Publicerat
Kategori: Novell

De kalla och slaskiga människorna

”Det är kallt.” säger hon högt ut i luften. Han, hennes blivande man, sitter och tittar ut genom bussfönstret. De har inte bytt ett enda ord under den 20 minuters långa resan.
”Vad sa du, raring?” frågar han förstrött, utan att vända huvudet mot henne.
”Inget, Jacob.” Svarar hon med en dold, desperat underton. Varför förstår han inte? Han ska ju vända sig mot mig och fråga hur jag mår, säga hur mycket han älskar mig. Hon sitter tyst och betraktar den kalla, slaskiga vägen och de kalla, slaskiga människorna som finns där utanför. Han ser hellre på dem än på mig. När sa han att jag var vacker senast?

Bussen stannar med ett hårt ryck vid en busstation. Hon flyger fram på sätet, fångar sig nästan i sista sekund innan hon slår i sätter framför, men kan ändå inte hindra att hon slår i näsan i det smutsiga sätet med fasttorkade tuggummin. Han vänder sig inte om.

”Gick det bra där?” Frågar en man som står i mittgången. Han är mörkhyad med sympatiska, mörka ögon. Hans gröna tjocktröja lyser i det skumma ljuset på bussen. Hon nickar stumt. Då känner hon något varmt rinna ner på hennes överläpp. Blod. Näsblod. Hon vänder sig bort från den vänliga mannen i gången och vänder sig istället emot sin blivande man som fortfarande sitter vänd mot det gråsmutsiga fönstret.

”Jacob?” Frågar hon samtidigt som on böjer huvudet bakåt för att hindra blodflödet. Hon får ett hummande till svar. ”Jag blöder.” Han vänder sig om och höjer irriterat ena ögonbrynet åt henne. Åh, vad hon hatar det där ögonbrynet! ”Akta så att det inte kommer på blusen.” Han vänder sig mot fönstret igen. ”Det är visst vår station, raring.” Han reser sig till hälften på det slitna sättet, och rynkar pannan ännu mer irriterat när han ser att hon sitter kvar. ”Kom igen nu, raring, annars missar vi vår station.” Hon reser sig, fortfarande med rinnande näsa och kliver av bussen efter sin fästman. De går tyst bredvid varandra. De ska gå tysta bredvid varandra i resten av deras liv. Hur gamla kommer de att bli? 70? 80? 90?

Hon vänder sig tvärt om, ignorerar Jacobs rop, och springer. Hennes lungor håller på att sprängas och blodet rinner fortfarande ner på hennes mun, och lämnar en tunn järnsmak på hennes tunga, men hon måste hinna! Måste hinna tillbaka på bussen till den vänliga mannen i mittgången, innan bussen åker iväg med hennes liv.

Hon hinner. Hon hinner precis slänga sig på bussen och står där, flåsande medan busschauffören blänger på henne, på blodet och hennes stirriga blick. Hon visar hastigt busskortet, men som vanligt tittar busschauffören på det. Det gör de aldrig. Kortet gick ut för 20 dagar sedan.

Bussen vinglar medan den stönar igång och åker iväg. Jakob hann inte med. Bra. Hon går ner längs mittgången. Där sitter han, den mörkhyade mannen, på sittplatsen där Jacob tidigare suttit.

Hon sätter sig bredvid honom, och märker att näsblodet har slutat flöda.

~-~-~-~

I’m so beautiful,
But why can’t you see,
Just how beautiful I am?
The world is cold and it’s just you and me against them.
You’re so beautiful, much more beautiful than I will ever be.

Skriven av: EmiraBlue

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren