Där allt vackert dör.

tunn hud. ett slag får den att skälva. skriket tystnar och allt är som det ska igen. han grät i två timmar. sedan orkade vakten inte höra på. slaget var oväntat, precis där det skulle göra som ondast. han var utbildad för uppgiften, vakten. nu vågar ingen gråta mer. det är bättre att låtsas vara galen så får man mer medicin. låter huvudet fyllas av avslappnad dimma. apatiskt stirrande barn. mellan femton och tjugo är de intagna här, men vad de än lurats att tro är de alla barn i ett samhälle som låser in dem om kvällen.

john klättrar på väggarna. han är helt otrolig på att klänga på saker, det har han alltid varit. det står registrerat i den streckkod han bär i ett armband. tvåhundratrettiosju streckkoder vandrar omkring i korridorerna. resten är fastbunda i sina celler.

kalle är kommunist. påstår de. sist någon sa något till honom svarade han: '...klasskamp, kära kamrater! proletariatets diktatur är den enda sanna demokratin, för i ett samhälle där borgarklassen tillåts härska över produktionsmedlen och profiten blir det som styr, inte människans behov...' sen fick han sin medicin.

marika skriver långa brev till sin familj. man låter henne hållas. när hon undrar varför hon aldrig får svar skyller man på postföretagen. allt bränns. dessutom har hon ingen familj kvar längre. det är bäst att hon inget får veta. brorsan, fredrik, hamnade i fängelse för en stöld. när hennes farsa tog livet av sig fick morsan ett sammanbrott och 'vårdas' i en annan del av detta enorma komplex. men marika håller sig lugn när hon får skriva.

daniel ler. han brukade alltid titta lite sällsamt på vakterna och läkarna och försiktigt viska små ord, som om han var rädd för att de skulle gå sönder när de passerade hans läppar. 'har ni sett hur vackert det är när solen skiner på en vit sjukhusvägg' viskade han till en vakt en kväll. då blev han varnad. nästa gång han såg något vackert här blev han förflyttad till källaren. nu ler han bara. lite saliv rinner ner vid mungipan. så länge han är tillräckligt neddrogad gör han ingen skada.

det finns inget utanför. när du vant dig vid livet här vet du att ditt liv i själva verket är slut. men jag tänker inte bli ännu en siffra. jag har ett mål, och därför är jag farlig. cirkeln runt mig sluts långsamt. de har fångat in mig. huden är lite röd där de rört mig. mitt blod är det enda som är vackert. pennan marika lånade mig krossar den tunna huden, arbetar sig igenom ådrorna och senorna. synen av min trasiga handled får mig att kräkas en sista gång. jag har fått min hämnd. men varför lät ni mig hamna här? ni blundade och slog och sövde. men nu kan ni aldrig röra mig mer! Snart kommer de som utbildats till att städa upp efter självmorden att förflytta min kropp. snart är min cell upptagen av någon annan.

Skriven av: Nåva Sindarin