Publicerat
Kategori: Novell

Dagdrömmar och mardrömmar

Döden var inget jag tänkte på alls. När den kommer så kommer den. Det var först när jag fick beskedet som jag fattade allvaret. Jag som trott att jag skulle dö minst åttio år gammal, var nu sexton år och hade bara månader kvar att leva, om ens det.

Emma, dags att gå upp! Skolan börjar snart.
Jag kunde höra pappa ropa från köket. Med ett stön gick jag upp ur sängen och släpade fötterna efter mig in i badrummet och låste dörren. Jag duschade och blåste håret. Sen tog jag på mig kläder, sminkade mig, plattade håret och fixade min vanliga frisyr. Sen satte jag mig vid frukostbordet för att få i mig i alla fall en smörgås. Mitt emot min vanliga plats stod mammas tekopp. Varken jag eller pappa har rört den sedan hon gick bort för sju månader sedan. Jag minns den dagen så väl. Jag gick upp och var lika trött som vanligt, men glad. På eftermiddagen skulle vi åka iväg för att shoppa kläder som vi brukade göra i slutet på mars när våren var på väg. Jag minns att jag kramade om henne innan hon gick ut till bilen och jag stod vid fönstret och tittade ut när hon körde iväg. Några timmar senare, mitt under ett nationellt prov, knackade läraren mig på axeln och bad mig följa med. När jag kom ut i korridoren stod mormor där med tårar i ögonen. Jag sprang fram till henne och kramade om henne och frågade vad som hänt. Hon kysste min panna och sa: ”Emma, jag är ledsen. Men din mamma har varit med om en bilolycka, hon dog omgående.” Vi körde till sjukhuset där mamma låg på en brits med vitt skynke över sig. Jag vågade aldrig lyfta på skynket, jag ville minnas mamma precis lika vacker som jag visste att hon var. Pappa var mycket för sig själv efter hennes bortgång, och jag hade svårt att koncentrera mig i skolan. Alla visste vad som hänt och behandlade mig som om jag var en ömtålig porslinsleksak eller något i den stilen. Men jag förstod dem samtidigt, och tillslut lärde jag mig leva med det. Ute i sommarhuset i somras var det tomt utan mamma. Jag och pappa spenderade en helg i stugan, sen bestämde vi oss för att sälja det. Dock har vi inte rensat här hemma, allting finns kvar. Hennes kläder, smycken, skor, till och med hennes tandborste. Och så koppen som står där den stått sedan den morgonen.
Pappa tilltalade mig och jag kom tillbaka till verkligheten med ett ryck.
– Borde inte du gå nu?
– Jo, just det ja.
Jag kände hur jag fick en klump i magen när jag kom ut genom ytterdörren och tog mina första steg mot den nya klassen. Jag skulle gå estetiska programmet, och den enda jag visste att jag kände var Klara. Henne hade jag varit bästis med sedan sjunde klass, så att få ha med henne kändes underbart. Hon stod borta vid Ica och väntade på mig. Hon kramade om mig och sedan började vi tillsammans gå mot skolan.

Efter en kvarts promenad satt vi till slut i klassrummet. Dagen började med att vi skulle få träffa våra klasskamrater. Jag och Klara satt bredvid varandra i ringen, och jag passade på att kolla vilka jag kände igen. En del av dem visste jag vilka de var eftersom vi gått på samma skola tidigare. Några har jag sett på stan, men de allra flesta var helt nya människor för mig.
Efter två timmar så fick vi gå hem. Jag och Klara gick till vårt favoritkafé och tog varsin kopp kaffe och en chokladboll.
Kolla, där är den där killen! sa Klara.
Vem då? sa jag.
Han killen som kollade på dig hela tiden i klassrummet förut!
Det la inte jag märke till. Vad heter han?
Patrik tror jag det var. Kolla där borta!
Jaha han. Han är ju faktiskt ganska snygg. Jag kände hur jag rodnade, vilket Klara genast la märke till.
Men Emma. Haha! Sitter du här och rodnar? Nu tycker jag vi ropar på honom. Patrik!
Klara, du är ju inte klok!
Nej men hej tjejer! Han log.
Hej Patrik! Vi satt precis och pratade om dig, sa Klara.
Jaså? Vad säger ni om mig då?
Haha, Emma...
Nej vi sa ingenting speciellt, vi pratade bara lite om skolan och så, sa jag snabbt innan Klara sa för mycket.
Haha! Okej, men vad ska ni hitta på nu då? Jag är ensam hemma. Ganska segt om jag får erkänna själv, ni kanske har lust att hänga med hem och kolla på någon film eller något? Jag kan laga käk också om ni vill.
Sorry, men jag har andra planer, sa Klara.
Du då, Emma?
Jo visst, jag har ändå inget bättre för mig.
Så bra då!
Aa men jag ska väl dra mig. Ha det bra! Vi syns, sa Klara med ett leende och gick iväg.
Ska vi också gå? sa Patrik med ett leende som fick mig att smälta. Jag försökte att inte visa det, men är ganska säker på att han la märke till det, för han fick ett ännu större leende.
Javisst, sa jag och försökte hitta balansen i benen.

På vägen hem till honom pratade vi om allt möjligt: skolan, den nya klassen, vilka framtidsplaner vi hade och lite om vår bakgrund. Det visade sig att han bodde sju kvarter bort från mig, i stadens ”ghetto-område”, i en lägenhet tillsammans med sin mamma. Hans pappa hade stuckit ifrån dom när han var tre år.
Vi gick in i hans rum och satte på en komedi. Hans skratt var helt underbart och hans sätt att kolla på mig när jag skrattade gjorde mig riktigt generad. När han var fast i TV:n passade jag på att kolla mer noga på honom. Hans ögon var riktigt klarblå. Han har ganska kort blont och spretigt hår och så har han den där perfekta kroppen. Jag kunde inte hitta ett enda fel på honom, till och med hans öron var perfekta. Han förstod snart att han var iakttagen och frågade vad jag kollade på.
Dig, svarade jag och kände hur kinderna blossade.
Han flinade bara åt mig, sen kysste han min panna. Helt plötsligt ringde min telefon, det var pappa.
Oj! Jag kanske borde svara. Jag kommer snart, sa jag och sprang ut i vardagsrummet och svarade.
Hej hjärtat! Var är du någonstans? Klockan är snart sju och jag tänkte att vi skulle äta middag ihop? sa pappa.
Hej! Ehm, jag är hos en kompis. Jag får nog mat här, så är det okej att jag kommer lite senare i kväll?
Jaha, okej då. Ha så kul!
Jadå, hej då. *klick*

Jag stod kvar i vardagsrummet en stund och kände ett glädjeskrik inom mig innan jag gick tillbaka till Patrik. När jag kom in i rummet hade han tänt levande ljus, stängt av filmen och satt på någon musik jag inte kände igen, men den var helt okej.
Vem var det? sa han och gav mig det där leendet som fick mig att smälta.
Pappa, han undrade när jag skulle komma hem, eftersom han ville ge mig mat, men jag sa att jag äter här?
Självklart. Är du hungrig nu?
Nej, men vi kan äta om du är hungrig?
Nejdå, vi kan äta sen.
Okej, sa jag och log.
Kom och sätt dig här.
Jag satte mig nervöst bredvid honom, hoppas han inte märkte hur min puls skenade iväg när han rörde lätt vid min arm. Han kollade in i mina ögon och sa helt plötsligt:
Du är vacker Emma.
Mina kinder blossade ännu mer. Åh vad jag hatade det! Men hans ord fick mig att glömma hur generad jag var, jag bara log och sa:
Det är jag inte alls det.
Jo Emma, det är du verkligen!
Han sa inget mer. Och jag var för upprymd av känslor för att kunna svara något tillbaka. Han lyfte upp min haka och kysste mig ömt. Han kollade in i mina ögon och sa:
Förlåt, du kanske tycker jag går för fort fram?
Sluta prata och kyss mig igen, dummer.
Han log, och jag log tillbaka. Tankarna började snurra, var vi ett par nu? Det skulle nog märkas i morgon, i skolan.
Timmarna rusade iväg och till slut var jag tvungen att gå hem, om jag inte ville att pappa skulle börja undra om jag låg våldtagen och mördad i ett dike någonstans.
Efter att ha gett Patrik en lång, väldigt lång, hej då kyss, så tog jag mig hemåt. Jag hade världens största leende, och jag kunde inte sluta le.
När jag väl kom hem så hade pappa gått och lagt sig, tur det. Annars hade han väl ställt massa dumma frågor. Tyvärr är pappa som han är, så det lär komma förr eller senare, det är bara en tidsfråga.

Nästa morgon vaknade jag innan pappa ens hade hunnit stiga upp ur sängen. Så jag gick upp med glädje och ställde mig i duschen. Sen provade jag minst tjugo olika klädesplagg innan jag bestämde mig. Till slut blev det ett par jeans o en t-shirt.
När jag kom ut i köket satt pappa redan vid bordet och tuggade i sig en macka och drack kaffe. Han tittade på mig med en fundersam blick, och sa sedan:
Vad gör du uppe så tidigt? Och varför ser du så otroligt glad ut?
Ehm... Jag kände mig pigg och valde att gå upp, svarade jag och kände att snart kunde jag inte hålla tillbaka skrattet.
Okej.
Mer sa han inte, vilket var tur det. Jag tog en macka och en vattenflaska, slängde väskan över axeln, sa hej då till pappa och gick till skolan. Jag hann inte komma många meter innan Klara kom springandes mot mig.
Jag vill veta allt! sa hon
Ehm... Jag kände hur kinderna blossade igen.
Haha jag ser ju på dig att något hände! Vad gjorde ni? Kysste han dig?
Vi kollade på film. Kinderna blossade ännu mer.
Jo just det! Han kysste dig, eller hur! Hur kändes det?
Det kändes bra.
Han kysste dig alltså! Är ni tillsammans nu?
Det vet jag inte.
Sa han inget om det?
Nej. Han frågade om jag tyckte han gick för fort fram, då bad jag honom kyssa mig igen.
Gulligt. Jag ska prata med honom sen.
Nej det ska du inte! Låt mig göra det i så fall.
Haha, okej då.

Vi hade kommit fram till skolan under tiden vi gått och pratat om gårdagen. Jag gick fram till mitt skåp och la in grejerna i skåpet.
Du kan gå till lektionen, jag kommer snart. Måste bara på toa. sa jag.
Nervös nu eller? Sa Klara med ett flin.
Hmmpf.

När jag kom in på lektionen igen satt Klara bredvid någon annan tjej, och endast platsen bredvid Patrik var ledig. Han log när jag kom in, och jag log tillbaka. Jag satte mig bredvid honom och så fort jag satt mig kysste han min kind.
Hej! sa han.
Hej! sa jag och försökte hålla borta rodnaden, vilket såklart inte gick.
Du är så söt när du rodnar sådär!
Jag kommer ändå aldrig se lika bra ut som dig, sa jag och försökte låta bestämd i tonen.
Nej, för du ser redan mycket bättre ut.
Nu får ni vara tysta där bak! sa läraren innan han fortsatte med sin lektion.
Jag hängde inte med alls, allt jag kunde koncentrera mig på var hur vacker Patrik var när han koncentrerade sig och skrev på pappret framför sig. Mitt papper var helt tomt, men jag skulle säkert få skriva av Klara senare. Hon skulle förstå.
Efter lektionen tog Patrik min hand och gick med mig till mitt skåp. Alla kollade där vi gick, hand i hand. Dom busvisslade och flinade. Jag slår vad om att ingen känner sig så lycklig som jag gör just nu. Jag skulle vilja skrika ut till hela världen hur förälskad jag är! När jag lagt in böckerna och stängt skåpet, vände han mig mot sig, la sina armar runt mina höfter, och jag mina runt hans axlar. Han kysste mig med sina perfekta läppar, hela skolan såg på. Nu var vi väl ändå ihop, eller? Det kändes så, det är så det måste vara! Jag fick snart svar på mina funderingar, för han viskade tillslut i mitt öra:
Du är min Emma, snälla säg att du är min!
Jag kysste honom och frågade om det räckte som svar. Då han kysste mig igen. Vi var ett par.

Nu tre veckor senare är vi fortfarande ett par, och igår sa han för första gången att han älskar mig. Jag svarade så klart att jag älskar honom också, för det gör jag. Mer än vad jag någonsin älskat någon annan! Vi satt nu hemma i mitt vardagsrum. Pappa höll på att laga mat i köket. Jag hade tur med att pappa tyckte Patrik var bra för mig, de kom otroligt bra överens. Det kändes toppen!

Älskling, din feber har hållit i flera dagar nu. Jag börjar bli orolig för dig! sa Patrik.
Det är säkert ingenting. Ibland får man feber i flera dagar, svarade jag.
Men borde du inte gå till läkaren?
Nej! Jag hatar läkare!
Gumman, sa pappa. Jag ringer och bokar en tid, så kollar vi upp det i alla fall.
Men pappa!
Nej Emma, det är jag som bestämmer. Jag vill vara säker på att det inte är något farligt.
Okej då.

Pappa gick ut i köket för att ringa läkarna, och under tiden satt Patrik och masserade mina spända axlar.
Helt säker på att du inte är lite orolig? Hela du är ju spänd!
Sluta nu, det är ju bara lite feber! Det kommer gå över.
Säger du det så.
Pappa kom tillbaka och sa att jag hade fått tid hos läkaren med en gång. Så vi satte oss i bilen alla tre och åkte in till sjukhuset.

Hej! Mitt namn är Emma, jag skulle träffa en läkare omgående. Pappa ringde för en liten stund sedan.
Ja hej! Sitt ner i väntrummet så kommer en läkare strax.
Okej.
Vi satte oss i väntrummet och Patrik höll min hand. Pappa satt nervös och kollade runt i rummet. Efter en liten stund kom en läkare och tog med oss in till sitt rum.
Hej Emma! Vad jag förstod på din pappa har du haft ihållande feber nu ett tag. Stämmer det?
Ja, det stämmer.
Har du haft några andra besvär?
Jag har haft blödningar som kommit trots att det inte varit min lingonvecka, men det har jag inte tänkt speciellt mycket på. Och så har det gjort ont när jag kissat. Men det är säkert bara en urinvägsinfektion eller något. Och sådant har ni väl penicillin emot?
Okej. Ja vi ska kolla upp om det är det eller inte. Här, ta den här muggen och gå in på toaletten och kissa i den, så ska vi göra lite prover.
Okej.
Att ta urinprov var det värsta jag visste! Men pappa skulle bli glad om jag gjorde det, så han fick se att jag inte var så sjuk som han trodde.

Här. sa jag och räckte fram muggen med ett flin. Patrik skrattade åt mitt sätt att bete mig.
Tack. Vill ni vara snälla att gå ut i väntrummet så kommer jag om en liten stund.
Visst.
Patrik satte sig i soffan, och jag la mig med huvudet i hans knä. Han smekte mig i håret och kysste min panna. Jag älskade när han gjorde så. Efter en stund kom läkaren ut och bad om att få prata med pappa i enrum. Under tiden han var där inne passade jag på att kyssa Patrik. Jag hade fortfarande inte fått nog av hans sätt att kyssas, och skulle nog aldrig få.

Tjugo minuter senare kom pappa ut igen. Hans ansiktsuttryck visade att svaren antagligen inte var speciellt positiva. Så både jag och Patrik reste oss upp och såg på honom medan han sakta gick mot oss. Till slut kunde jag inte hålla mig längre.
Pappa! Vad är det? Vad är det för fel på mig? Vad är det som har hänt?
Tårarna började rinna längs hans kinder. Jag kände hur Patrik kramade hårt om mina axlar, men jag slet mig loss och sprang fram och höll om pappa. Han viskade i mitt öra
Förlåt gumman. Jag är så ledsen! Jag försökte hålla tårarna borta men jag kan inte.
Pappa! Vad är det som har hänt? Vad visade svaren?
Dom är inte helt säkra än, så dom ska ta in dig över natten och göra fler prover. Men dom tror dom vet vad det är.
Pappa, vad tror dom att det är? Är det allvarligt?
Gumman..
Läkaren kom fram och la sin hand på min axel.
- Emma, jag är ledsen. Men vi tror du har cancer.

Benen kändes ostadiga så jag satte mig på närmaste stol. Jag kunde inte gråta, chocken övertog hela mig. Jag hörde Patriks och pappas röst någonstans men kunde inte höra vad dom sa. Jag såg ingenting annat än svart mörker framför mig. Var mitt liv slut nu? Hade jag fått en klocka som tickade, som snart skulle ringa, lika gällt som en väckarklocka. Fast istället för en väckarklocka skulle det vara en signal för att mitt liv var slut, tiden för mig här var slut.
Jag kunde inte minnas hur jag kommit hit, men plötsligt låg jag i en säng i en vit sal. Utanför en glasruta kunde jag se pappa och Patrik. Jag ville gå ut till dom men kände ingen kraft i benen. Jag hittade en knapp som skulle skicka hit en läkare. Jag tryckte på knappen och strax kom pappa, Patrik och en sköterska in.
Hur mår du? sa en kvinnlig röst.
Jag vet inte. Vad hände? Hur hamnade jag här? svarade jag.
Du hamnade i chocktillstånd så vi bar in dig här och tog lite prover och sådant. Du har varit borta i fyra timmar.
Fyra timmar!?
Lugn älskling! vi har varit hos dig hela tiden. sa Patrik.
Har ni fått svar utav proverna ännu? sa jag.
Vi väntar fortfarande på att labbet ska ringa. Det borde inte ta mer än någon timme till, sa sköterskan.
Okej. Tror ni att jag kan få vara ensam med Patrik en stund?
Självklart. Vi går ut så länge, sa sköterskan.
Jag älskar dig, sa pappa och kysste min panna innan han gick.
Patrik kröp ner bredvid mig och höll om mig. Jag lutade huvudet mot hans axel och nu kom tårarna. Jag märkte att även Patrik grät.
Jag älskar dig Emma! Vad som än händer nu, så kommer jag alltid att älska dig.
Jag älskar dig också Patrik!
Det var allt jag fick fram. Sen tog våra tårar över oss, så inga ord kunde komma fram. Jag ville inte detta, jag som trott att jag skulle dö, minst åttio år gammal! Hur lång tid hade jag kvar nu? Det var ingen som visste. Jag måste ta vara på varje sekund av den tid jag har kvar. Jag hade så mycket jag ville med mitt liv, så mycket att hinna med. Men hur?
Jag kramade om Patrik ännu hårdare, och kände hur han drog mig mot sig. Han kysste min panna, min kind och till sist mina läppar. Jag kysste tillbaka, och tackade Gud för att han gett mig Patrik, den vackraste av änglar.
Tiden rusade iväg, och pappa tröttnade antagligen utanför, för plötsligt stod han i rummet. Patrik släppte mig och lät pappa komma fram. Han höll om mig, hårt och länge. Sedan kysste han mig i pannan och sa att sköterskan ville prata med mig, och sen gick han och Patrik ut.
Du har en underbar pojkvän och pappa. Dom älskar dig verkligen, sa sköterskan och jag såg på henne att hon tvingade tårarna att hålla sig borta.
Jag vet, svarade jag
Det är hemskt när vi får patienter som vi måste ge detta besked. Och jag är hemskt ledsen Emma, men du har bara runt två månader kvar att leva. Vi förstår att du inte vill ligga här under hela den tiden, därför kommer din pappa få hålla koll på dig och händer det något av det vi säger till honom att hålla koll på, så kallar vi hit dig.
Tårarna började rinna, på både mig och henne. Hon höll om mig.
Jag har så mycket jag inte upplevt än! Jag är bara sexton år. Pappa har redan förlorat mamma, och nu måste han förlora mig med! Det är hemskt! Varför just jag? sa jag förtvivlat.
Den som hade svaret på den frågan vännen. De flesta i samma situation som du frågar sig nog samma sak. Och det är nog ingen som vet svaret på den frågan, svarade hon med en lugn röst.
Jag svarade med en förtvivlad suck.
Du har inte tid att sitta här nu, lev livet. Ta vara på varje sekund! Det kommer kännas jobbigt, men tänk på det så lite som möjligt, och ha roligt istället. Lova mig det? sa sköterskan.
Jag lovar, sa jag.

Pappa sa att Patrik kunde få bo hos oss en tid framöver nu, för det var något jag verkligen ville. Dagen efter läkarbesöket hämtade vi de saker han behövde och flyttade in dom i mitt rum. Pappa lagade min favoritmat, pannkakor. Efter maten la han sig i soffan och kollade på nyheter, jag var inte speciellt intresserad. Inte Patrik heller. Så vi gick in på mitt rum och satte oss i sängen. Jag la mig med huvudet i hans knä, och han smekte mig i håret.
Jag har så mycket jag vill hinna med. Jag kommer inte hinna göra allt på två månader. Men en sak är säker, jag vill dela resten av mitt liv med dig. Jag älskar dig, av hela mitt hjärta. Du är den som gör mig stark, den som får mig att mig lycklig. Snälla, stanna hos mig den tid som är kvar? nästan viskade jag.
Gumman min. Klart jag kommer stanna! Även om du försvinner från jorden, försvinner du aldrig ur mitt hjärta. Den dagen jag såg dig, den där första dagen i skolan. Jag blev förälskad direkt. Hur du kollade in alla, hur du log, din röst, ditt utseende, allt! Och sen när du ville följa med mig hem, mitt hjärta tog ett extra slag när du sa ja. När jag kysste dig, och du kysste tillbaka, det kittlades i hela kroppen! Jag har aldrig varit så kär, jag kommer vara din för alltid! Lova att du väntar på mig vid himlaporten. För där ska vi leva lyckliga tillsammans, för alltid.
Åh! Jag vet inte vad jag ska svara på det där. Tårarna började rinna, och jag kysste honom. Hur lyckades jag hitta någon som honom? Det spelade ingen roll, han var min och han älskade mig lika mycket som jag älskade honom.
Jag har en sak till dig, sa han och log.
Vad då? sa jag ivrigt.
Titta i min vänstra jackficka.
Jag sprang ut i hallen och hämtade hans jacka och sprang sedan tillbaka in i rummet. I fickan låg ett inslaget paket.
Öppna, sa han.
Vad är det här? sa jag generat.
Jag öppnade försiktigt pappret. Innanför pappret fanns en ask. Jag öppnade asken, och där i fanns den vackraste ring jag sett med tre glänsande diamanter i.
Patrik! var det enda jag fick fram. Jag fick en chock, av glädje såklart. Jag kastade mig i hans famn och höll om honom.
Gift dig med mig? Vi fixar det bröllop du vill ha, för jag vill att du ska få allt du vill ha innan... Om du vill ha mig?
Det vet du att jag vill! Jag kysste honom. Tack för att du finns älskling. Jag lovar att vänta på dig vid himlaporten, men du får inte komma förrens om flera år! Du ska leva ut ditt liv till fullo, gör allt du vill göra, och sen kan du komma till mig och berätta om allt det vackra jag missade. Lova mig det?
Jag lovar. Han kysste mig igen. Återigen kände jag för att skrika ut ett glädjeskrik, men istället kysste jag honom ivrigt.

Dagen efter vaknade vi tidigt. Jag tog en dusch medan Patrik gjorde frukost tillsammans med pappa. När jag duschat klart såg jag på mig själv i spegeln, log och snurrade på ringen. Just nu svävade jag på rosa moln. När jag var klar med mitt drömmande, som egentligen var verklighet, åt vi frukost tillsammans, skrattade och pratade om allt möjligt. Allt utom, det där...
När vi hade ätit gick jag och bytte om, sminkade mig, blåste håret och sen gick jag och Patrik iväg mot skolan.
Hur känns det? sa Patrik.
Nervöst. Jag vet inte vad jag ska säga till alla andra.
Det löser sig ska du se. Jag finns där för dig hela tiden. Jag lovar.
Tack älskling.
Du passar bra i ringen.
Jag trivs med den.
Bra, sa han med ett leende och kysste mig sedan ömt.
Vi kom till skolan precis i tid för att hinna hämta böckerna och springa till lektionen. Matte, jättekul att ha en måndagsmorgon, eller inte.
Klara vinkade ivrigt till oss när vi kom in hand i hand i klassrummet. Läraren var sen, så jag gick fram och kramade om henne.
Jag har så mycket att berätta om helgen! Du svarade inte på mina sms, vad har ni hållit på med i helgen egentligen? sa hon och blinkade med ena ögat.
Jag berättar sen, sa jag och gick mot Patrik.
Vänta lite! Emma, kom tillbaka!
Vad är det?
Får jag se på din vänstra hand?
Haha, ja juste.. Jag glömde visst berätta det.
Emma! Grattis!
Tack. Du anar inte hur lycklig jag är!
Åh vad avundsjuk jag blir nu!
Du kommer också hitta någon, jag lovar.
Haha, yeah right. Vi snackar sen.
Jag visste inte hur jag skulle berätta det andra, men det skulle väl säkert fixa sig på något sätt. Läraren kom och hade en genomgång om geometri. Matte var verkligen det tråkigaste jag visste. Jag lyssnade inte på ett ord av vad hon sa, men vem brydde sig. Jag skulle inte finnas kvar när det var dags för slutprov. Och vem brydde sig om mina resultat? Mitt betyg skulle inte påverka min framtid ändå. Lektionen gick mot sitt slut och vi hade nu 2 timmar håltimma. Jag, Klara och Patrik hade bestämt oss för att gå ner på kaféet där vi varit första skoldagen. På vägen ner till stan berättade Klara om festen som varit i helgen, och den där snygga killen som spanat in henne hela festen och som sedan följt henne hem och sovit över. Som tur var hann hon inte komma till detaljer innan vi stod inne på kaféet och skulle betala.
Vad ska ni ha? sa jag. Jag betalar.
En kopp svart kaffe, inget socker. Jag måste försöka gå ner i vikt! sa Klara.
Gå ner i vikt? sa jag med ett skratt. Du är ju redan smal som en pinne!
Nej, det är jag verkligen inte! Jag väger ju hela 53 kilo!
Klara, sluta!
Tjejer, ta det där sen. Jag vill gärna ha en kanelbulle och en cola, sa Patrik.
Okej, visst. sa jag.
Hej! En cola, en kanelbulle, en kopp svart kaffe och en latte tack!
Ja visst. Det blir sextiosju kronor tack.

Vi satte oss inne, eftersom hösten hade kommit. På bordet stod ett levande ljus. Klara satt mitt emot mig, och Patrik bredvid mig.
Jaha, nog om mig nu! sa Klara. Vad har ni gjort i helgen?
Nej, nu kommer det, tänkte jag. Hur skulle jag förklara detta? Vad ska jag säga? Hur kommer hon reagera? Kom igen nu Emma! Du fixar detta!
Vi spenderade hela lördagen på sjukhuset, och söndagen åt flytta Patriks saker till våran lägenhet, sa jag utan att kolla på henne.
Va? Varför sjukhuset? Och varför har Patrik flyttat till dig?
Jag kände hur tårarna kom. Patrik kramade min hand.
Klara...
Jag fick inte fram orden.
Men Emma, vad är det som har hänt? Varför gråter du?
Hon räckte fram sin hand och jag tog den. Hon kramade den hårt och såg på mig med oförstående blick.
Klara. Jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig. Du är min bästa vän, du har funnits där för mig i vått och torrt! Du kommer alltid finnas i mitt hjärta.
Emma, jag älskar dig också! Nu började Klaras tårar också rinna. Du är min bästa vän, och du har alltid funnits för mig med. Men kära du, vad är det du vill berätta?
Klara, jag har fått cancer. Läkarna säger att jag har bara två månader kvar att leva.
Hon blev helt tyst och satt bara och kollade på mig.
Men va? Du skojar med mig nu eller hur? Det är ett sådant där skämt för att du ska få mig att gråta? Snälla, säg att det är ett skämt?
Nej Klara, det är inget skämt. Nu strömmade tårarna, jag ställde mig upp och gick mot Klara, men hann inte speciellt långt innan hon kom och kramade mig.
Emma det här är inte sant! Det händer inte. Hur ska jag överleva utan dig?
Klara gumman, du kommer att klara dig jätte bra. Du har massa andra vänner, snart har du en ny bästis, och du har en hel framtid framför dig! Se till att uppleva allt jag missar, så får du berätta om det sen när vi möts i himmelriket.
Emma! Det finns ingen som du. Jag kommer aldrig hitta en vän som kommer vara lika trogen som du.
Jo, det kommer du. Jag lovar!
Nu visste Klara, Patrik, pappa, Patriks mamma och jag. Fler visste jag inte om jag ville berätta för än. Det var för tidigt. När vi hade fikat klart hade vi fortfarande fyrtio minuter kvar innan dramalektionen började, så jag fick Patrik och Klara till att följa med mig till mammas grav. På vägen köpte jag ett ljus som jag tände och satte i lyktan.
Vi ses snart mamma, sa jag och tittade in i lågan. Klara och Patrik höll i mina händer, de sa ingenting. Det kändes bäst med tystnad. Efter en stund så gick vi tillbaka till skolan för att inte komma försent till dramalektionen.

Hej alla mina underbara elever! Idag ska vi börja repetera. Rollerna är satta och manuskripten utskrivna. Uppsättningen av ”West side story” kommer bli fantastisk!
”West side story” har alltid varit min favoritmusikal, och nu blir min dröm sann, vi ska få sätta upp den på stadens stora scen! Tolv stycken uppsättningar, helt underbart! Synd bara att jag inte vet hur många jag får medverka i.
Ni ser vilken roll ni fått när ni får papperna, men jag kan ju tala om vilka som är Tony och Maria så vet ni det, och det är Patrik och Emma som fått de rollerna! Ett stort grattis till er, visa nu vad ni går för.
Va! Min dröm hade gått i uppfyllelse. Klara var snabbt fram och kramade om mig.
Grattis! sa hon med ett stort leende på läpparna.
Tack! sa jag generat.
Jag läste igenom papperna och sen började vi repetera. Jag och Patrik övade tillsammans på våra dialoger och monologer. Vi övade dessutom på låtarna, och under låten ”Tonight” fick jag se in i Patriks ögon, och jag kunde inte låta bli att le. Han log tillbaka. Jag svävade på mina små moln.
Efter dagens repetitioner så gick vi hem till Patrik, för hans mamma ville bjuda på middag. Det blev köttgryta med potatis och morötter. Patrik kunde självklart inte hålla sig, utan berättade så fort vi satt oss vid bordet att jag och han fått huvudrollerna. Hon blev jätteglad och stolt över oss. Efter en stund av detta samtal upptäckte hon min hand, och ringen.
Vad är det jag ser? Är ni förlovade? sa hon chockat.
Ja, jag ville bevisa hur mycket jag älskar henne, sa Patrik med ett leende.
Gud vad roligt! Grattis! Får jag se?
Självklart, sa jag generat.
Åh vad vacker! Jag har aldrig varit förlovad...
Det kommer morsan, sa Patrik. Vi måste gå nu.
Okej. Det var roligt att ni kom! Lycka till med musikalen nu.
Tack så mycket för allt! sa jag.
Ja tack mamma.
Tack själva. Hon kramade oss, sen började jag och Patrik vandra hemåt.

Du är helt klart morsans favorit, sa han.
Din mamma är helt underbar! Hon påminner om min mamma på något sätt, sa jag.
En vacker dag kommer jag att få träffa din mamma också, och jag slår vad om att hon är lika vacker som du är.
Hon var mycket vackrare än mig.
Omöjligt. Han kysste mig, och jag orkade inte argumentera emot honom. Han tog tag i mig och lyfte upp mig och bar mig den sista biten hem. Jag fnissade hela vägen, för varje gång han fick möjlighet kittlade han mig så jag skrek. När vi kom fram till dörren så släppte han ner mig och sa:
Den dagen du sagt ja till mig vid altaret, ska jag bära dig över tröskeln.
Jag log åt honom, sen öppnade jag dörren och gick in.
Hej pappa! ropade jag.
Hej! Hur var middagen? svarade han.
Jo det var bara bra. Vad gör du?
Kollar på nyheterna. Har du sett detta? En tjej här i närheten har blivit våldtagen och mördad! Jag hoppas du är försiktig när du är ute! Jag ska köpa pepparsprej åt dig.
Pappa, det behövs väl ändå inte!
Jo, inga protester nu!
Jaja...
Men, Emma! Vad har du på fingret?
En ring, vad ser det ut som?
Va! Har ni förlovat er?
Ja..
Jag får se.
Visst.
Gud så vacker! Vilka diamanter. Den påminner nästan om den ringen jag gav till...
Jag förstår pappa. Vi går och lägger oss nu.
Hur gick det med rollerna förresten? Vilka är ni i musikalen?
Huvudrollerna.
Grattis! Gud vad roligt, när är premiären?
Vi tar det när det närmar sig. God natt.

Veckodagarna rusade iväg, och i skolan hade vi inte mycket andra lektioner än musikalarbetet. Hemma tränade vi för fullt på replikerna och låtarna. Pappa var sällan hemma, utan var mycket ute på jobb. Det var något strul som han var tvungen att ta hand om. Helgerna spenderade vi dock alltid tillsammans. I alla fall såg vi till att äta tillsammans och att försöka hitta på något på kvällarna.
Nu är det lördag morgon. Tiden bara springer iväg. Det skrämmer mig, allt går för fort. Jag hinner inte med allt! Jag öppnade ögonen och såg på den vackra skapelse som låg bredvid mig. Han var så otroligt söt när han sov. Jag kysste hans läppar och gick ut i köket för att fixa en kopp te. Sen gick jag ut och ställde mig på balkongen. Oktober månad, det är kyligt ute. Frosten glittrar över staden, så otroligt vackert! Nästan ingen är vaken ännu, så det är tomt på alla gator. Jag började frysa så jag gick in igen. Pappa låg och sov i dubbelsängen, på sin vanliga sida. Han har inte rört mammas sida, bara bytt sängkläder. I alla fall lakan och påslakan, och sitt eget örngott. Mammas örngott är inte bytt sen hon dog. När jag är ensam hemma brukar jag gå in och känna hennes doft. Även om den inte är så stark längre, så finns den fortfarande där. Mammas finaste klänning hänger fortfarande i garderoben, klänningen hon hade på sitt bröllop. Alltid har jag drömt om att få använda den, men jag vet inte om jag får. Jag kan ju inte direkt fråga henne nu heller. Pappa sov djupt, så jag gick in i rummet och öppnade garderoben. Där hängde den, snövit med diamanter som glittrar. Slöjan hänger på en galge bredvid. Jag drog fingrarna lätt över klänningen och fick upp synen i huvudet. Jag i rosa klänning, huvudbrudtärnan, med vita och rosa rosor i handen, bakom mig fyra av mina kusiner som lägger ut rosenblad i gången. Mamma, där hon går i sin vackra klänning, hela kyrkan står upp och vissa fäller tårar över hur bedårande vacker hon är. Och pappa, som står rak i ryggen med sin bestman bredvid sig framme vid altaret. Han ler, och mamma ler tillbaka. Hennes otroliga gångstil i de vackra skorna, med lagom hög klack. Jag är stolt, ler mot både mamma och pappa. Hon är nästan framme nu. Pappa räcker ut sin hand mot henne. Men då plötsligt förvandlas bilden till något annat. Alla ljusa färger som fanns i kyrkan blev mörka. Istället för glädjetårar verkade alla deppiga. In i kyrkan kommer inte vackra brudtärnor och mamma, utan in kommer fyra män bärandes på en kista. Framför dem går prästen, med bibeln i händerna. Längst fram sitter pappa och Patrik, klädda i svarta kostymer. Deras ögon är rödsprängda efter alla tårar. De ställde kistan framme vid altaret, och prästen höjde sina händer över församlingen och började prata om personen i kistan.
Hon var en människa vi alla brydde oss om. Godhjärtad och hjälpsam. Gud kommer ta hand om henne i himmelriket, där vi alla kommer få träffa henne en vacker dag...
Jag förstod var jag var. Jag var på min egen begravning. Jag öppnade ögonen med ett ryck och insåg att jag inte stod upp längre, jag låg på golvet och skrek. Pappa hade givetvis vaknat och satt och höll om mig.
Det ordnar sig hjärtat, jag förstår om det är rädd, sa han med så lugn röst han bara kunde.
Åh förlåt pappa, jag ville inte väcka dig!
Det är ingen fara. Det är ändå dags att gå upp så vi får i oss frukost. Jag ska hämta en trasa och torka upp tet du spillde ut.
Oj, det hade jag helt glömt bort.
Det är lugnt, klänningen klarade sig.
Bra!

Jag gick in i badrummet och tog en dusch. Jag såg på mig själv i spegeln. Ännu hade inte min kropp förändrats allt för mycket. Förhoppningsvis skulle jag se normal ut på premiären, som är om sex veckor. Alltså samma vecka som de sa jag skulle.. Tårarna brände i ögonen. Skit samma! Jag ska leva mitt liv fram tills jag inte orkar mer. Jag ska kämpa för att hålla mig vaken till premiären. Jag ska! Det är ju min dröm, jag ska visa att jag kan. Att jag är stark.

När jag kom ut i köket satt pappa och Patrik och diskuterade något. Det verkar ha varit något mycket intressant, men så fort de hörde att jag var där, så slutade dom prata. Patrik vände sig mot mig och log. Sen gick han fram till mig och kysste mig.
Jobbig morgon, älskling? sa han.
Mhm, sa jag medan jag höll om honom och grävde ner mitt ansikte i hans morgonrock.
Förstår, sa han och kysste min panna.
Jag har stekt pannkakor, sa pappa och log.
Vi satte oss vid bordet och åt. Pappa läste tidningen och Patrik verkade inne i sina tankar.
Vad var det ni diskuterade förut? sa jag.
När då? sa Patrik.
När jag kom in i köket så var ni inne i en diskussion, men slutade illa kvickt när jag kom in.
Åh, sa pappa. Vi diskuterade lite om hans roll som Tony.
Jaha, sa jag tillslut och log. Sen funderade jag inte mer på det.

Efter frukosten gjorde vi oss i ordning. Pappa skulle ner på stan en sväng och göra något, vad sa han inte. Jag och Patrik valde att gå en härlig promenad. Frosten som tidigare på morgonen legat så vacker över staden hade försvunnit. Nu sken solen och vi kunde höra fåglar kvittra. Jag kunde inte låta bli att leka med hans fingrar där vi åter igen gick hand i hand. Vi gick ner till havet, följde strandkanten och njöt av doften av salthav.
Jag älskar dig Emma! Jag vet inte hur jag med ord ska förklara min kärlek till dig, sa han med ögon som glittrade av solens sken.
Jag älskar dig också Patrik. Utan dig vet jag inte vad jag skulle tagit mig till.
Jag kunde inte låta bli, så jag kastade mig mot honom så vi båda landade i sanden. Vi skrattade och njöt av stunden. Jag rullade runt och la mig ovanpå honom och kysste hans läppar medan jag försiktigt smekte hans hår.

Tiden rusar iväg när man har roligt, och helt plötsligt ringde pappa och undrade vart vi hade tagit vägen. Middagen hemma var klar.
Vi är vid havet, men vi kommer, sa jag och la på.
Jag tog hans hand och drog upp honom från sanden. Vi hjälptes åt att borsta av all sand, sen började vi promenera hemåt igen. På vägen träffade vi Klara.
Hej! sa hon och kramade om mig.
Hej! sa jag och Patrik.
Vart är ni på väg?
Vi är på väg hem, pappa har gjort middag, sa jag.
Jaha okej. Det är fest hos Tobbe i kväll, kom dit!
Visst, vilken tid?
Ring mig när ni gjort er i ordning!
Okej.
Hej då.
Hej då.

Hemma i lägenheten luktade det potatismos och falukorv. Vi tog av oss skorna, som var fulla med sand, och gick ut i köket.
Jisses vad ni är fulla med sand! Vad har ni gjort egentligen? sa pappa.
Haha, vi rullade runt i sanden, skrattade jag.
Hmm, jag anade väl det. Jaja, jag fixar det sen. Ät nu, maten blir ju kall!
Ja, vi har lite bråttom.
Jaså?
Ja, vi ska iväg på fest hos Tobbe.
Okej. Ta det lugnt bara, jag vill att ni är hemma senast midnatt.
Men pappa! Varför så tidigt?
Jag lovar att ta hand om henne, sa Patrik.
Jaja, okej då. Senast halv två! Inte en minut senare.
Lovar! sa jag och Patrik i kör.

Vi slängde i oss lite mat, tackade för maten och gick in på rummet.
Vad ska jag ha på mig? sa jag och kollade på röran i garderoben.
Vad trivs du i? svarade Patrik.
Vad tror du om detta? Jag höll upp ett par jeans och en u-ringad top.
Jag får hålla mig nära dig i kväll ser jag. Alla kommer ju klänga på dig som klisterlappar!
Haha, dummer! skrattade jag och kysste honom.
Jag ska bara ta en snabb dusch. Jag hinner ändå bli klar innan dig.
Gör så.

Jag ringde Klara och sa att vi var på väg mot stan nu, så hon skulle möta oss nere vid Ica. Jag tog på mig den svarta skinnjackan och de högklackade stövlarna medan Patrik tog sin vanliga jacka och sina vit-svarta sneakers. Jag tog hans hand och log.
Du är nästan lika lång som mig nu ju, flinade han.
Nu ska du inte vara sådan, skrattade jag.
Jag älskar dig Emma.
Och jag dig.
Ska vi gå?
Ja just det.
Haha!

Det småregnade ute, men som tur var hade jag ett paraply i handväskan så det var lugnt. Det var mycket folk ute, förvånande eftersom det var väldigt kallt. Dock var det ju löningshelg så alla hade väl råd med sprit.
Fan vad sega ni är! skrek Klara.
Lugna ner dig! Vart bor Tobbe nu då? sa jag.
Typ två kvarter här i från. Så vi kan gå. Detta är Micke och Linus.
Jag vet, dom går i vår klass.
Ja just det.

Klara hade druckit, det kände man på doften. Det märktes på henne dessutom. Vi började gå mot festen. Micke och Linus pratade om något jävla spel som ingen brydde sig om, och Klara gick och pratade för sig själv, eller hon tror att alla lyssnar. Jag nickade, log och höll med. Inte för att jag visste vad hon pratade om, men ändå.
I området där han bodde var det livat. Man förstod genast vilken lägenhet vi skulle till.
Det var massor av folk, och jag tror inte det fanns någon förutom mig och Patrik som var nyktra.
Men tjaaaa! Välkomna hit för faan. Det finns dricka på bordet i vardagsrummet. Bara att ta! sa Tobbe när vi mötte honom i hallen.
Tack! Fan schyst Tobbe! Klara la armen om honom och gick iväg.
Ehm, ska vi gå och sätta oss någonstans eller? sa jag till Patrik.
Låter som en bra idé, kom nu, sa Patrik.

Vi satte oss bredvid någon Tommy som däckat i soffan. Klara och Tobbe kom fram efter en stund.
Ska ni inte ha något? sa Tommy.
Jag tar gärna en öl, sa Patrik.
Du då Emma? sa Tobbe.
Jag tar gärna en cider, sa jag.
Men vafan Emma, är det så jävla smart? sa Klara.
Va? sa jag.
Ja? Du har ju för fan cancer!

Rummet började snurra. Jag kände hur allt tystnade i rummet och alla kollade på mig. Jag tog tag i Patriks hand och gick ut, ut ur rummet, bort från lägenheten, bort från alla blickar, sprang iväg från alla frågor för att slippa ge svar. Patrik fick mig att stanna något kvarter bort.
Det är säkert ingen som kommer komma ihåg det där! sa Patrik och försökte låta lugnande.
Eller hur! Hur fan kunde hon?Jag sa det i förtroende till henne! sa jag medan tårarna rann.
Älskling.. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Han höll om mig hårt, och jag gjorde inte motstånd, utan hoppades på att han aldrig skulle släppa taget om mig. Han kysste mitt huvud och lovade att det skulle fixa sig.
Tänk inte på det nu. Vi har mycket annat att hinna med, sa han och log.
Jag vet, sa jag och klämde fram ett leende.
Jag vet vad vi kan göra, sa han med ett flin.
Vadå? sa jag.
Vad sägs om att gå och se en riktigt bra film? Klockan är ju bara tjugo i nio. Det borde gå en film vid nio.
Låter bra!


Vi gick bort till biografen. Vi hade tur, Änglar och Demoner skulle gå klockan nio. Vi bokade två biljetter längst bak. Filmen var bra och spännande, men ändå kunde jag inte låta bli att kolla mer på Patrik än på filmen. Jag höll i hans hand och han lekte med mina fingrar. Kvällen slutade lyckligt, som varje kväll när jag hade honom nära.

På söndagsmorgonen sov jag länge. Patrik låg inte i sängen när jag vaknade, det kändes tomt. Jag drog på mig morgonrocken och gick upp och såg mig omkring efter pappa och Patrik i lägenheten, men ingen utav dem var där. Jag orkade inte ringa och fråga vart de var, är bara glad över att de gör något tillsammans. Jag gjorde en kopp med varm choklad, och sen la jag mig i soffan framför tv:n och kollade på en film. Jag var fortfarande trött efter gårdagen och kände inte för att göra något mer aktivt idag. Jag måste ha somnat, för senare på dagen vaknade jag av att någon satt och smekte mig i håret. Det var Patrik.
Hej! Vart har ni varit? mumlade jag.
Vi har varit på stan, du sov så vi tänkte att vi går ut och går en sväng, sen sprang timmarna iväg, svarade han.
Vad är klockan?
Halv fem.
Oj!
Har du ätit något idag? ropade pappa från köket.
Nej, svarade jag.
Jag tänkte laga köttfärssås med spagetti om det blir bra?
Det blir jätte bra, sa jag.

Jag fortsatte ligga kvar i soffan med mitt huvud i Patriks knä och hans fingrar som lekte med mitt hår. Jag blundade och önskade att jag kunde legat kvar där för alltid.
Efter en stund var maten klar så vi gick ut i köket.
Hoppas det smakar bra, sa pappa.
Det gör det alltid när du lagar mat pappa, sa jag.
Så bra då! Han log.
Kan du dina repliker än Emma? sa Patrik.
Ja, det kan jag faktiskt, kan du dina? sa jag och flinade mot honom.
Nästan, men eftersom du kan dina så lär jag kunna mina.
Hur ska du kunna dina för att jag kan mina?
För att om du kan dina kan jag improvisera till något bra svar.
Haha, bara i akterna när vi pratar med varandra.
Sant, men det är ju faktiskt väldigt mycket.
Jag vet. Och det är bara bra.
Absolut!
Emma, vad har du för skostorlek? sa pappa plötsligt.
Varför undrar du det? sa jag.
Det är ju snart vinter, och eftersom ni har så mycket med skolan tänkte jag åka förbi och köpa ett par till dig.
Vad snällt! Storlek trettioåtta.
Okej. Ska fixa det i morgon, är ledig hela veckan.
Varför detta?
Behövde en ledig vecka, det har varit så stressigt.
Okej, då är det skönt att ta det lugnt ett tag.

Vi gjorde inte så mycket mer den kvällen, alla tre satt framför tv:n och säckade. Redan runt nio gick vi och la oss. Jag var nervös inför morgondagen, nervös för att alla skulle komma ihåg Klaras ord. Men kanske skulle jag ha tur, kanske...

Jag stod utanför klassrumsdörren med Patrik i handen, man kunde höra det vanliga pratet, folk skrattade och berättade om allt som hänt i helgen. Jag hade handen på handtaget, mina fingrar darrade. Varför var det så svårt att trycka ner handtaget! Patrik tog min hand, och öppnade sedan dörren själv, han blev väl trött på att vänta. Det blev tyst i klassrummet, jag kunde inte höra skratten längre och jag kände allas blickar. Några viskade, andra bara glodde. Jag sökte efter Klara med blicken, men hon var inte där. Patrik drog med mig till våra platser, och vi satte oss ner. När svenskläraren kom in log hon över att alla var så otroligt tysta. Jag kollade ner i bänken. Patrik smekte min hand och det syntes att han inte visste vad han skulle säga.
Jaha, sa läraren. Vad glad jag är över att ni är så tysta. Försök hålla det hela lektionen! Vi ska börja med att ta närvaron.
Hon började rabbla massa namn. Alla svarade ja, tills hon kom till Klara. Hon tittade upp från listan.
Klara? Är inte hon här idag?
Nej, svarade en röst, Tobbes röst.
Okej, och vi har inte fått in någon sjukanmälan. Är det någon som vet vart hon är?
Alla var tysta en lång stund.
Men hallå! Alla fattar ju varför hon inte är här, sa Johanna.
Jaha, sa läraren. Då kan ni kanske förklara detta för mig?
Hon skäms, svarade Johanna.
Skäms? sa läraren.
Ah, för en grej som hände i helgen.
Men bara för att man skäms för något kan man väl ändå inte skolka?
Jag hade också skämts, sa jag medan jag reste mig upp från stolen, gick ut ur klassrummet och smällde igen dörren. Jag förstod inte varför jag var arg, klassen hade ju ändå inte gjort något, egentligen. Förr eller senare skulle de ändå få veta, men det blev på väldigt fel sätt. Jag började springa. Jag visste precis vart jag skulle, till Klara. Patrik skulle förstå, jag kan prata med honom sen. Det regnade ute, men jag struntade i jackan. Jag kunde vägen hem till Klara utantill, jag har varit där så många gånger. Jag skulle kunna gå dit med förbundna ögon. Tur det, för jag såg knappt något där jag sprang med tårar och regndroppar i ögonen. Jag ringde på dörren, men ingen öppnade. Jag ringde igen, och igen och igen. Tillslut ropade någon från andra sidan
Vad fan är det?
Klara, det är jag. Öppna dörren! Jag måste få prata med dig, snälla?
Dörren öppnades sakta. Där stod hon. Hon hade gråtit, det syntes för hon hade mascara i hela ansiktet. Jag kramade om henne.
Förlåt Emma, orden bara flög ur munnen på mig. Jag tänkte mig inte för, förlåt förlåt förlåt! sa Klara medan hennes tårar strömmade nedför kinderna.
Det är lugnt, nu behöver jag inte fundera på hur jag ska berätta det i alla fall. Förlåt för att jag blev så arg, jag visste inte hur jag skulle reagera.
Jag förstår, du får vara arg på mig.
Jag kan inte vara arg på dig Klara, du är min bästa vän. Jag har inte tillräckligt mycket tid kvar för att kunna vara arg.
Tack Emma, du är världens bästa.
Jag älskar dig Klara.
Hon kramade mig hårt, och jag kramade tillbaka.
Nu tycker jag vi fixar så du blir lika snygg som du alltid är, och sen går vi tillbaka till skolan innan alla undrar vart vi tagit vägen, vilket dom förmodligen redan gör men ändå, sa jag.
Låter som en bra ide, svarade Klara.

Klara gjorde sig i ordning och sen gick vi tillbaka till skolan. Ingen sa speciellt mycket på hela dagen angående vad som hände i helgen och under morgonen. Efter lunch var det dags att träna på vår musikal.
Klara skulle spela Anita, och jag kunde inte hålla mig för skratt där hon stod och sjöng
”I like to be in America!
O.K. by me in America!
Ev'rything free in America
For a small fee in America!”
Efter en stund skulle Patrik öva på ”Maria”. Jag log där han stod med sitt underbara leende på scenen och sjöng ”The most beautiful sound I ever heard: Maria, Maria, Maria, Maria . . .
All the beautiful sounds of the world in a single word . .
Maria, Maria, Maria, Maria . . .
Maria!”
Efter övningen gick jag, Patrik, Klara och Tobbe ut och åt. Klara och Tobbe var tydligen tillsammans nu.
Du är ju grym på att sjunga! sa Tobbe till Patrik.
Tack, svarade han.
Vad ska du göra i musikalen då Tobbe? sa jag.
Han ska spela Riff, sa Klara och log.
Haha, ja precis, sa Tobbe.

Samtalet fortsatte i den där stilen, och efter att vi ätit klart gick vi hemåt. Klara följde nog med Tobbe. Jag är så glad för hennes skull, de passar verkligen ihop. Jag och Patrik myste hela kvällen, sen gick vi och la oss.

Fredag igen, och som vanligt serverar dom äcklig mat i matsalen. Jag och Patrik tog lite mat men massa grönsaker och satte oss vid ett bord nära fönstret.
Varför ser du så glad ut? sa jag till Patrik.
Jag är alltid glad när jag är med dig, svarade han.
Men du ser ut att vara ovanligt glad. Har det hänt något?
Haha, nej inget speciellt. Ät nu! Vi har en timmes svenska, sen slutar vi.
Jag vet.
Jag slår vad om att han har något planerat, det syns på honom. När vi ätit upp gick vi till lektionen. Hon babblade på om Shakespeare, men jag lyssnade inte speciellt mycket, utan var mer uppe i funderingarna kring varför Patrik var så glad. Alla andra verkade också glada. Klockan blev två och det var dags att gå hemåt. Jag la ner mina böcker i väskan och började gå mot dörren, men då tog Patrik min arm.
Vänta lite, sa han.
På vad? sa jag.
Du får se. Här, Klara ta Emmas väska! Emma, blunda och följ med mig.
Vad är detta!? sa jag.
Följ med bara, sa Klara med ett fniss.
Jag hade inte så många andra val, så jag lät Patrik föra mig ut ur klassrummet och ut på gården. Jag såg absolut ingenting, och blev fruktansvärt nyfiken.
Vart är vi på väg? sa jag.
Snart framme. Du kan öppna ögonen nu, sa Patrik.
- Patrik! Vad är detta? Varför ska vi åka limousin hem?
Vi ska inte hem, du får se sen vart vi ska.
En chaufför öppnade dörren för oss, och Patrik tog min hand på ett elegant sätt och lät mig gå in först. Hela skolan stod på, och det var precis som om alla visste vad som var på väg att hända. Bilen körde iväg, hela vägen funderade jag på vart vi skulle. Jag kunde inte se ut för det var tonade rutor, så jag visste inte vart vi var.
Blunda igen, jag kan inte visa riktigt än vart vi är, sa Patrik.
Okej, sa jag. Jag litade på honom.
Han ledde mig upp för en trappa och in i något rum. Det doftade gott.
Du kan öppna ögonen nu Emma, sa Patrik.
Vi stod i ett ganska litet rum, på en galge hängde mammas bröllopsklänning med tillhörande slöja. Under klänningen stod ett par underbara skor, i storlek trettioåtta. Så det var därför pappa ville veta min skostorlek! Bitarna började falla på plats, de hade planerat ett helt bröllop utan att jag visste om minsta lilla.
Älskling, detta är... Detta är... Glädjetårarna rann längs mina kinder, och jag visste inte hur jag skulle förklara vad jag kände.
Hoppas du inte är arg på mig, jag kunde inte säga vad vi planerade. Jag ville verkligen att det skulle bli en överraskning, sa han.
Detta är perfekt! Gå nu, du får inte se bruden i klänning innan bröllopet, sa jag och log.
Jag vet, vi ses sen. Klara kommer och hjälper dig.
Jag drog återigen mina fingrar längs klänningen och tänkte att det är dags nu. Jag tog av mig mina kläder, och när Klara kom stod jag i bara underkläder.
Oj förlåt! sa hon.
Haha, det är lugnt. Visste du om detta hela tiden? sa jag.
Ja, du ska bara veta allt han har gjort för dig! Snälla, svimma inte när du kommer in i kyrkan!
Jag vågade inte tänka på vad som väntade i kyrkan, men jag hoppades på att pappa skulle leda mig in i kyrkan och att framme vid altaret skulle Patrik stå och le, precis som när mamma och pappa gifte sig.
Här, ta på dig klänningen nu, vi har inte mycket tid, sa Klara.
Okej, sa jag.

Pappa kom in i rummet efter en stund och sa
Det är dags nu hjärtat.
Jag sprang fram till honom och kramade om honom.
Akta så du inte förstör smink och hår nu, det tog lång tid att fixa! sa Klara bakom mig.
Jag ska vara försiktig, sa pappa.
Här, buketten också! sa Klara.
Blommorna var valda med omsorg, alla visste att jag älskade röda rosor, så det var bara röda rosor med gröna blad runt omkring. Buketten var knuten med ett vitt sidenband.
- Tack! sa jag och log.

Han tog min hand och vi ställde oss vid porten. Jag la min arm runt hans, och han la sin hand på min. Jag hade inga brudtärnor eftersom att jag inte fått vara med och planera, och de kunde ju inte välja åt mig.
Klara! Snälla, kan du inte bära slöjan åt mig? Jag vill att du är med på ingången, du är ju min bästa vän, ropade jag.
Det vore en ära, svarade hon.

Musiken började spelas och portarna öppnades. Nu förstod jag vad Klara menade med att jag skulle lova att inte svimma. Kyrkan var fullsatt, alla mina klasskamrater och många från skolan var där. Även några släktingar som jag inte träffat på jätte länge. Jag började ta första steget och kände hur pulsen ökade. Alla i salen ställde sig upp. Kyrkan var dekorerad med röda och vita rosor, och framme vid altaret stod Patrik, med Tobbe stående bredvid sig. Han log mot mig, och jag log tillbaka. För en gångs skull i mitt liv kände jag mig vacker. Jag älskade klänningen och det vackra håret och den snygga make-upen som Klara gjort på mig. Någon i salen busvisslade och då kunde jag inte låta bli att bli lite generad. Det var en kvinnlig präst och hon såg vänlig ut där hon stod och väntade på mig. Framme vid altaret kysste pappa min panna och gav min hand till Patrik.
Prästen började babbla om allt man gör på ett bröllop, och till sist kom hon till slutet,
Patrik, tager du denna Emma och lovar att älska henne i nöd och lust?
Ja, sa han och såg mig djupt i ögonen.
Emma, tager du denna Patrik och lovar att älska honom i nöd och lust?
Ja, sa jag och log ännu större.
Jag förklarar er nu man och hustru, du kan kyssa bruden.
Han såg på mig med en blick som gjorde att jag fick fjärilar i magen, han lyfte upp slöjan som låg över mitt ansikte, sen la han sina händer runt min nacke och kysste mig. Hela kyrkan ställde sig upp och jublade, sedan började de gå ut. De ställde sig på två rader så vi kunde gå mellan dem. När vi gick emellan kastade de rosenblad på oss och jublade. Borta vid vägen stod limousinen igen och väntade på oss, bak på stod det ”Emma och Patrik, nygifta”. Han tog min hand och förde mig in i bilen. Jag vinkade åt allt folk som stod och kollade innan jag satte mig tillrätta. Chauffören stängde dörren och körde iväg. Jag lutade mitt huvud mot Patriks axel.
Vart ska vi nu? sa jag.
Vi ska på efterfest, sa Patrik.
Låter roligt! Vart någonstans?
Vi behövde en stor lokal, så det blir i Folkets hus.
Hur många är det som kommer egentligen?
Alla som var i kyrkan.
Oj!

Chauffören stannade bilen och öppnade dörren. Vi gick in till lokalen där folk redan samlats. Mitt i rummet stod två buffébord med massa god mat och dryck, hela salen var fylld med bord och stolar och överallt satt folk, förutom två platser i mitten där jag och Patrik skulle sitta. På ett bord i hörnet stod massa presenter.
Hej allihopa! Tack så jätte mycket för att ni kom. Det betyder jätte mycket för både mig och Emma, sa Patrik innan han lämnade över ordet till Tobbe, sin best-man.
Jaha, då var det dags för mig att hålla tal då. Jag som alltid brukar vara nervös för att göra muntliga framställningar i skolan, då det bara är för klassen. Nu är det för minst hela skolan och några till. Emma, vi vet att det med att du har cancer kom fram på fel sätt. Men detta är vårt sätt att visa att vi bryr oss. Det var inget snack om saken när Patrik delade ut inbjudningarna och han berättade att du inte har många veckor kvar att leva. Vi vill göra din sista tid här med oss så bra som vi bara kan! Du är en jättehärlig tjej som vi alla bryr oss mycket om. Vi tackar för ett vackert bröllop, och till alla som hjälpt till. Tror att vi alla varit delaktiga på något sätt. Det var nog allt jag hade att säga. Tack!
Mina tårar började rinna. Patrik kramade om min hand.
Ska vi börja äta kanske? sa Patrik.
Vänta lite, sa jag. Oj, vad ska jag säga? Tack allihopa för att ni finns här och ställer upp! Trodde aldrig att mitt bröllop skulle bli så otroligt underbart, det här är det bästa som har hänt mig. Är världens lyckligaste just nu som får dela detta med er! Tack!
Alla började applådera, och sedan högg vi in i maten. Efter maten blev det lite dans, och sedan var det dags för tårta. Patrik höll om mig och tillsammans skar vi vår bit. Hela salen lystes upp när kamerorna togs fram, och de flesta fick bild på när jag hade grädde i hela ansiktet och kastade lite på Patrik. Nåväl, kul var det i alla fall.
Kvällen var helt underbar, vi dansade, skrattade och umgicks allihop. Pappa hade bokat något band som spelade riktigt bra musik. Jag har nog aldrig haft så roligt i hela mitt liv. Många kom fram och gav mig blommor och kramar, de var ledsna för min skull, men jag svarade att det behövde de inte vara, för jag skulle dö lycklig.

Vi åkte inte på någon smekmånad, för vi bestämde att den tiden som jag hade kvar ville jag dela med mina vänner och familj. I skolan sa alla hej till mig, och många satt vid vårt bort på lunchen. Jag och Patrik fick inte en enda stund ensamma tillsammans, bara hemma, där vi typ bara sov. Min kropp började bli trött, jag kände det. Jag orkade inte lika mycket längre, det gjorde mig deprimerad. För jag visste att nu var det inte långt kvar till slutet.

Fyra veckor senare, det är fredag kväll. Jag satt och snurrade på min förlovningsring och vigselring, jag var översminkad för att inte se blek ut på scenen. Det var dags nu! Premiären var idag. Om bara minuter var det min tur att gå ut på scenen. Hela jag satt och skakade, jag har aldrig varit så nervös. Jag kallsvettades och kände hur nervositeten tog över mig. Men jag försökte hålla mig lugn genom att rabbla replikerna och låtarna i huvudet. Det var dock inte jätte lätt, för jag visste att min tid var slut snart, läkarna hade sagt att jag skulle dö vilken dag som helst. De ville att jag skulle ligga på sjukhuset de sista dagarna, men jag vägrade. Jag skulle göra min premiär, för jag ville göra det jag alltid drömt om! De ropade i högtalarna
Emma, på scen om två minuter.
Jag gick ut från logen och bort mot scenen, på vägen tog Klara min hand, jag stannade och gav henne en kram, sen gav jag mig ut på scenen och gjorde mitt. Första akten gick bra. I pausen ville journalister fråga massa frågor och ta massa kort på mig och Patrik, det var svårt att hinna med alla så vi bad om att få ta det efter andra akten. Jag kysste Patrik och sedan gick jag och drack lite vatten innan ridån åter igen gick upp. Vi fortsatte och allt gick som det skulle. Orkestern började spela sista låten, och de sista meningarna kom ut ur min mun
”Hold my hand and we're halfway there.
Hold my hand and I'll take you there,
Somehow . . .
Some day! . . . ”
Ridån gick ner och vi kunde höra publikens jubel. Jag log mot Patrik, och han log tillbaka. Vi ställde oss i mitten och resten av skådespelarna kom och ställde sig bredvid oss. Ridån gick upp igen och vi bugade och tackade. Jag tror det blev bra, för publiken jublade länge och det var kameror överallt. Vi gick av scenen ut till publiken, folk rusade mot oss för att ge oss beröm och ställa massa frågor. Jag stod med famnen full med blommor och Patrik försvann bort från mig i allt vimmel. Jag kände hur jag plötsligt blev yr, och allt runt mig blev svart. Jag greppade tag i någons arm för att återfå balansen, men det gick inte. Jag föll handlöst mot golvet, det sista jag hörde var någon tant som skrek
Hon svimmar!

Jag kunde inte öppna ögonen, men jag hörde att jag kördes iväg i en bil, antagligen ambulans. Jag hörde hur någon kvinnlig röst sa
Hennes puls sjunker! Jag vet inte om vi kan rädda livet på henne.
Jag kände någons hand som smekte min. Jag försökte öppna munnen för att fråga vad som hände, men jag kunde inte. Jag hörde hur jag rullades ut ur bilen och in i någon sal. Folk talade om mig, om saker som behövde hämtas för att rädda mitt liv, men jag visste att det var för sent. Jag såg något nytt framför mig, det var som ett starkt ljus. Mitt i ljusskenet stod en ängel med de största vingarna jag sett. Hon räckte sin hand mot mig, och jag tog tag i den och följde med henne. Jag lämnade mitt liv här nu, jag hade gjort mitt. Jag hade nått mina drömmar, fått uppleva äkta lycka och kärlek! Jag visste att de skulle klara sig bra utan mig, de kommer att ta hand om varandra. Jag visste också att snart skulle jag få träffa allihop igen, i himmelriket. Och de skulle få tala om för mig hur underbart livet på jorden varit, allt jag missat. Vad som hände efter att jag försvann in i ljuset med ängeln, jag är nyfiken på att få veta. Men det är många år tills dess, och jag ska vänta, jag lovar.







JENNIFER HIMRYD NOVELL 7/10-2009
9B FRIDASKOLAN








Skriven av: Jennifer Himryd

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren