Barnteckningen

(En skräcknovell)

2015
Mark tog fram den okända barnteckningen igen . Ihop vikt i innerfickan från den billiga men varma gråsvarta vinterjackan utan märke, som han hade köpt på lågprisbutiken i den lilla förorten Obduktane.
Han såg legobitar på golvet igen. De måste bort. Ännu en omaka strumpa på matten i hörnet vid den solkiga soffan. Hur många små singelstrumpor fanns det nu egentligen ? Plocka . Måste bort. Det var som en instinkt för honom. Gick ett extra varv för att plocka upp. Lämna på rätt plats. Pojkarnas smutsiga ryggsäckar var i hallen . Varför var de inte i köket , så han kunde packa matlådorna?
Måste minimera antalet varv. Snälla Mark…kan inte allt bara bara på sin plats ? frågade han sitt slarviga jag. Nej , tydligen inte denna morgon heller. Att pojkarna skulle städa sitt rum på kvällen blev inte heller av . Han ville bara få dem i säng på kvällen . Ibland med eller utan tandborstning . Med eller utan pyjamas. Och främst …åtminstone DEN kvällen. Han hade mycket värre saker att tänka på .
Alarmet hade ringt 6.10 med det “mjukaste” ljudet som fanns på hans Iphone och nu tjugo minuter senare var det fortfarande en myrstack av tankar huvudet . Samma förvirrade tankar om vad som måste göras. Hämta. Plocka upp. Lämna . Samma rutiner, men ändå alltid något som avvek. Något var alltid på fel plats. Något var slut i kylen. Vantar som saknades . Ett extra varv. Leta eller flytta saker. Leta kläder. Som vanligt oklart var nycklarna var. Insikter som ändå inte kunde utkristalliseras i hans trötta och stressade nyvakna hjärna. Just denna morgon var detta inte konstigt alls, eftersom Mark hade legat sömnlös och vridit sig runt runt, vänt på kudden med klappande hjärta, samtidigt som han tänkte på hur hela Obduktane sov. Han tänkte som vanligt att bara HAN ligger vaken i sin sorgliga ensamhet på nätterna.

Så plötsligt, en sekund av klarhet, skapad av stelnad frostbiten rädsla .
Han förlamades igen och tittade på barnteckningen. Sprött gulnat papper . Hur gammal var den egentligen ? Mark vankade vidare och var så förvirrad att han glömde att han höll i den . Precis som han ibland gjorde med bilnycklarna . Obehaget gjorde att benen inte riktigt ville bära honom. Han satte sig, piggnade ofrivilligt till av skräcken igen. Av det dolda hotet. Ännu en födelsedag förstörd, av ÄNNU ETT av dessa okända brev. Ett år till av oro.
Barnen kunde inte vakna ännu. Speciellt inte en jävla måndagsmorgon när de hade försenat dygnsrytmen över helgen. De hade somnat för sent.
Mark gick till slut in i klädkammaren och tog fram den gamla pärmen han haft nästan hela livet. Satte in den noggrant ritade barnteckningen med svart pastellkrita i en plastficka . En slarvigt ritad triangel med något otydligt som… möjligen föreställde en grotesk näsa. Samma ord skrivet i spretiga bokstäver “DÄR!” . Han ställde sig fortfarande frågande till motiven, avsändaren, ordet och syftet med allt. Han ville aldrig titta på den igen. Försökte övertyga sig själv att detta var sista brevet . Smällde aggressivt igen den plastiga slitna pärmen, så att damm sköt upp i hans ansikte.

Mark påminde sig själv, som så många gånger förut, om den lilla slarvigt kladdiga symbolen som han i barndomen hade sett på baksidan av en etikett på den tomma hembrända spritflaskan. Han hade som barn sett den när han gömde sig nere i jordkällaren vid farfar Filimons hus 1989. Detta var nästan samma teckning. Ännu en gång. Detta var inget nytt och han visste lika lite då om detta, som nu. Hans farfar som nu hade lämnat jordelivet, och hade inga vettiga svar om etiketten. Visste inte ens hur gammal flaskan var. Dagarna innan sin död 2011 hade den 93 åriga Filimon med dement sinne upprepande gånger bara pekat på sitt dammiga fönster i rummet med darrande pekfinger och viskat : “D…D… ”.
Det var sedan länge tyvärr en ledtråd som ledde långt ut i skogen, men bort från stigen.

Slutligen ställde Mark tillbaka pärmen längst in i hörnet, så ingen av pojkarna skulle titta i den. Tysta tårar föll på garderobsgolvet. Hans läpp darrade. Lutade sakta pannan mot väggen och tänkte på hur hans livskraft gröptes ur av det okända hotet.
"Snälla, vem du än är…låt detta bli det sista brevet. Jag orkar inte mer."
Om exakt ett år, 24 Maj, på hans födelsedag …. skulle han antagligen få ett nytt brev. Skulle tvingas öppna den gamla pärmen igen.
“DÄR!” igen.
Mark tänkte på sin födelsedag. Som vanligt ville han att det skulle vara en dröm, trots att han så många gånger tidigare hade velat ta reda på sanningen. Men hur?
Eller skulle han bara sluta bry sig? När man drabbas av något så obehagligt och oförklarligt under så lång tid, så får man en slags märklig slags skyddsmekanism, vilket tyvärr blockerar förnuftet, att söka sanningen. Att lösa problemet.
Mark såg en skymt av sig själv när han gick förbi den vita spegeln som hade dekorerat själv med taggiga vitsprayade kastanjeskal.
För en kort sekund, en skymt. När han stapplade från hallen.
Ansiktet i spegeln var inte riktigt hans eget.
Det var något med näsan.
Sedan var det han.
Klockan var 6.41.



GILLESTUGAN , 1987
Luften var varm, frän och instängd och dagsljusets tunna strålar gjorde sitt bästa för att hitta små öppningar och vinklar för att tränga in i genom det fördragna fönstret i den gillestugan som låg nära vattnet i den lilla vackra semesterorten i Sporrhane på västkusten. Som en desperat kamp mot det dunkla. Föräldrarna hade gång på gång, ända sedan de kom till sommarhuset, försökt få ut honom i solen och aktivera honom. Men de förstod inte riktigt att inga kompisar i Sporrhane längre ville umgås med pojken. Då fanns det verkligen ingen anledning för honom att gå ut. Dessutom var han inte samma pojke längre. Något annat styrde honom .
Även denna dag rörde sig den pastellkladdiga handen rytmiskt och våldsamt över pappret så att det veckade sig, så att teckningen blev helt skev. Varje hårt drag med kritan förstärktes med hans väsande ord “DÄR….dit….och DIT ! “ En arg energisk drivkraft som gjorde det aggressiva ritandet nästan våldsamt med orden ovanpå. Han märkte inte att en seg dinglande droppe saliv hängde från läppen blötte till slut ner pappret uppe i vänstra hörnet. Han brydde sig inte. Vissa papper skrynklades ihop och kastades i sängen . När papper hade tagit slut så fick väggarna duga . Hatet var för stort och överväldigande för att stävja. Känslorna måste ut. När de var som starkast kunde han inte hindra sig från att kasta sig på golvet och rita frenetiskt , eller knöggla ihop teckningar och pressa in i munnen. Det hade flyttat in en främmande hatisk urkraft inuti. En kraft som gjorde att han till slut kastade sina fina egendesignade kassettband i väggen.
Nyss hade han stannat upp och satt på golvet, flämtades och genomsvettig.
Han tog ett kassettband och tittade på det . The Prodigy Experience. Ett svagt vackert minne av stolthet blommade upp från en stund av lugn, när han höll det i sin hand. Förra sommaren hade pojken suttit i två dagar och gjort egen design av de olika kassetternas tråkiga omslag. Han hade detaljerat ritat och skrivit låtarnas namn med snirkliga små bokstäver med sin 0,3 millimeters bläckpenna han fick i present. Färglagt varje omslag på blandbanden noggrant med bandtitlar och albumtitlar. Popsicle: Laquer . Ett rosa-fade-till-ljusgrönt omslag. Låttitlarna i prydlig ordning med siffror. Ett intresse för design som bottnar i den växande kärleken till musiken. Han bara stirrade på fodralet och mindes dagarna av underbar pop, lugn och skaparglädje. Svetten rann från det otvättade håret och droppade längs kinden. Droppen som blandades med en tår.
Vem hade han blivit nu ? Hade han ätits upp av det frenetiska hatet mot ansiktet i reflektionerna ? Han hatade den arga, rädda pojken som hade växt fram inuti honom.
Med ett skrik kastade han kassettfodralet i furupanelväggen bredvid våningssängen så att plastdelarna flög åt olika håll.

Några sekunder av lugn igen. En kort självinsikt. Det är inte mitt fel att jag har blivit såhär. Det är HANS fel. Den groteska fulsminkade spegelgubben som skrattade åt mig i den lilla badrumsspegeln på toaletten i sommarhuset. Låt mig slippa se det ansiktet igen. Pojken tänkte kort på slutscenen till filmen hans favoritfilm SEVEN. Thrillern han såg när han bara var 12 år och definitivt inte redo för de visuellt groteska scenerna som filmen innehöll. När Brad Pitts naiva karaktär i bilen raljerande frågar seriemördaren John Doe:
“när man är galen…förstår man verkligen att man är galen?”
Pojken hade tänkt likadant om sig själv.
"Hur vet JAG om jag har blivit galen? "
Sakta kröp han fram mot den ena glänsande plastdelen av det trasiga fodralet. Visste vad kan skulle de. Tittade fascinerat och förskräckt och försökte se en svagt bländande reflektion från en belyst vinkel. När solljuset studsade mot plasten från en viss vinkel kunde han skymta något. Först var det suddigt. Sedan aningen mer tydligt. Det såg ut som en stor brun potatisnäsa och ett plirande öga. Han kunde inte sluta stirra på den svaga absurda spegelbilden i den triangelformade genomskinliga tunna plastbiten.
En snabb och svag viskning hördes. Det lät som en kvinnlig och manlig röst unisont:
“DÄR ! ...där är du! ” följd av ett litet fnitter. Pojken stod på alla fyra och chocken blev så stor att han kissade på sig. Blicken fixerad vid plastbiten. Han tänkte inte en sekund på att byxorna och golvet var genomblött. Han var som hypnotiserad med händerna i och knäna fastgjutna i golvet. Han bara svarade nästan ljudlöst med saliven rinnandes ner för hakan.
“Ja…här… är jag. “
En oförklarlig kraft gjorde att pojken oändligt sakta tog upp och höll fram sin senaste teckning i reflektionen.
Den gamla spritflaskan stod på sängbordet.
Viskningen igen : “SLUTA! ”
“Sluta vaddå ? ” Han förstod att spegelgubben inte gillade hans manöver. Tittade på flaskan igen och den lilla gulnade etiketten.
Den hade ändrat sig.
Det stod nu ett namn där. Slarvigt klottrat med blyerts.
Annan text också. Och ett årtal.


Sommar, 2015
Mark hade till slut bestämt sig för att besöka farfar Filimons gamla enliga hus. Utan några förväntningar på svar eller lösningar. Han vankade runt och kände ödsligheten. Drog fingret längs den gamla torra fönsterlisten och kände en märklig njutning av att känna hur dammet började samla sig på fingertoppen. Varsamt blåste han bort det.
Huset, som låg i norra Obduktane nära gränsen till Näset, hade stått övergivet i åratal och gick ej att sälja. Han rörde sig mot den öppna spisen och de dammiga gamla fotoramarna som stod kvar där. Försiktigt lyfte han på en av dem, ett gammalt bröllopsfoto. Allvarliga blickar från brudparet från 20 talet stirrade in i kameran. Han kände sorg. Fanns det äkta kärlek på denna tid?
Mark fokuserade intensivt på det gamla fotografiet med farfars ansikte. Ljuset föll mot det i en märklig vinkel. Hårda solstrålar. Midsommar 1926 stod det längst ner. Något förändrades, när Mark sakta vred på fotoramen.
“DÄR! ” hörde han inifrån hans huvud.
Filimonds ansiktsuttryck ändrades. En isande skräck grep tag i magen och försökte dra Mark kropp mot det gamla vitmålade golvet. Tappade känseln. Spagettiben. Han föll handlöst ihop av rädsla. Hamnade på alla fyra och förlorade känseln i händerna.
Nu mindes Mark. Ansiktet i spegeln. Det var inte hans eget.
Det var farfars ansikte. Den stora näsan. Han försökte kontakta honom.
“Där? ....Var…? ” viskade Mark, nästan ljudlöst, utan luft i lungorna.
“Öppna! ” viskade den androgyna rösten lite hånfullt.
Röstens drivkraft sköt genom Marks frysta rädsla och han förstod att han skulle lirka upp fotoramen. På baksidan av det gamla arket kunde han urskilja något.
Någon hade ritat något som föreställde en liten flaska. Mark tänkte på spritflaskan.
Något annat ramlade ner på golvet där han satt och huttrade av skräck.
Ett litet svartvitt foto. Mark vågade inte röra vid det.

En halvt suddig bild av en glad pojke i unga tonåren som satt på en liten veranda utanför en gillestuga. Han visade stolt upp något som liknade en barnsligt kluddrad teckning.
Han kände genast igen den.

Mark lyfte med darrande hand det lilla fotot.
Tvingade sig själv att titta närmare på pojken.
Det var något med hans händer.
Bandage.
På verandan kunde kan skymta något som liknade glasbitar.
Pojken var bekant.

Stel av fasa såg Mark in i sina egna ögon.
Kontakt.
Han förstod nu.

Per Jansson

Jag är en skräckförfattare som skrivit flera noveller sedan 2010. 2011 självpublicerade jag novellsamlingen “Godnattsagor för Vuxna” som innehöll 11 skräcknoveller. Jag har alltid älskad läsning och mina favoritförfattare är H.P. Lovecraft och John Ajvide Lindquist. Mina berättelser rör sig ofta i barndomen och har ett nostalgiskt men förrädiskt skimmer. Jag är också konstnär och målar mycket surrealism.
Per Jansson är medlem sedan 2025 Per Jansson har 1 publicerade verk