De är mitt liv, låt mig då bestämma och ta det

Sedan jag var liten fick jag veta att man inte ska gråta. Jag fick veta att ifall man gråterså betyder det att man är svag. Jag fick veta alltså från min pappa. Varje dag fick jag höra på hans åsikter,på allt han hade att säga.
De mesta började när jag var 7. Jag och min pappa bråkade väldigt mycket, han kallade mig väldigt dumma grejer. Redan i ung ålder försvan mitt självförtroende pågrund av min pappa. När jag var 9 så bröjade han kalla migför efterbliven, tjock, idiot, ful, varför jag beter mig som en kille. Han anntog väldigt mycket grejer om mig.
När jag var 10 så började jag bli mobbad i skolan, och de var dåligt hemma så jag hade ingenstans där jag kännde mig trygg som barn.
När jag var 12 så orkade jag inte mer, min pappa började hota mig med att han skulle slå mig, det bröjade bli probelm hemma med mamma och pappa. De gick runt och sa att de ville dö och att de hatar sitt liv, de ville skilja sig. Jag mådde väldigt dåligt.
och så en dag helt plötsligt stod jag på perrongen och funderade på ifall jag skulle hoppa ner eller stanna kvar. Jag funderade på ifall jag skulle avsluta allt här eller ifall jag skulle fortsätta att leva. Men vad hade jag att leva för egentligen. Jag hade det dåligt hemma och jag hade det dåligt i skolan, om jag ska orka så måste jag åtminstone ha ett tryggt ställe. Jag hoppade ner men när jag såg alla männiksor närma sig så hoppade jag upp igen.
Jag gick hem den dagen och fortsatte att levamitt liv som de va.
När jag vare 13 var det första gångenmin pappa verkligen slog mig. Alla andra år så varje gång jag försökte gå ut från hemmet så tog han tag i mig drog in mig i huset igen och putta in mig i väggen så mamma fick sätta stop.
13 var den första gången jag fick ett lag av min pappa på benet, där han slog mig svulnade det upp och man såg handavtrycket.
Så sen dess varje gång min pappa hotar med att han ska slå mig så blir jag rädd och tror att samma sak ska hände.
Så många år har gått och jag får fortfarande dåligt fortfarande så sitter jag uppe hela nätter och gråter om hur mitt liv är. Jag satt uppe helanätter och tänkte på hur jag skulle avsluta något som en gång var mitt liv. Och allt på grund av skolan och pappa. Två grejer fick mig att må dåligt. Pappa fick mig att sluta äta mat och äcklas av det, pappa fick mig att bröja gå till en psykolog. Och vad har jag fått ut av detta nu, jag är 14 bor hemma eller som någon gång var mitt hem. Jag mår dåligt över hur jag ser ut och jämför mig med andra tjejer. Jag mår jävligt dåligt för att vara ärlig men man måstelåtas och lägga fram ett leende. Jag har aldig gillat att prata om mina problem med någon ine ens mina föräldrar. Många anser att mitt liv är perfekt, men är det verkligen perfekt men en pappa som jag har? Är de normal att int kunna berätta för någon hur du egentligen mår coh hur du egentligen lider. De är inte lätt att vara glad överallt när du inte har något tryggt ställe att vara på. Hemmet ska vara tryggt men inte för många.
Jag kanske ska testa detta med perrongen igen, denna gång då det inte finns mycket människor. Människor som tror de är hjältar när de räddar någon men egentligen så förstör de mycket. Hur vet perspner som räddar andra vad jag går igenom, de är ändå mitt liv och jag bestämmer låt mig hoppa framför de jävla tåget och dö. Eller hänga mig själv, ja stå där och dingla kan vem som hälst komma och kolla, komma och känna skuld över något de påverkat. Jag orkar inte länge till och ifall ni märker att jag som författare försvinner så förstår ni nog. Jag kämmpar för min lilla syster så jag kan leva för henne i framtiden men jag har inte ett lätt liv. Jag har gjort mit val för att leva för tillfället.

Skriven av: Mr. Red