Publicerat
Kategori: Novell

De glada och ovetande barnen

Jag ställer mig upp och skakar till huvudet för att återfå balansen. Jag hör hur de skrattar, hur de tjuter av glädje och extas. Jag vänder mig om, ser uppåt och där står de; där står de som hungriga vargar som vill åt sitt byte; där står de och skrattar som aldrig förr. Till slut skriker den kortaste av dem: ”Hoppas du är nöjd nu, din djävla negerapa! Så går det om man försöker leka hjälte.”, samtidigt som att han skriker det åt mig så pekar han åt vänster och skrattar. Jag slänger runt huvudet för att se men blir direkt bländad av två strålkastare; två strålkastare som kommer emot mig med samma fart och kraft som en hord antiloper som flyr från leopardens vassa klor; två strålkastare som kommer emot mig med samma bestämdhet som den jagande leoparden.
Jag känner hur marken under mig börjar skaka. Jag börjar omedvetet springa mot kanten; springa för att få träffa min mamma igen; springa för att få åka till sjukhuset, möta upp min fru och nyfödda dotter och ta hem dem, springa för börja packa inför vår hemresa till Afghanistan; springa för att få hålla i min dotter för första gången. Jag börjar gråta när mina tankar går till min dotter, till min alldeles egna dotter som jag aldrig träffat. Gråten gör så ont i hjärtat att jag inte kan höra strålkastarnas höga och genomträngande skrik. Jag vet att jag kommer att få smaka rälsens bittra smak och aldrig någonsin få hålla i min alldeles egna nyfunna skatt. Jag är halvvägs bort ifrån kanten och tänker att: ”Nu. Nu kommer det...”, och det sista jag ser är den korta killens fula flin.

Solen går sakta upp och lyser upp alla mörka vrår i staden. Jag vaknar av solens starka stålar som lyser igenom dem mörka persiennerna. Klockan är 05.32 och det är söndagsmorgon, det är dock inte vilken söndagsmorgon som helst, utan det är söndagen den 18 april 2019. Det är min nyfödda dotters födelsedag. Jag ligger kvar i sängen och njuter av solens varma strålar som slår emot mig, formade precis som persiennens ränder, samtidigt som jag ligger och luktar på min frus underbara doft som sedan länge har penetrerat hennes kuddes tjocka gåsdun. Jag ligger och väntar på att väckarklockan ska gå igång med sin höga sång, samtidigt som jag tänker på att jag har precis blivit pappa; pappa åt jordens vackraste flicka; till jordens vackraste flicka som jag aldrig träffat, och när jag tänkte på det visste jag inte att jag aldrig heller skulle få träffa henne, ty min själ skulle lämna min kropp innan jag nådde den sista pusselbiten i mitt annars så perfekta liv.

Solen skiner; solen skiner upp den annars så grådisiga staden; solen skiner över alla lekande barn i parken; solen skiner på dem pappor och mammor som sitter i parken och tittar på sina barn och jag tänker att där kommer jag att sitta bredvid min vackra fru och titta på min dotter som leker i parken med alla andra glada barn. Vid det tillfället vet jag inte om att jag aldrig kommer att få sitta där bredvid min fru och titta på min dotter som leker med alla andra glada och ovetande barn, för att jag endast har 32 minuter kvar i livet.

Jag stannar och sätter mig ned på en bänk vid sidan om vägen. Jag njuter av solens varma och brännande strålar som värmer mitt hår i nacken. Jag smaskar på den mjuka isen som bildats på min isglass, samtidigt som jag tittar på alla dem glada och ovetande barnen som leker i parken; ovetande om all ondska som finns i världen; ovetande om all sorg i världen; ovetande om att deras glada och soliga vardag kan ta slut på mindre än en sekund; ovetande om att det kan vara för att man endast försökt göra något bra.
Jag tar upp telefonen för att ringa min fru, hon svarar väldigt trött, samtidigt som att jag hör på hennes röst hur lycklig hon är. Hur lycklig hon är över att ha fött den vackraste skapelse två personer kan göra tillsammans. Hon börjar gråta när hon beskriver hur vår dotter ser ut; när hon beskriver vår dotters mörka, lockiga hår på huvudet; när hon beskriver vår dotters rosa tunga; när hon beskriver vår dotters starka och fasta grepp; när hon beskriver vilken känsla det var när vår dotter tog min frus lillfinger och försökte greppa det i hela hennes hand. Den känsla som jag aldrig kommer att få känna, ty jag kommer aldrig att få träffa min dotter, och det är på grund av den ondska som de lekande barnen är ovetande inför.

Jag reser mig upp och fortsätter gå längs vägen som gränslar till parken där de glada barnen leker, jag går dock snabbare nu än innan. Jag går snabbare för att jag tänker på att snart kommer jag att få hålla i min dotter och känna hennes lilla kropp emot min stora, beskyddande kropp. Jag vet att när jag får känna min dotters hjärta slå emot mitt så kommer våra själar att smälta samman, precis som när solen smälter samman med havet, när den håller på att gå ner för att släppa fram nattens mörker. Min själ kommer att flätas samman med min dotters för att jag alltid ska kunna beskydda henne från den ondska som dem glada och lekande barnen var så ovetande om.

Jag går ner för trappan i tunnelbanan, för att åka tre stationer till sjukhuset där jag ska möta min fru och nyfödda dotter, och möts direkt av den starka odören av kräks, cigaretter och alkohol. Jag hör, innan jag kommit ned, hur det längre fram på perrongen står människor som diskuterar väldigt hektiskt kring en sittplats på den enda bänken som finns på platsen. Nu ser jag hur ett gäng på fem killar står i en halvcirkel framför en äldre kvinna, som sitter på bänken och håller hårt i sin käpp. De fem killarna som är iförda svarta och kraftiga kängor med stålhetta längst fram, iförda ljusblå och lite smått uppkavlade jeans, iförda svarta och fluffiga jackor. Det är dock inte kläderna som jag lägger märke till först, utan det är killarnas rakade huvuden; dem rakade huvudena som återspeglar lampornas starka och gula ljus, ett ljus som man skulle kunna tro komma direkt ifrån helvetets brinnande eldar.
De fem killarna skriker på den äldre damen, som jag nu ser är invandrare, att hon inte ska ta upp sittplatser i deras land när det finns personer som dem själva som vill sitta. Damen vägrar flytta på sig och håller så hårt i sin käpp som aldrig någonsin förut och verkar tro att det är ett livsfarligt svärd. Tillslut går den kortaste och minsta av killarna fram och lägger handen på kvinnans rygg och knuffar upp henne ifrån bänken så att hon faller rakt fram och landar på marken. Medan hon ligger där på marken och skriker av smärta och tar på sitt redan onda knä, så står alla fem killarna i ring runt henne och skrattar, samtidigt som den kortaste och minsta av dem berättar för henne att hon som det invandraräckel hon är, borde veta sin plats och aldrig ta plats för en svensk någonsin igen.

Jag springer fram emot killarna och skriker att de ska låta henne vara ifred och att de ska gå bort från henne. De vänder sig emot mig och ställer sig som en barriär mellan mig och kvinnan, samtidigt som jag, likt en murbräcka, spräcker deras ogenomträngliga mur ser jag att varenda en av dem inte är en dag äldre än 16. När jag böjer mig ner för att hjälpa kvinnan upp på fötter, hör jag ett skrik: ”Rör henne inte, ditt äckel!” och känner en hård spark träffa sidan av mitt vänstra lår. Jag faller ihop direkt och ser snabbt hur killarna samlas snabbt i en ring runt mig och börjar mota slag och sparkar emot min kropp. Jag känner hur stålhettan ifrån deras kängor krossar varenda beskyddande revben som jag har. De lyfter upp mig och ställer mig på fötter, två av killarna tar genast tag i varsin arm på mig och håller mig uppe. Den kortaste av dem ställer sig framför mig och jag ser hur han samlar kraft inför en spark som ska träffa mig i magen.

Sparken träffar, precis som planeratoch slänger mig bakåt; bakåt mot kanten som ska komma att bli passagen mellan död och levande för mig. Jag faller ned på spåren och slår huvudet i rälsen, så att allting framför mina ögon börjar snurra. Jag ligger på spåret och känner ingen smärta i kroppen, trots att jag troligtvis brutit varje ben i min kropp så känner jag ingenting förutom den varma, sega vätskan som rinner från mitt huvud längs mitt ansikte. Jag försöker, trots att allting i mitt huvud snurrar, ställa mig upp genom att sätta handen på rälsen och trycka ifrån med den lilla styrka och kraft som finns kvar i min kropp. Jag känner hur rälsen bultar; hur rälsen bultar likt min dotters hjärtslag som jag aldrig kommer att få känna...

Skriven av: gustafreinfeldt

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck