Dåtid och framtid föernas i nutid

”Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte”, yttrade mannen i sin ensamhet samtidigt som han, ett i taget, avlägsnade bladen och massakrerade det som en gång utgav formen av en vit prästkrage. Denna gamla aktivitet som präglat de flestas ungdom, och som fungerade som någon slags sista utväg till hopp, fick plötsligt den gamle mannen att känna sig ung på nytt. Han uppskattade den känslan, att vara ung, och trots att det nu mera var mycket länge sedan han var ung på riktigt kunde han fortfarande känna känslan av hur det var, och det i sig gav honom allt som oftast en slags lustfylld känsla av hopp.

Mannen, som hade bott i den lilla byn hela sitt liv, brukade varje dag efter lunch ta en promenad och sätta sig ner vid den lilla dammen och njuta. Njuta av livet han lever nu och det liv han levt tidigare.

På andra sidan dammen såg han barn som lekte på en lekplats. Han tyckte om att studera barn, ty han hade själv åtta barn, och de hade ytterligare nio barn tillsammans. Han uppskattade att studera barn för det lös någon slags livsglädje i dem. Livsglädje och ovisshet. De var ännu inte bekanta med vad livet har att erbjuda och vad som komma skall. Mannen visste vad som komma skulle, han visste att han inte hade lång tid kvar på jorden. Men detta bekymrade inte honom så värst mycket då han trots allt hade levt ett långt, och förhållandevis lyckligt liv, vilket han ansåg vara få förunnat. Varje dag tänkte han att denna gång skulle kunna bli den sista gången han sitter på bänken, vid dammen och njuter av tillvaron och det, för honom, magiska ögonblick då han verkligen kunde njuta av vad livet har att erbjuda.

Ett av barnen som tidigare lekt på andra sidan, stod nu plötsligt öga mot öga med mannen. Han uppskattade pojkens, vars ögon lös av nyfikenhet och ovisshet, ålder till ungefär 8-9 år gammal. I mannens ögon lös bara erfarenhet. Han hade ju varit med såpass länge att han under tiden lyckats samla på sig en hel del av denna, för många, högt värderande vara. Mannen såg hur pojken samlade ihop tillräckligt med mod för att kunna inleda en konversation.

”Vad gör du med blomman?” undrade pojken.
Mannen förklarade att det var en lek han lekt när han var ung, dock något äldre än denna pojken, när kärleken tog över i livet. Han förklarade att om man älskar någon och vill veta om denna känslan är besvarad kan blomman ge svaret. Pojken undrade vem mannen älskade nu eftersom han lekte denna lek nu när han var såpass gammal.
”Alla som är värda att älskas. Vi är alla älskvärda på något sätt.” svarade mannen, väl medveten om att pojken ej skulle förstå innebörden av den meningen. Men han förklarade att nu gjorde han det mest för att känna känslan av att vara ung på nytt.

Mannen njöt i pojkens sällskap, och det verkade som att denna känslan var ömsesidig till mannens stora förtjusning. De samtalade en längre tid, och mannen kunde inte sluta förunnas över hur en sådan liten pojke kunde sprida en sådan lycka över till honom själv. Det gav honom verkligen en förnimmelse av att vara ung, på ett helt annat sätt än vad blomman gjort. Han försökte suga i sig så mycket som möjlig av denna känslan och delade i sin tur med sig av sin erfarenhet, och berättade hur världen såg ut när han var ung, och hur saker och ting förändras med tiden.
”Den här dammen, och den där lekplatsen du och dina kamrater leker på” exemplifierade mannen, och förklarade att när han var i pojkens ålder var det bara åkrar där på denna plats. Han förklarade vidare att det då bara fanns ett fåtal gårdar här, till skillnad från de drygt 2000 invånare den lilla byn rymde nu. Han berättade för den nu mera uppspelta och högst intresserade pojken att, när han blir lika gammal som mannen är nu, kommer det vara skyhöga hus här och bilar som kan flyga. Han visste inte själv om detta stämde, och han visste att han inte skulle få reda på om det stämde, men han fann någon slags glädje i att jaga upp pojken som, om möjligt, blev än mer lyrisk och intresserad. Han såg hur blygheten rann av den lilla pojken som nu började fråga ännu mer frågor, bland annat om mannens ålder. Mannen ville egentligen inte besvara frågan, han var rädd för att höra sig själv bekräfta det faktum att han var så gammal som han var, så han bestämde sig för att ge ett mer underfundigt, och från pojkens synvinkel, intressant svar.
Han förklarade att han var lika gammal som tomtefar ungefär, och såg hur pojken spärrade upp ögonen till bristningsgränsen.

Till slut ställde mannen frågan som vanligen brukar vara en öppningsfras i konversationssammanhang, men som denna gång blev undantaget som bekräftar regeln. Den frågan som skulle ge upphov till något utöver det vanliga. Någonting man egentligen inte kan vara med om, men som mannen nu skulle få uppleva. Han frågade vad pojkens namn var.
”Nils” svarade pojken. Mannen blev betänksam över det faktum att den lilla pojken bar samma namn som han själv, och att detta namn faktiskt även kunde klä en liten pojke trots att det huvudsakligen var personer i mannens egen ålder som bar det.
Mannen frågade om pojken var förälskad i någon, och fick svaret ”ja min mamma och min hund”. Ett välbehag fyllde mannens långa, gängliga kropp. Att känslor kunde vara så enkla hade inte ens han tänkt på, men han visste att samma känsla som pojken upplevde nu, hade även han upplevt när han var i pojkens ålder. Han visste även att pojken skulle få utforska och lära sig om vad det innebär att vara kär i någon, han visste att pojken skulle träffa en fin dam när han hunnit bli 34 år gammal och således gifta sig med denna. Han visste att pojken skulle få åtta egna barn, och att dessa barn i sin tur skulle få nio barn tillsammans. Han bara visste det.

Skriven av: AdamAkerlund