
HJÄLP
HJÄLP
HJÄLP
HJÄLP

livet kommer döda mig

Skriven av: Maja

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren