Dagen då världen gick under

Man kände det innan man hörde det, hur hela jorden skakade till. Skakningen lämnade håret i nacken stående på tå. Världen stannade upp, tänkte en snabb tanke och sen hörde man det. Det lät som ånglok kom åkande mot en från alla håll, tjutande ut mot en. Sen var det bara att be, att be till den gud man la sin tro på. Be att jorden inte gav vika där man stod. Att man hann fly från marken som föll i bitar under fötterna på en. Så många föll med jorden. Vänner, familjer, främlingar... Allt hände så snabbt.

Jag minns det så väl. Jag var ute och gick med min hund, en 85 centimeter hög och 75 kg tung Sankt Bernards. Kvällssolen låg lågt på himmelen och var på väg ner bakom horisonten. Vi gick på landsvägen där vi alltid gick, morgon som kväll. Jag älskade att gå där, på kvällarna gav solen ut ett mystiskt ljus som studsade från havet upp till ängarna och på morgonen så var vägen så lugn med få bilar och ännu färre personligheter, man kunde sjunga så högt att det ekade i tall topparna utan att man behövde vara orolig att någon hörde ens falska ton.

Jag älskade att bo där ute på vischan. De få personer som jag kallade grannar var mestadels äldre par som flyttade ut dit tidigt i deras liv och stannade för samma anledning jag stannade där, lugnet. Jag minns när jag flyttade in ett år tidigare, så fort jag hade släppt den första kartongen i hallen knackade det på dörren och en gammal dam vid namn av Ingrid stod där med en gryta för att välkomna den nyinflyttade. Hela den veckan var mitt kök fyllt av grytor och pajer, ett trevligt ställe att bo i. Det var ensamt att flytta till i ett stort hus med ingen annan än mig och Sankt Bernards.

Från barns ben har han följt mig vart än jag går, även med mig när himmelen föll och helvetet steg upp mot jorden. Vi gick mot den gamla eken där vi alltid vände och gick tillbaka, jag hade mina hörlurar i mina öron och lyssnade på någon av de hundra spellistor jag hade på mobilen. Sankt Bernards kände det långt före mig. Han stannade upp med nosen i vädret. Jag stannade, tittade ner på honom och tänkte precis dra lite lätt i kopplet för att återgå till våran promenad men det var då jag kände det också. Hur allt skakade till, den första tanken som slog mig var inte den vanligaste som skulle slå en efter att jorden skakat till vilket borde vara ”jordbävning?” nej jag tänkte istället ”störtade ett rymdskepp?” Som nu i efter tanke låter väldigt korkat. ”Störtade ett rymdskepp?”...

Jag stannade upp och bara stirrade ut mot kusten efter första skalvet, vattnet låg så stilla som att omvärlden inte hade någon effekt på det alls utan att det var i någon annan dimension med en fönster vy från våran. Mina hörlurar satt kvar i mina öron och musiken fyllde mitt sinne men något överröstade musiken, något som skrek så det tjöt mot mina trumhinnor. Jag drog av mig mina hörlurar utav smärtan i hopp att det kom från dem men när världens ljud och brus återvände till mig så insåg jag att tjutet fanns överallt. Jag minns att det lät som ånglok, ånglok som kom emot mig med all hast. Mina instinkter skrek åt mig att slänga mig bort från dess stig men det lät som om loket kom från alla möjliga håll och kanter.

Jag snurrade runt i hopp att se vad som tjöt men i min förtvivlan så stod där inget, inget ånglok, inget rymdskepp inte ens några hus. Jag satt andan i halsen och tänkte för mig själv ”vart är husen?” Jag blev helt kall i kroppen även att det var en kvav kväll med värmeböljor de senaste dagarna. ”Vart är mina grannar?” Alla de hus som tog upp mesta av ytan vid vägkanten var borta, inga röda väggar med vita knutar, inga gamla par som satt och drack kvällskaffet på verandan, ingenting fanns framför mig. Plötsligt försvann tjutet och jag var lämnad i tystnad, tystnaden var öronbedövande. Jag vände mig om fylld utav frågor men möttes bara av ännu mer frågor.

Havet hade ändrats från en lugn gestalt till ett krig mellan vatten och jord, himmel och helvete. Stora vågor bildades då vattnet slungande omkring de stackars få som begav sig ut i hopp av att kunna utnyttja en vacker sommar kväll med en lugn fiskestund eller en rolig tid med bad och skratt. Och nu slukade havet alla som var nära strandkanten, stora skräckinjagande vågor slog mot ytan innan de återvände till havets djupa grav för att ta åt sig kraft och slänga sig mot land åter igen. Jag stod med andan i halsgropen och visste inte vad jag skulle tro, vad jag skulle göra. Det var då andra öronbedövande tjutet ekade i trätopparna. Det var så högt jag var tvungen att släppa allt och hålla för mina öron. Men den här gången så var det inte bara tjutet som löp ut utan jorden började skaka igen, dock starkare den här gången.

Jag tappade balansen och föll, Sankt Bernards kom till min räddning med sitt gnällande. Jag tänkte resa mig upp men stannade tvärt när jag såg en bil som körde mot mig. Först saktade den ner sen la sig föraren på gasen men var inte snabb nog. Jag såg hur fronten på bilen sakta började peka uppåt innan den föll ner under marken, med foten fortfarande på gasen. I mer förtvivlan än rädsla hoppade jag upp på mina ben och sprang mot dit bilen senast sett till. Sankt Bernards följde gnällande med. Där bilen förr stod fanns nu inget, bara en enorm spricka mitt i vägen, jag var tvungen att slänga mig åt sidan för att förhindra att falla i utav rullgruset. Sprickan breddade ut sig tjugo meter i diameter, från vägkanterna. Jag kunde inte se ner men jag hörde hur lågor skrek som torterande själar.

Jag visste inte vad jag skulle göra så jag började små jogga mot mitt hus medans jag höll luren mot örat i försök att nå någon. Tjutet som hade tagit över världen överröstade ringandet och jag trodde att jag hade lagt på några gånger. Efter tre minuter av den där obehagliga tonen så var jag tvungen att inse att ingen skulle svara.

Jag tittade omkring mig medans jag sprang, allt var så overkligt. Jag såg på när ängen över mig bröt itu av stora sprickor som öppnades med våld och flammornas skrik ekade i kvälls kvarten. Jag stannade upp i chock när jag såg en flock kor försöka fly från deras inhägnad, de blev slukade lika lätt som marken de stod på. Jag försökte springa ifrån deras rop på hjälp. Jag kom hem inom sinom tid, drog upp dörren och slängde mig in. Något inom mig sa åt mig att ”bara om jag kom hem skulle allt detta vara över” och jag ville verkligen tro det. Att allt skulle vara sig vanligt i mitt hus, min plats av vila och säkerhet men jag insåg snabbt hur fel jag hade när jag nådde mitt matrum som blickade mot havet.

Jag stannade i dörröppningen och stirrade blankt ut, ut genom de fönster som inte stod där längre utan nu bara ett stort håll, ingen vägg, inget golv. Bara en enorm spricka som hade slukat halva mitt hus och flammornas skrik välkomnade mig ner. Jag kunde inte hålla tårarna inne, de föll som himmelen föll utanför. De röda molnen sjönk sakta med det tunga regnet, de molnen som skrek ut lika högt och smärtsamt som flammorna under marken. Samt havet som hade färgats rött när helvetet steg och himmelen föll.
Av: R.J Rosengrim

Skriven av: R.J Rosengrim