De fyra gemaken

Det började med att jag var ute på en biltur, anledningen minns jag inte, men i alla fall höll bensinen på att ta slut. Jag var helt och hållet hopplös tills jag kom ihåg att min gamle vän Louis hade öppnat ett hotell i närheten, Hotell Robinson. Jag använde mig av det sista av bensinen och kom fram till slut. När jag fick syn på hotellet fick jag en märklig känsla, men jag skulle inte kunna säga dig varför. Jag klev in och möttes av hans bekanta röst. Jag berättade mina besvär för honom, han förstod och lät mig tillbringa minst fyra dagar gratis hos honom. Men han lade till att tre av hans andra vänner (som jag hade aldrig hört talas om innan) skulle också sova över under veckan. “Ingen fara, jag älskar att träffa nya människor”, sade jag. Han berättade att familj och nära vänner brukar att få tillbringa sin värdefulla tid i de fyra gemaken nere i hotellets enorma källare.
Det första gemaket var blått som havet och himlen. Här skulle Lydia sova. Hon verkade ändå vara nöjd, blått är väl aldrig fel? Näst på tur var Alexander, han fick det röda gemaket. Det röda gemaket var lika rött som blod och hade en uppstoppad korp på nattduksbordet, lite väl makabert för min smak men han verkade också vara nöjd han med. Som jag redan berättat var Lydia och Alexander båda nöjda med sina gemak, men den tredje, Brynolf hette han, han såg rätt så besviken ut. Han fick det gröna gemaket som hade massor av tavlor av gamla kärringar och gubbar hängande på väggen. Jag förstod honom, grön är ingen vacker färg. Under utdelningen iakttog jag att det fjärde gemaket, som var svart, hade inga fönster, inte ett enda. Och ty alla de andra hade redan fått sina gemak, skulle det såklart vara jag som skulle sova i det svarta gemaket. Så jag klädde av plagg efter plagg tills jag tyckte att jag bar kläder rimliga nog att sova i, och sedan lade jag mig.

Efter att jag hade vaknat från min djupa sömn kändes det som om någonting saknades. Men det kunde det ändå inte göra? Alla möbler stod rätt, alla mina resterande kläder låg kvar på golvet och bilen var fortfarande där på parkeringsplatsen. Vad kunde det vara? Det kom jag på när vi alla samlades för frukost och vi såg en tom stol markerad ”Alexander”. "Vet någon var Alexander är?" frågade Lydia med en oroad min. "Jag har inte sett honom sen igår", sade Louis. "Han kanske bara inte har vaknat än, han dyker säkert upp så småningom." Men det gjorde han aldrig. Det var ju såklart synd, men det var skönt att veta att den känslan jag hade var helt vettig. Dagen var inte särskilt märkvärdig, även om den var Alexander-lös.

Nästa morgon var det ännu en försvunnen vän, denna gång var det Lydia. Morgonen därpå försvann Brynolf, den torra stackaren. Jag och Louis hade knappt talat med varandra sedan Lydia och Brynolf försvann, vi är bara i våra egna huvuden och grubblar och tänker. Men även under tider av oro skall man icke slarva med sin munhygien! Det tog jag till hjärtat, men när jag gick runt i mitt rum och borstade mina tänder tappade jag tandborsten! Det skulle inte vara så kul för Louis när han skulle behöva torka upp min tandkräm från golvet, det var mina tankar då i alla fall, han hade nog viktigare saker att oroa sig för. Efter att jag hade plockat upp min tandborste möttes min tandkrämsdränkta hand av en kall, skinnliknande sak. Jag hoppade till och min stackars tandborste fick ännu ett möta med golvet. Känslan gjorde mig både rädd och och smått nyfiken. Så jag använde mig av all min styrka min magra kropp hade för att flytta på sängen i försök att finna det som låg gömt där under, och det jag skulle se skulle aldrig önska att min värsta fiende skulle behöva skåda. När jag flyttade på sängen, å, det gör ont att bara skriva ned detta, möttes mina nyfikna ögon av tre spröda lik, men det var inge lika som helst, det var Alexander, Lydia och Brynolf! Och plötsligt mindes jag allt. Hur jag skar igenom Alexanders skinn med den där djävulska korpen, hur jag dränkte käre Lydia i badkaret och hur jag ströp ihjäl stackars Brynolf. Min förvirrade och skräckinjagande kropp vände sig om och såg ett bekant ansikte vid dörröppningen, han stod där, Louis, med en listig min. Han var ohyggligt tyst med tanke på omständigheterna, men när han öppnade munnen sade han blott: "Tack."

Skriven av: C.L. Andersson