Dansa med döden

Prolog

Han kommer göra det igen, det är jag säker på. Annars skulle han väl inte ha lämnat lappen? Han lämnar aldrig lappar när han går ut på kvällarna. Att lämna en lapp med orden " jag kommer kanske hem om några dagar, puss och kram Julian " är samma sak som att lämna en där det står " hejdå Lesslie jag älskar dig men jag måste ta livet av mig och kommer därför inte hem ikväll". Jag suckar och sparkar till stolen med foten. Jag kastar lappen i papperskorgen och springer ut ur det lilla köket. Klockan är säkert över ett på natten men jag måste göra det här.
Jag springer genom vardagsrummet med den vita soffan och dem stora fönstrena med utsikt mot hamnen långt under mig. Jag stannar i hallen och sliter åt mig den grå munkjackan som hänger på kroken lägnst till höger. Jag stoppar ner fötterna i dem rosa conversen och sliter upp dörren och rusar ut i trapphuset. Jag kommer på att jag glömde låsa dörren men jag bryr mig inte, inte nu iallafall. Mina steg snatrar mot den svarta stenen i trappan och jag nästan hoppar ner för dem tre sista trappstegen.
Jag måste hinna fram innan det är försent, innan jag förlorar honom för alltid.
Jag sliter upp ytter dörren av glas och trä och möts av den kalla natt luften. Det gör det inte bättre att det är oktober och att löven har börjat falla.
Jag ser inte gestalten som smiter in i trapphuset jag nyss lämnat bakom mig. Det är också därför jag inte ett ont annande springer vidare mot bron som går över Themsen. Om han inte är där så är mitt nästa mål tågspåren, och sen...sen vet jag inte vart jag ska gå.
***
Jag hör ljudet av vattnet som brusar långt nedanför mig, jag vet att det är kallt men också att det kommer bli en befrielse. Jag tar ett djupt andetag och svingar ena benet över brons räcke. Jag hittar fotfäste på andra sidan och svingar över andra bennet också. Jag hoppas att Lesslie förstår hur mycket jag älskar henne som person och att jag inte gör det här pågrund av något som hon har gjort. Jag tittar ner mot det svarta, mörka vattnet och sen upp mot den svarta himlen och alla små, små ljus högt där uppe.
Sen tittar jag rakt fram, ut mot floden och längst dess sidor London i ett skiner av gult ljussken.
Jag vill inte att någon ska tro att det här är dans fel. Inte någon förutom dem. Jag hoppas att dem förstår att jag gör det här som ett täcken på att jag inte vill vara med i deras lilla grupp längre, jag hoppas att dem fattar att jag inte tänker ta imot deras " gåvor"mer. Jag tittar ner igen sen fram sen släpper jag taget om räcket. Jag faller genom luften som en sten påväg mot vattnets hårda yta. Jag hör ett högt skrik av ren skräck och smärta sen slår jag i ytan och sjunker ogenom. Det gör ont när jag slår i. Mina öron, min näsa och min mun fylls med kallt flodvatten och osynliga händer drar mig ner mot botten. Jag orkar inte stänga ögonen. Allt är svart, jag ser hur ljuset från staden långsamt försvinner ovanför mig och flyter samman med svärtan. Det är kallt. Jag kan inte röra på mina armar eller ben. Mitt vitt blonda hår som brukar räcka mig till skulder bladen flyter som en lysande gloria runt mitt huvud.
Det börjar bränna i mina lungor som fylls med iskallt vatten. Armar omfamnar mig och jag står på botten med en flicka framför mig. Det är hon som har sina armar om mig. Hon är vacker, blek hy som nästan är vitt i kontrast med det svarta håret som faller löst i svarta lockar ner för ryggen ända till svanskotan. Hon har inga kläder på sig förutom en lång svart tunika och hennes ögon svarta ögon glimmar farligt i mörkret. Hon lägger sina armar om min hals och jag lägger mina om hennes väl utmejslade midja. Hon böjer sig fram och våra läppar mötts i en iskall kyss. Min inre instinkt säger mig att det här är farligt och att jag borde slita mig löss men det gör jag inte.
Hon kysser mig girig och jag besvarar hennes iskalla kyss med samma intensition. Hon snurrar runt och jag gör lika dant. Jag lägger min hand mot hennes skulderblad och trycker henne tätt intill. Vi kysser varandra allt intensivare medans jag känner hur all min livskraft rinner ur mig allt snabbare.
Jag lyfter upp henne och hon slår benen om min midja. Jag snurrar oss runt i en cirkel och hon lossar sina ben och låter sig snurras i en båge runt mig. Våra läppar skiljs för en stund medans jag sätter ner henne och snurrar henne mot mig tills vi står bröst mot bröst igen. Hon börjar knäppa upp min skjorta och jag känner att det här kommer sluta farligt.
Jag kysser den lilla gropen i hennes hals och märker knappt när min skjorta glider iväg ut i vattnet. Hon trycker sig närmare mig och våra läppar mötts igen.
Vi kysser varandra och dansar runt i cirklar och bågar tills jag drar mitt sista andetag. Då trär hon av sig sin tunika och drar ner mina byxor. Det går inte att komma närmare varandra än vi gör i den stunden. Hennes kropp stryker mot min och jag borrar in mina händer i hennes hår när vi kysser varandra.
Jag har inte fattat vem hon är innan men nu vet jag vem jag har dansat med.
Hon är döden.
***

Jag skriker högt av smärta när hans kropp faller över broräcket och ner mot det svarta vattnet. Jag sjunker ner på knä och sträcker mig efter honom när han glider genom vattenytan. Jag vrålar rakt ut av smärta. Jag kan inte tänka på något annat en att han kommer att dö om ingen gör något. Men ingen är på bron ingen kan hjälpa honom.
Jo du Lesslie, du är på bron du kan rädda honom. Jag reser mig upp och knäpper upp munkjackan. Jag huttrar till eftersom att jag bara har på mig ett tunnt vitt linne under. Jag sparkar av mig skorna och drar av mig mina byxor. Linnet och underkläderna lämnar jag på. Jag överger mina grejer- inklusive min mobil- i en hög på bron. Jag häver mig över räcket och balanserar på den lilla avsatsen med ryggen mot räcket.
Jag gör mig redo att dyka i och ska precis hoppa när jag hör röster som ropar och skriker från andra sidan bron.
Jag ignorer dem och ska precis dyka i när jag känner starka armar om min midja och sen hur någon lyfter mig tillbaka till säkerheten på andra sidan räcket. Jag skriker och slår vilt omkring mig.personen som håller fast mig tar tag i mina handleder och snurrar runt mig så att jag står öga mot öga med en kille i tjugo års åldern. Alltså är han lika gammal som jag och fyra år äldre än min lille bror som just nu sjunker mot botten av Themsen. Killen stirrar på mig som om jag vore dum i huvudet och jag stirrar ilsket tillbaka. Tre personer till kommer fram till oss och stannar.
"Släp mig" säger jag med iskall röst "så att du kan hoppa i och ta livet av dig? Skulle inte tro det va" han snurrar runt mig igen och putar in mig i en ny kille som låser mina armar på min rygg. Mitt röda lockiga hår spretar åt alla håll och jag hoppas att dem ljus gröna ögonen skjuter blixtar av hat mot killen framför mig.
"Nej, släpp mig så att jag hoppa i och rädda min sextonåriga lillebror SOM försöker ta livet av sig!" Vrålar jag och försöker dra mig loss. Killen framför mig stelnar till och en skymt av rädsla drar genom hans ögon. "Är det en kille i vattnet?" Säger han frågande "JA!" Vrålar jag igen och sparkar killen som håller fast mig, hanreagerar inte ens.
"Jag ringer polisen och ambulansen" säger en tjej bakom mig och sen hör jag signalerna från en telefon. Jag kämpar fortfarande imot när tjejen har lagt på och meddelar att polisen kommer börja söka igenom området på direkten och att ambulansen är med dem. Killen som håller fast mig trycker ner mig så att jag sitter på bron innan han släpper mig. Jag känner mig alldeles tom inombords. Tänk om dem inte hittar Julian? tänk om det är försent? Jag känner tårar rinna ner för mina kinder och torkar diskret bort dem. Tyvär blir det inte så diskret eftersom det kommer nya hela tiden.
Killen som stoppade mig från att hoppa i sätter sig på huk framför mig och tar tag i min haka. Han vinklar upp mitt huvud så att jag kollar rakt in i hans blå ögon.
"Hej, hörru det är inte försent ännu. Dem har ju bara precis börjat leta"säger han och ler upmuntrande. "Det har gått tjugo minuter sen han hoppade i, ingen överlever så länge under vattnet" säger jag med rösten full av gråt.
"Det har inte gått tjugo minuter, det har bara gått tre minuter" svarar killen försiktigt. Jag tittar förvånat på honom "hur vet du det?"
"Vi hörde ett högt plask för tre minuter sen, det var därför vi kom hitt. Vi ville veta vad det var. Nu vet jag det och det är inte kul att veta sanningen ibland" jag stirrar på honom innan jag utbrister-helt utan eftertanke- "jag heter Lesslie" han ler "Marcus". Jag ler blygt "Marcus, det är ett fint namn" säger jag och tittar på en punkt precis bredvid Marcus. "Lesslie är också fint...och ovanligt" jag tittar på honom och han ler.
Jag mer tillbaka innan jag börjar gråta igen. Vad hållet jag på med? Min bror är kanske död och jag sitter här och flörtar med en kille som jag precis träffat.
Vi sitter tysta ett långt tag, allihopa dem andra tre också innan vi får samtalet. Det är tjejens telefon som ringer. "Hej det är Lill" sen blir det tyst ett långt tag "okej" hon sänker telefonen och tittar på allvarligt på mig.
"Dem har hittat honom vid södra stranden" jag strålar med hela ansiktet när hon säger det och flyger upp på fötter. "Jag går det genast" säger jag och börjar rafsa ihop mina kläder som blivit smutsiga av att ligga på marken. "Okej, men..." Jag vänder mig om och tittar på Lill. Hon tittar ner i marken och mitt leende försvinner "men vad Lill, säg vad är det"
"Han andas inte" viskar hon och tittar på mig med kopparfärgade vargögon. Jag är nära att sjunka ihop igen men Marcus fångar upp mig i sista sekund. "Får hon gå till honom Lill?" Frågar han "ja" hon nickar och Marcus drar upp mig på fötter. "Kom" säger han och jag följer efter honom som i trans. Julian andas inte. Julian är död. Ingen kan väcka dem döda till liv igen. Ingen. Tårarna börjar rinna igen och mitt hjärta slits itu av sorj. Vi går i en kvart innan vi kommer fram till södra stranden.
Stranden är full utav poliser, polisbilar, ambulanser och doktorer i vita kläder. Julian ligger på en bår mitt i kaoset med en konstig maskin inkopplad till hjärtat.
När vi kommer fram till honom så ser jag att han inte har någon tröja på sig. En vitt filt ligger över hans ben. En doktor gnider två plattor mot varandra innan hon sätter dem mot Julians bröst. En stöt går genom hela honom men inget mer händer. Jag ställer mig bredvid honom och nör nästa stöt går genom hans kropp så tar jag hans hand i min. Den är kall. Doktorn ger honom flera elstötar och när jag precis tror att det är över ,att jag haft rätt, att han är död så slår han upp ögonen.
***

Jag slår upp ögonen och kippar efter luft. Det första jag registrerar är att döden är borta. Den vackra flickan som jag legat med är inte kvar. En våg av besvikelse sköljer över mig innan jag upptäckar att Lesslie står böjd över mig och ger mig en puss på pannan och på båda kinderna.
"Lesslie, vi var ju överens om att du inte fick pussa mig i pannan som om jag vore fem" utbrister jag stöt. Till min förvåning så ler hon och börjar gråta. Först fattar jag ingenting, sen minns jag vad som hänt. "Jag lyckades inte ta mitt liv och nu kommer dem att döda mig och dig Less!" Jag blir helt vitt i ansiktet och all värme försvinner från min kropp. Lesslie kommer dö pågrund av mig. "Vad säger du?" Frågar Lesslie och ger en kille som jag inte upptäckt förut en rädd blick.
"Gänget sa att dem tänke döda mig om jag inte fixade fram knark till dem inom en vecka och jag misslyckades! Nu kommer dem säkert att döda dig också eftersom att dem vet att du är min syster och att jag älskar dig!" Jag sjunker ihop och känner mig som en värdelös råtta när Lesslie ger mig en rädd blick. "Det var inte meningen" viskar jag och i samma stund jag yttrar orden vet jag att jag ber om ursäkt för mer än två saker.
Killen som sitter bredvid Less böjer sig fram mot mig med rynkade ögonbryn och jag krymper ihop enu mer.
Nu kommer han säkert att slå mig så som gängledaren alltid gör när jag misslyckats med någonting. Men inget slag kommer istället så säger han "jag är polis och jag jobbar med precis det du har varit med om, jag kanske kan hjälpa till med det här fallet, men nu måste du vila och jag måste gå hem till mig". Jag stirrar förvånat på honom men nickar sen försiktigt.
Lesslie ser ut att vara i upplösnings tillstånd så jag böjer mig fram och ger henne en kram. Sen viskar jag i hennes öra.
"Jag har dansat med döden Less, och kysst hennes kalla läppar"

Lo varg

Jag är 13 år och älskar att skriva och läsa fantasy böcker
Lo varg är medlem sedan 2016 Lo varg har 2 publicerade verk