Publicerat 03.12.2015
Kategori: Relationer noveller

DAGS ATT LÄMNA

Jag lägger mina armar om din nacke och bara blundar, jag hör varje hjärtslag från ditt hjärta och känner på ditt varma bröst. Vänder upp huvudet och kysser dina mjuka läppar. Jag känner din besatthet och just i denna stunden är jag fri, det är bara du och jag, men båda vet att det aldrig kommer att hända igen. Jag går emot reglerna, hur kunde detta hända?

Det är en varm dag i mitten på augusti och solen steker min rödlätta kropp som blivit solbränd under sommarlovet. Jag ligger på altanen i vår alldeles nya solstol som mamma köpte igår och tänker på den rätt tråkiga fast mysiga sommar jag haft. Alla sommarkvällar på stranden vid lägerelden som sprakade gnistor omkring sig. Och killarna som alltid lirade på sina uråldriga gitarrer till låtar som alla kunde nynna med i. Filtar runt sina frusna kroppar och kära par som kysser varandra om och om igen. Min bästa kompis, med det långa bruna håret som blåser i vinden medan hon kysser sin älskade pojkvän Walter. Det är vad jag kallar sommar. Men än idag, när jag ligger på altanen så inser jag att jag går ut ur detta sommarlov som ensam ännu en gång. Det känns tomt, men ändå på ett sätt härligt. Härligt att känna sig fri, att inte vara beroende av någon. Men detta är sista sommarlovsdagen så mina tankar ska inte rinna iväg till saker som ej får mig på bra humör. Det är mamma som stör i allt tänkande genom att skrika att det är mat. Jag vaknar upp med ett ryck och tar mig upp ur solstolen. Mamma står vid köksön med svetten som rinner i pannan med dokusåpan Top Model på. Vi sätter oss tillsammans vid matbordet med pappa och lillebror. En ständig tystnad som alltid lägger sig över bordet när vi är samlade. Det är en konstig stämning, de har det varit enda sedan bråket mellan mamma och pappa. Enda sedan pappa var otrogen med sin yngre väninna , för ett år sen. Mamma försöker glömma men jag ser på henne att det tynger henne mer och mer för varje dag. Jag äter upp fort, tar min tallrik och ställer in det i diskmaskinen och går sedan smygande upp på mitt rum.

Det är sista dagen på sommarlovet och det är fest planerat. En sista fest för att avsluta allting på topp. Alla gymnasieelever ska vara där. Alla snygga tjejer i det ljusblonda långa håret med gyllenbruna ögon. Och sen har vi ju mig. Jag med det orangeröda håret och fräknar. Jag står framför spegeln och ser egentligen inget bra. Mina former är på helt fel ställen. Men jag kan inget göra, så det är bara att gå vidare och göra det bästa. Jag sätter på mig min snyggaste bikini överdel matchande med en kornblå klänning. Eftersom festen ska bli av på stranden, som ett tecken på att sommaren håller på och slocknar.
Lockar håret till fina naturliga lockar. Sätter på läppglans på mina fylliga röda läppar. Hoppar ut ur mitt lilla fönster, tyst och försiktigt.

Alla skrattar, ciderflaskorna slås ihop i ett litet klingande ljud. Tomma ölburkar ligger och skräpar i den vita sanden som har slagit över till en brunaktig färg efter alla cigaretter som blivit fimpade. Musiken dunkar i mina öron, jag är berusad som aldrig förr. Mitt medvetande börjar övergå till någon slags medvetslöshet. Jag stakar mig fram, svajande mellan alla människor. Jag känner inte igen någon längre, allt är suddigt. Jag faller mot marken men känner varma stora händer som greppar min kropp innan jag nått sanden. Hans röst är hes och viskar tyst med en andedräkt som luktar rök blandat med sprit.

Vi tar oss härifrån

Han säger något i stil med att hans sommarstuga ligger i närheten. Jag inser att det är Walter som står framför mig, med sina klarblå ögon och blonda hår. Detta kan inte hända, detta får inte hända men jag känner en så stark attraktion, jag kan inte motstå. Vi vinglar fram i den underbart fina soluppgången, morgondaggen har börjat dragit sig över marken. I mellan åt stannar vi upp för att kyssa varandra. Ångest har börjat tagit över min kropp. Jag lägger mina armar om hans nacke och bara blundar, jag hör varje hjärtslag från hans hjärta och känner på hans varma muskelösa bröst. Vänder upp huvudet och kysser hans mjuka läppar om och om igen. Jag känner hans besatthet och just i denna stunden är jag fri, det är bara Walter och jag, men båda vet att det aldrig kommer att hända igen.

Det börjar slå om till morgon, han ligger i den vita sängen med blommig gavel. Jag plockar ihop mina kläder snabbt, försöker gå på det knarrande trägolvet utan att behöva väcka honom. Öppnar dörren sakta. Trippar ut på bron och springer med snabba steg ut till busshållplatsen. Jag kränger på mig min blå klänning som jag fick av mamma när jag fyllde 16 medan mina steg blir snabbare av rädsla att missa bussen.

Bussen kör in, jag kliver på. Drar mitt busskort, stiger in och sätter mig längst bak. Där ingen kan se mina tårar rinna ner från min kalla kind. Mitt ansikte är täckt av gårdagens smink. Mitt hjärta har aldrig varit så här trasigt. Vad har jag gjort? Snyftningar blir till storgråt och jag kan inte hålla skriket inom mig. Jag väljer att hoppa av vid nästa hållplats, jag måste få luft. Jag måste ut.
Jag springer av bussen. Ger ifrån mig något som hörs som ett skrik. Jag promenerar den sista biten hem. Fast egentligen vill jag inte hem. Inte såhär och inte nu.

Jag kliver in i huset jag bott i enda sedan jag föddes. Inser att ingen är hemma och jag kan andas ut. Mina tankar rinner iväg och jag brister ut i tårar ännu en gång. Måste koncentrera mig för att hålla mig på benen. Jag är tom, jag lider. Jag vet att detta inte kommer att ta slut. Denna känsla som jag bär på kommer vara med mig hela tiden. Jag har gett kärlek och älskat med min bästa väns pojkvän. När kommer detta få ett slut? Kommer jag orka? Jag går isär.

Jag måste ta steget, jag måste berätta. Jag kan inte men jag måste. Att se henne varje dag och inse vad jag gjort kommer bryta ner mig. Tar upp min guldiga Iphone, slår min kod. Den består av 4 siffror 8882. Som också blir namnet Tuva. Namnet på den människa som jag haft roligast med, som jag gjort de galnaste sakerna med, som var där första gången jag fick mitt hjärta krossat. Det är hennes hjärta jag kommer krossa. Jag börjar skaka och tårarna rinner ännu en gång, men jag klarar av att slänga iväg ett sms.

Jag måste prata med dig om en sak..

Jag låser telefonen och väntar på svar.

Sociala medier flödar, folk viskar. Detta var bara början. Det har gått en vecka sedan jag tog tag i det och berättade. Det var det värsta jag varit med om. Att se hennes ansikte förändras på en sekund, från ett gott leende till tårar. Det gjorde så ont. Jag hade förstört henne, hennes bästa vän hade förstört henne. Krossat henne som någon annan aldrig gjort. Mitt liv har raserat. Jag har inga känslor, jag är tom. Jag kommer inte orka. Att se hur folk kollar på mig och att det sättet dom ser på mig aldrig kommer ändras. Det gör så ont.

Walter har flytt ifrån allt, rymt från verkligheten. Jag är kvar, jag är ensam kvar. Jag har bestämt mig.

Det är lördag den 3 September. Jag är 16 år och 3 månader och idag ska det få ett slut. Det ska sluta på riktigt.

Kära Tuva!
Jag är illa tvungen att skriva ett brev, jag vill inte att du ska se mig. Inte efter vad jag gjort mot dig. Du kan få tycka att jag är självisk, men jag gör ingen nytta. Inget mer. Jag klarar inte av att titta mig själv i spegeln, jag ser bara en misslyckad tonårstjej som inte behöver stanna kvar och kämpa något mer.
Men jag har bestämt mig, jag ska göra det enkelt. Jag orkar inte kämpa mig igenom dagarna något mer. Den tjejen som du har skapat alla minnen med det är den jag vill att du ska komma ihåg. Inte den tjejen jag har förvandlas till idag. Som när vi var ute och fick folk att tro att vi var någon annan. Och jag skrattade, skrattade till gråten kom. Du är den enda som kan få mig att skratta på det sättet.
Men det fungerar inte, du var den enda. Och du kommer aldrig kunna se mig på … sättet som förut. Alla celler i min kropp, alla vener i min kropp. Allting vill bara bort härifrån. Känna frihet att äntligen kunna få lämna detta bakom mig.
Förlåt för att jag fått dig att må sådär, fått dig krossad. Mitt hjärta är trasigt, hela jag är sönder.
Men nu har jag bestämt mig, jag kan inte vara kvar.
Tack för all kärlek du har gett mig, tack för att du alltid var där. Tack för allt.
Förlåt
Massvis med kärlek
Från din Sofie