De magiska pärlorna

KAPITEL 1 - ceremonin


Dörrklockan ringde och Grace skyndade sig nerför trappan. Hennes femåriga syster Youline sprang mot dörren från köket.
” Jag tar det, jag tar det!”, skrek hon med sin pipiga röst. Grace lät henne öppna dörren och väntade tålmodigt.
” Julie!”, skrek Youline och kastade sig i Julies famn. Julie hade inga egna syskon men älskade att leka med alla sina vänners småsyskon. Youlines största idol var Julie och hon ville vara precis som henne. Grace gick fram och kramade Julie.
” Jag har saknat dig!”, sa Julie men hon lät inte så entusiastisk som hon brukade. Sierra och Tayla hade inte varit lika snabba nerför trappan men så fort dom kom ut i hallen såg dom vem som hade kommit.
” Du är äntligen hemma!”, Tayla gav också Julie en stor kram och Sierra stod på tur. Efter ett mycket varmt välkomnande av Julie gick dom upp till Graces och Sierras rum.
” Berätta allt!”, sa Grace till Julie.
” Egentligen så hände det typ ingenting, vi hälsade bara på mormor och morfar och kusinerna i Sverige.”, Julies röst var entonig och Tayla och Sierra utbytte oroade blickar. Julie var alltid så glad och pladdrig.
” Vad har hänt?”, Grace hade tydligen också känt att nåt var fel. Julie mötte Graces blick och började berätta.
” Allt är fel! Helt plötsligt utan förvarning berättade mamma att vi ska flytta till Sverige i ett år och då satt vi liksom på ett tåg så jag kunde inte direkt undvika henne!”, Julie såg nästan gråtfärdig ut.
” Ska du på riktigt flytta?”, frågade Sierra.
” Till ett helt annat land”, sa Julie dystert. Sierra lutade sig fram och gav Julie en kram.
” Men det är bara ett år och vi ses ju på loven”,sa Grace som alltid försökte få alla att se det positiva i allting.
” Jag vet att jag bara har känt er i typ ett år men det känns som om vi har varit bästisar i hela vårt liv”, sa Julie.
” Jag vet”, Dom gjorde en gruppkram.
” Åååh Jules, jag kommer sakna dig så mycket”, sa Sierra
” Jag har presenter!”, även fast alla såg att Julie var ledsen uppskattade dom att hon försökte gå vidare till gladare saker. Julie tog fram fyra plastpåsar med skimrande pärlor i och lade dom på sängen.
” Ååååh, vad vackra!”, Grace tyckte att det var det mest förtjusande hon sett på länge
” Jag tänkte att vi kanske kan göra armband som symboliserar vår vänskap”, sa Julie.
” det här kräver en ceremoni!, klockan tolv i natt i våran lekstuga. Var där!”, Sa Tayla bestämt.

“Grace!”, sa Ryan samtidigt som han gick in i rummet.
“Ja”
“När ska du börja packa till lägret?”, Ryan lät lite osäker, det här var första gången nån av syskonen Furtado åkte på sommarläger men lillebror Ryan var mest nervös.
“Nu tänkte jag”, sa Grace utan att titta upp från boken hon läste.
“Bra!”, Någon sekund efter att Ryan hade lämnat rummet kom Youliene inspringande med sin nalle i högsta hugg.
” Ska du packa?!”, Det bästa Youline visste var att packa hon blev nästan lika exalterad som om det var julafton.
” Ja”, Grace slog igen boken och gick bort till byrån för att leta efter packlistan som dom hade fått för någon vecka sen. Youline hoppade upp på Graces säng och satte sig mycket rakryggad. Hon studerade noggrant Graces rörelser när hon rotade runt på den stökiga byrån.
” Sierra, jag ska packa nu vill du vara med?”, Grace ropade på Sierra som ropade tillbaks
” Kommer!”.

Femton minuter senare hade resenärerna letat igenom sitt lilla förråd under trappan på övervåningen som en gång hade varit Youlines sovrum och hittat följande fynd: en sportbag (som Sierra tog), en gammaldags kappsäcksliknande väska av svart skinn (som Grace tog) och en stor vandrar-ryggsäck (som Ryan tog). Sen började dom packa. På lägerbroschyren hade det stått tillgång till tvättning så dom behövde inte ha med sig så enormt mycket kläder.

Ett tag senare och med betydligt fullare väskor än när dom började hade dom bara en punkt kvar på den långa listan.
” Vad står det på listan, Youline”, frågade Grace, dom hade låtit Youline
vara listuppläsare och hon tog sin uppgift på största allvar. Eftersom Youline bara var” fem och tio månader”, som hon var mycket noga med att säga när någon frågade hur gammal hon var så var hon inte så jättebra på att läsa men hon var ändå bättre än dom flesta i hennes ålder.
” Två par b..a..dd..kk..l..ä..dd..ee..r, baddkläder, badkläder!”, Youline såg stolt ut för att hon hade lyckats läsa ett så långt ord. Sierra drog ut nedersta byrå lådan och tog upp sin svarta sportbaddräkt som hon började packa ner.
” Ska du inte ha nåt lite mer ...snyggare?”, undrade Youline
” Som vadå?”, Sierra började dra igen dragkedjan. Youline hoppade ner från sängen och gick fram till deras byrålåda och höll upp en rosa och vitprickig bikini.
” Den här kanske?”
” Uusch!, jag hatar såna där tjejiga grejer”, sa Sierra. Youline gav henne en blick och himlade med ögonen.
” Du kan väl åtminstone ta den här svarta bikinin?”, frågade Youline.
” Jaja”
” Äntligen klar!”, Sa Grace och stängde sin väska, hon ställde ner den på golvet vid dörren.” Det känns som om den väger minst tio ton”, sa Youline när hon försökte lyfta den.
” Hjälp!!”, Det var Ryan som ropade från hans rum på övervåningen.
” Kommer!”, Grace och Sierra skyndade sig mot Ryans rum. När Youline var säker på att dom var uppe på övervåningen smög hon fram till Sierras väska och knölade in den rosa bikinin iallafall.
” Hihi!”

När Sierra och Grace kom in i rummet fann dom Ryan, han drog allt vad han kunde i dragkedjan men kunde verkligen inte få igen den.
” Den stängs inte!”, pustade Ryan. Sierra och Grace försökte trycka ihop väskan medan Ryan drog i dragkedjan. När den tillslut rörde sig dom sista centimetrarna fick Ryan så mycket fart att han föll bakåt på golvet.
” Gick det bra?”, undrade Sierra.
” Ingen fara!”, Ryan reste sig upp och Sierra försökte flytta väskan men den rörde sig inte ett dugg fast hon puttade på med all sin kraft.
” Hur ska du kunna lyfta den här?!”, undrade hon.
” Jag har mina knep!”, sa Ryan hemlighetsfullt och slog ihop händerna.

Det var sent och klockan närmade sig tolv så Grace och Sierra smög ner mot köket, för att leta efter någon slags snacks till ceremonin. På sommaren är det nästan ljust hela tiden men nu höll solen på att gå ner, bara för att gå upp igen några timmar senare. Alla sov så dom letade igenom köket så tyst som möjligt. Sen smög dom ut genom bakdörren.

Att vara ute på natten är alltid så speciellt. Kanske är det vetskapen om att alla andra just nu sover eller den speciella kvällsdoften. De smög igenom den tysta trädgården och gick igenom den lilla träddungen som fanns mitt emellan deras hus och Taylas. Det var ett tag sen de hade slutat leka i lekstugan men då och då vid speciella tillfällen hade dom samlats där. Den lilla röda lekstugan var större än en vanlig lekstuga och när dom såg det lilla fönstret fyllt med ljus fick i alla fall Grace en overklig känsla. Sierra ryckte till av att hon såg en mörk skepnad komma från andra hållet men hennes axlar sänktes när hon såg att det bara var Julie. Tillsammans öppnade de den lilla grönmålade lekstugedörren och möttes av minst tio levande ljus. Tayla hade gjort det riktigt mysigt med kuddar mot väggarna och på det lilla träbordet i mitten av stugan stod ljusen. Grace ställde skålen med havrekakor i mitten av ljuscirkeln och dom satte sig runt om bordet. Det var en högtidlig stämning mellan dom.
” Låt ceremonin börja!”, sa Julie och lade fram pärl påsarna och tråd på bordet.
Stämningen bröts lite av att Tayla sa:
” Ska vi på riktigt trä pärl armband?”, Hon såg skeptisk ut.
” Håll tyst! Tay, det är en symbol av våran vänskap!”, sa Sierra och Tayla stängde munnen.
” Alla blundar medan jag blandar om påsarna, vi tittar inte förrän alla har tagit en”, sa Julie och rörde noggrant om påsarna.
” Vem börjar?”, frågade Sierra.
” vi går efter bokstavsordning”, föreslog Tayla.” Grace först” Grace valde snabbt en påse som hon slöt fingrarna om. Julie tog en påse, sen Sierra och Tayla sist.
” Tre två ett ”, alla öppnade ögonen och tittade ner på påsen dom höll i handen.
Grace fick de vit skimrande pärlorna, Sierra de blodröda, Tayla de havsturkosa och Julie de guldlysande.
” Dom är ännu vackrare vid ljusen!”, andades Sierra och beundrade pärlorna när hon höll upp dem i ljuset av stearinljusen.
” Nu trär vi dom på tråden ”, sa Julie och alla började öppna påsarna.

” Hon som jobbade i affären sa att dom här pärlorna var magiska, och att dom
hade varit där längst inne i affären jätte länge”, berättade Julie.
” Wow! Jag menar egentligen vet jag ju att det inte finns magi men det känns ändå som att det är något riktigt speciellt med dom här pärlorna, håller ni inte med?”,
undrade Tayla. Alla var fullt koncentrerade på armbanden men småpratade lite med varandra.
” Klar!”, utbrast Tayla, Grace trädde på den sista vita pärlan ” jag med!”
Dom hjälpte varandra att knyta på armbanden, ganska hårt så att dom inte skulle ramla av i första taget. Dom tog varandras händer och höll dom över ljusen som fladdrade, stämningen var ultimat.
” Dom här armbanden ska påminna os om att vi hör ihop”, började Julie.
” Vi är själsfränder och hur långt borta från varandra vi är ska vi alltid återförenas”, fortsatte Sierra.
” När vi återförenas ska vi träffas här och utföra denna ceremoni”, sa Tayla.
” Dessa armband ska ge oss tur. Vi måste skriva till den av oss som inte är
närvarande”, sa Grace.
” Varför skriva? när vi bara kan skicka sms”, sa Tayla frågande.
” det är mer symboliskt, Tay”
” Nu måste alla säga eden!”, sa Julie sakligt,
” Och den är?”, dom hade släppt händerna för att det var jobbigt att hålla upp dom över ljusen men nu grabbade de tag i varandra igen.
” Jag svär att jag alltid ska hålla kontakten och…. fortsätta vara själsfränder för evigt!”, sa Julie och de andra upprepade det hon sagt. Sen började de gapskratta eftersom som varit så allvarliga så länge. Ljusen flimrade till och slocknade och det blev kolsvart. Plötsligt kändes det inte stämningsfullt längre utan mer skräckinjagande. Vem som helst kunde stå precis utanför lekstugan, kanske en mördare med kniv eller en barnkidnappare som väntar på att en av oss ska gå ut själv, tänkte Grace. Hon ryckte till när Tayla tände en tändsticka.
” Ja, jag kommer iallafall inte våga gå hem själv i mörkret!”, sa Julie.
” Jag vill inte gå hem än! det här var så mysigt!”, sa Tayla. Plötsligt hördes ett mystiskt ljud utanför lekstugan. Utan att säga något så blåste Julie ut ljuset och alla sprang mot Sierras och Graces hus.

När dom hade låst alla dörrar och var nerbäddade i sina sängar kände dom sig trygga och tröttheten var överväldigande. Innan Grace somnade kastade hon en trött blick på väggklockan, den visade ungefär kvart i två.
KAPITEL 2 - bussresan...


Sierra, Grace, Tayla, Ryan som var Grace och Sierras lillebror och Renatha som var Taylas lillasyster hade precis lämnat sina väskor i bagaget på bussen som skulle ta dom till ”Storvikens äventyrsläger”. Dom gick in i bussen och försökte hitta några bra platser. Eftersom Tayla lätt blev åksjuk satte hon sig så långt fram som möjligt bredvid en pojke som såg ut att vara i elva års åldern. Dom andra hittade ett par lediga platser lite längre bak, Grace och Sierra satte sig bredvid varandra lite längre bak i bussen och Grace var inte exalterad alls, hon gillade inte att resa och det var Sierra och Tayla som hade övertygat henne att följa med. Ryan och Renatha babblade exalterat på om alla bra bus dom skulle kunna hitta på medan Grace och Sierra satt tysta och tänkte var för sig.

Bussen sattes i rullning och Tayla kände samma gamla känsla som hon alltid gjorde när hon åkte hemifrån en längre tid, lite vemodig att lämna familjen och de gamla vanorna och rutinerna men samtidigt peppad på att få ett miljöombyte. Hon väcktes ur sina tankar av att pojken näst intill henne sa: ” Tjenare, hur står det till”, han hade en egendomlig röst, Tayla hade aldrig hört något liknande förut. Den var nasal men samtidigt mörk och konstigt nog jätte ljus. Han pratade någon konstig dialekt som Tayla inte kände igen. Pojken hade röd flammigt hår och ett par glasögon som såg ut att passa någon med minst dubbelt så stort ansikte som han. Hans ansikte var täckt av fräknar och hans framtänder var stora och… vitspräckliga.
” Ääähm. det står bra till, antar jag”, sa Tayla och tittade undrande på killen, det var något ovanligt och unikt med honom även om han verkade lite konstig. Hon undrade varifrån han kom.
” Richard Roberts, 11 år från Blackwoods”, sa han. Blackwoods vad var det för något ställe, förmodligen där ifrån dialekten kom.
” Hur visste du vad jag tänkte?”, Tayla tittade undrande på honom.
” Det är en gåva”, han satte händerna i sidorna och tittade stolt uppåt medan han fortsatte” Den har jag fått från min mamma som fick den av sin kusin som fick den av sin bror som...”, Tayla avbröt honom” Jag fattar”, Richard gav henne en förebrående blick som sa ungefär: jag var inte klar!, avbryt inte Richard Roberts när han pratar om sin släkt!
” Ånej!”, han flämtade till. ” Nånting hemskt kommer hända! Jag känner det på mig!”, hans ansiktsuttryck var fyllt av skräck.
” Vad!”, sa Tayla lite halvt nyfiken och lite orolig för den här pojkens mentala tillstånd.
” Jag vet inte men sist jag kände den här känslan var en timme innan min katt Joogulasdougullas dog!”
” Det kommer säkert inte hända nåt”, sa Tayla lugnande. Han satt tyst ett par minuter men tog sedan nya tag.
” Såså, nu är det nog dags för mellanmålssmörgåsarna”, Richard lyfte upp sin ryggsäck och började packa upp flera mackor inslagna i bakplåtspapper och en termos, tekopp och tepåsar.” Får det vara lite te?” Han höll upp termosen mot henne. Tayla som alltid började må illa när hon åt på bussar och dessutom inte gillade te tackade glatt nej. Han började sedan äta sina fyra smörgåsar och drack
med jämna mellanrum lite te, det hade ungefär gått tio minuter av resan och Tayla var i alla fall fortfarande mätt av den stora frukosten som hennes mamma hade prackat på henne.
Han tuggade mycket noggrant och när han svalt sista munsbiten och packat ner allt i sin orangefärgade ryggsäck tittade han frågande på Tayla.
” Vill du bli hypnotiserad?”, Frågade som om det var det mest normala att prata om. Tayla som redan var uttråkad av resan fastän det var minst tre timmar kavar tänkte att hon inte hade något bättre alternativ.” Visst” Han böjde sig framåt och plockade upp ett guldhalsband med en grön smaragd på, det såg tungt ut. Han började svänga halsbandet framför Taylas ansikte och pratade med sövande röst.
” Du är avslappnad, när jag knäpper med fingrarna ska du somna in och när du vaknar… av att jag klappar händerna ska du varje gång du hör ordet… myra börja dansa kycklingdansen och när du hör ordet tunnelbana ska du bli som normalt igen”, Tayla var osäker på om hon somnade innan eller efter han knäppte med fingrarna och om det alls berodde på den flummiga hypnosen men hon somnade iallafall.

Grace tittade runt i bussen för att se vilka som skulle vara med på lägret. På broschyren hade det stått ” Ett sommarläger för dig mellan elva och femton som vill ha lite äventyr i sommar”. Hon såg en flicka som såg ut att vara i hennes egna ålder, hon satt ganska långt bak helt ensam och tittade ut genom fönstret. Bakom henne satt två långa killar som hade på sig huvtröjor och satt mot fönstret så att Grace inte kunde se deras ansikten, men det var varmt i bussen och själv svettades hon med sina tunna shorts. Hur kunde dom ha på sig långärmat och långbyxor utan att kokas av den kvävande värmen i bussen? Bakom deras egna säte hörde Sierra några tjejer tissla och tassla.
” Såg du det där gänget som gick på? Det var typ några tjejer och deras småsyskon. Asså vem åker på läger med sina småsyskon? Det är bara så ocoolt”
” Ja asså, var det inte typ två tvillingar? Jag har aldrig velat ha en tvilling. Tänk liksom att alltid ha en identisk kopia som tänker exakt som en själv och som man måste dela föödelsedag med”, Grace kollade bak lite och såg att tjejerna satt och flätade håret på varandra.
” Ja tänk va jobbigt att varje gång man träffar dom behöva bli frågad typ vem är vem”, Hjuf, vart man än är finns det alltid några tjejer som tror att dom vet bäst om allt och tror att alla älskar dom och beundrar dom så himla mycket, fast egentligen är det aldrig nån som tycker det, tänkte Grace för sig själv.
” Asså vi mååste bara sova i samma rum, annars dööör jag”, sa den ena tjejen släpigt. Sierra himlade med ögonen och tänkte: hoppas inte att jag måste sova i deras rum! En lägerledare som var med i bussen meddelade att dom nu hade åkt halva vägen och att dom skulle stanna för en liten bensträckare. När bussen stannade trängde sig alla ut. När Grace och Sierra kom ut ur bussen såg dom en av tjejerna som hade suttit bakom dom i bussen, hon hade blont hår lockat i hollywood lockar och hon hade på sig en rosa blus och ett par korta jeansshorts. ” Aaaaaahhhh!”, skrek hon och allas uppmärksamhet var riktad mot henne. ” Myror!”
Ett led av myror kröp mot henne men dom var minst en meter bort och egentligen inget att oroa sig för. Sierra och Grace mötte varandras blick och suckade. En typisk tjejig tjej. Plötsligt hörde dom ett kacklande och vände sig mot ljudet. Sen såg dom en märklig syn, Tayla kom gående, hon flaxade med armarna som en kyckling och kacklade för full hals, hon gick fram och tillbaka på en linje. Ryan och Renatha fick syn på henne ungefär samtidigt som Grace och Sierra och dom började genast gapskratta. Högt.
” Ahahahahahahahahahah!!”, skrattade Ryan och Renatha och snart stämde resten av lägerbarnen in i skrattet. ” Hahhahahahahhahahahhahahahahhahahahhahh”
” Tunnelbana!”, skrek en liten rödhårig pojke och Tayla slutade genast kackla och betedde sig som om inget hade hänt. Hon gick mot Grace och Sierra och såg väldigt frågande ut.
”Varför skrattar alla?”, hon fattade verkligen ingenting.
” Eeeh, är du seriös, du gick nyss omkring och kacklade som en kyckling!”, Sa Ryan som hade kommit fram till dom.
” Nej, det gjorde jag inte!”, försvarade sig Tayla.
” Jo!”, sa Ryan. Tayla tittade förskräckt på Grace.
” Gjorde jag?”, hon rynkade pannan.
” Mmhh”, Tayla såg ut som om hon ville sjunka igenom marken men lutade sig mot Grace.
” Dags att gå ombord!”, sa lägerledaren och alla gick på bussen.

” Det var typ minst feemtiioo myror som attackerade mig!”, dom tjejiga tjejerna hade börjat klaga.
” Nu börjas det igen”, sa Sierra och tittade menande på Grace som suckade och lutade sig tillbaka mot sätet.

” Vad gjorde du med mig egentligen?!, jag minns bara att jag somnade och sen sa folk att jag kacklade som en höna”, Tayla stirrade på Richard Roberts. Enda sen dom gick på bussen hade folk kastat undrande blickar på Tayla som om dom trodde at hon skulle börja råma när som helst.
” Jag hypnotiserade dig, du sa att jag fick”, han såg så liten och ledsen ut att Tayla omöjligt kunde vara arg på honom. ” Visst, det är lugnt”
” Dåså, ska vi leka varulvar nu?”, han såg förhoppningsfullt på Tayla som himlade med ögonen mot honom. Hon tänkte sluta ögonen och försöka sova den sista biten av resan men i sista sekund ångrade hon sig. Vem vet vad Richard gör med mig om jag inte är vaken? Tänkte hon och försökte hålla sig vaken.

Sierra och Grace försökte skapa en konversation men efter ungefär varje mening blev dom avbrutna av tjejerna bakom dom som varje minut sa saker som ” Jag tog bara med mig en necessär full med smink, tror du det räcker?” eller ” Jag kommer gråta om jag måste sova utan dig, bästa Lilly”

Allt var lugnt i bussen men plötsligt hände något helt oväntat. De två killarna med huvtröjor s tog av sig huvorna men avslöjade inte något ansikte utan de var täckta av svarta rånarluvor. Dom hoppade upp och ställde sig i mittgången. De tjejiga tjejerna skrek i högsta sky och flera andra följde deras exempel. Grace tittade förskräckt på Sierra.
” Håll tyst! Detta är ett överfall, upp med händerna!”, en av rånarluvorna pratade med mörk dov röst han höll upp en pistol. Alla höll upp händerna. Busschauffören hade tydligen märkt att något var på gång där bak för han stannade bussen vid kanten av grusvägen. Dom två männen med rånarluvorna tittade sig omkring och Sierra mötte hans blick. Ögonen var kalla och ljusgråa.
” Vi vill ha pengar”, sa den andra mannen. Lägerledaren som satt långt fram reste sig försiktigt upp och började leta i sina fickor och rotade fram någonting som Grace inte kunde se men hon antog att det var pengar. Grace såg hur Ryan sträckte på halsen för att se vad som hände. Rånaren tog emot det som ledaren gav honom. Plötsligt ramlade han ihop på golvet med en duns och allas blickar vände sig mot honom. Lägerledaren såg förskräckt ner på den slappa rånaren. Det gick några sekunder innan det hände någonting och alla väntade förskräckt men sen hoppade rånaren upp från golvet och sprang ut från bussen.

Tayla vände sig mot fönstret och såg de båda rånarna springa därifrån. En av dom bar någonting på axeln, något stort grått med en liten orange grej. Kanske en säck eller någonting. Dörrarna stängdes och alla började babbla med varandra.
” Är alla okej?”, lägerledarens röst ekade högt och alla tystnade. Några nickade eller sa ja.

Tayla var chockad. Hur kunde något sånt här hända här, mitt ute på landet i en lägerbuss med exalterade barn på sommarlov. Plötsligt blev hon iskall när hon kom att tänka på vad Richard hade sagt om att något hemskt skulle hända. Hon vände sig om men till sin fasa var sätet bredvid henne tomt. Hon tittade panikslaget runt i bussen men kunde inte se Richard någonstans. ” Richard är borta!”, lägerledaren kom skyndade mot henne. Tayla tittade ut genom fönstret och hann precis få en skymt av rånarna som fortfarande var inom synhåll där de sprang på fältet. Det där orangea var Richards ryggsäck var det han som var slängd över rånarens rygg?

KAPITEL 3 - Storvikens äventyrsläger


En del var fortfarande i chocktillstånd efter rånarnas uppträdande på bussen och Tayla var en av dom. Lägerledaren hon pratat med om Richard hade sagt att hon ringde till polisen och sånt och att dom inte skulle säga något till dom andra deltagarna eftersom det skulle skrämma upp dem men Tayla kunde inte glömma att Richard var borta, hur skulle hon kunna se så lätt på en kidnappning som lägerledarna gjorde, eller de kanske inte såg lätt på det men de tyckte att det var onödigt att skrämma upp folk. Så Tayla följde deras råd och sa inget till någon än. Hon tänkte berätta Grace och Sierra så fort som möjligt när hon blev ensam med dem. När bussen stannade var alla skärrade efter upplevelsen och ville komma ut från bussen så fort som möjligt. Tayla mötte Sierra och Grace utanför bussen och när dom såg hur vackert allt var blev dom mållösa.
” Wow!”, Sierra tittade sig omkring. Bussen hade stannat i en liten dal med höga berg runt omkring. Solen sken och det var härlig frisk luft. När man tittade åt höger såg man en glittrande sjö som sträckte sig en bit. Visst byn där dom bodde var väl ganska vacker men om man jämförde med det här verkade byn som en skrothög. Det var fullt med folk omkring dom så Tayla tänkte att hon skulle vänta tills hon blev ensam med dom innan hon berättade om Richard.
” Hör upp!”, allas blickar vändes mot lägerledaren som hade klivit upp på en hög sten för att alla skulle höra henne. ” Välkomna till Storvikens äventyrsläger! Jag heter Johanna. Det här är Louise och vi har även två andra ledare som just nu är uppe i huset och förbereder lite, jag ursäktar för vad som hände på bussen och är ledsen att ni behövde uppleva något sådant men nu tycker jag att vi tar nya tag och njuter av lägret! Vad säger ni?”, Några jublade men Sierra kunde inte släppa det här. Jag ursäktar, hade Johanna sagt. Jag ursäktar för att det på något sätt kom in två rånare med pistol på sommarlägrets buss. Så kunde man inte direkt säga. Sierra kände med en gång att hon inte gillade Johanna, hon kändes så falsk och ytlig.
” Vart ska vi sova?!”, ropade någon. Grace såg sig omkring men kunde inte se något hus.
” Där uppe”, Louise som var en liten tjej till växten kanske i tjugoårsåldern vände sig om och pekade upp mot ett av bergen. Sierra, Grace och Tayla tittade dit och såg ett litet vitt hus långt borta på bergstoppen.
” Hur ska vi ta oss enda dit upp”, viskade Grace till dom två andra ” Ingen aning?”, svarade Tayla tyst. Louise måste ha hört dom.
” Vi ska gå så klart!, minns ni inte att det här också är ett vildmarksläger?” Vid det här tillfället ångrade Grace att hon bara hade skummat igenom texten om lägret. Grace hatade att gå och hon suckade. Men det här var väl anledningen till att det hade stått vandrarkängor på packlistan och ännu en anledning till att hon inte borde ha låtit dem andra övertala henne att följa med på lägret.
” Det är bara att börja gå! Om ni inte redan har på sig kängorna är det bäst att ta på sig dom nu!”, uppmanade Johanna och Grace satte sig ner och började knyta på sig de tunga skorna.

Dom hade gått en bra bit på grusvägen men svängde nu av rakt ut i vildmarken.
” Jag älskar verkligen naturen!”, sa Sierra som verkade ha funnit sitt rätta kall.
”Jag hatar naturen!”, sa Grace. Eftersom dom var tvillingar kanske man skulle tro att dom var lika varandra men dom var raka motsatser och det var därför dom passade så bra ihop. Sierra var organiserad, Grace hade alltid stökigt i sin del av rummet. Grace älskade matlagning men hatade att baka medan Sierra tyckte precis tvärtom.
” Wow! Kolla där” sa Tayla och pekade mot en stor byggnad. Grace bad till gud att det var deras hus, men eftersom dom gick i helt fel riktning var det inte så troligt.
” Kom vi frågar Johanna!”, Sierra och Tayla joggade fram till Johanna som gick några meter framför dom. Grace halkade efter och hamnade bredvid Ryan och Renatha som glatt knogade på.

” Vad är det där för något?”, Tayla och Sierra hade hunnit ikapp Johanna och började prata med henne.
” Aaah, det där är ett gammalt fängelse., det har stått tomt i flera årtionden, men ibland när det blåser åt rätt håll kan man fortfarande höra deras skrik och rasslande kedjor när det går mot galjen. Vissa tror att deras spöken lever kvar”, Sierra tyckte att det var så typiskt Johanna att tro på spöken men hon kunde inte låta bli att rysa lite själv när hon tänkte på ljudet av rasslande kedjor.

Grace hade ont i fötterna och var andfådd och svettig men hon använde alla sina krafter till att skynda sig fram till Sierra och Tayla, det här var det tråkigaste som fanns och det blev inte precis roligare av att inte prata med någon.
” Hörde du vad hon berättade om det där huset?”, frågade Sierra Grace.
” Nej”, Grace andades tungt.
” Det har varit ett gammalt fängelse och det spööökar där”
” Haha, det finns inga spöken! Men ni måste erkänna, det som hände på bussen var riktigt skumt!”, sa Grace
” Ja..”, Tayla skulle just börja berätta om Richard när dom avbröts av Louises röst.
” Då är vi framme!”. Dom stod på toppen av ett berg framför ett stort vitt herrgårdsliknande hus. Tayla tittade bakåt på den väg de kommit från det såg ut att vara flera mil till den lilla glittrande sjön där bussen hade stannat. Två långa killar kom ut från huset och gick mot klungan av deltagare.
” Det här är David och Alex dom är era andra ledare”, sa Johanna. Sierra tyckte att det var något bekant med Alex, men det kunde väl inte vara något hon hade ju aldrig sett honom förut.

Alla följde efter ledarna in i huset.
” Era rum är på våning två och tre och ni ska dela rum tre och tre”, meddelade David medan dom gick upp för den breda trätrappan.

Dom gick i en lång korridor och vid varje rum läste Johanna upp fyra namn. Klungan av deltagare blev mindre och mindre. Hoppas att jag får sova med Sierra eller Tayla, tänkte Grace medan dom gick upp för trappan till den tredje våningen.
” Här bor Lilly, Sierra och Melissa”, Sierra blick mötte Taylas och Graces innan hon gick in i rummet. Det var ett litet rum med snedtak. Där fanns två rangliga våningssängar och en liten byrå.
” Jag antar att det är vi som ska dela rum. Jag heter Sierra”, sa Sierra men fick ingen respons av de två andra tjejerna.
” Ööööhööhööhö!”, Sierra vände sig långsamt mot ljudet. Lilly som var en av de tjejiga tjejerna från bussen satt på sängkanten och storgrät. Sierra himlade lite med ögonen för sig själv men gick sen fram till Lilly.
” Vad är det?”, Lilly gav henne en blick som sa ungefär: Det har inte du med att göra så stick! Men Sierra tänkte inte ge sig, var man en snäll människa så var man.
” Är du ledsen för att du inte bor i samma rum som din bästis? Mina två kompisar fick sova i samma rum men inte jag. Du kan ju alltid fråga Johanna om du får byta rum”, Sierra föreställde sig att hon tröstade sin lillasyster Youline, det gick lättare då. Plötsligt fick hon en känsla av att vara iakttagen, hon tittade upp och såg en blek flicka som antagligen var Melissa sitta och stirra på henne, konstigt nog satt hon inte på en av sängarna utan på golvet.. När hon märkte att Sierra stirrade tillbaka vände hon ner blicken.
” Vilken säng vill ni ha?”, undrade Sierra men Lilly var fullt upptagen av att gråta och Melissa satt tyst.
” Melissa?”, Sierra tittade på Melissa som stirrade på ingenting. Eftersom hon inte verkade ha några åsikter tog sig Sierra friheten att välja säng.
” Jag tar väl den här då”, hon slängde upp sin tunga väska på överslafen. Sierra ställde sig på byron och klättrade upp i sängen. Det fanns ingen stege. Lilly hade slutat gråta och började packa upp sina saker. Hon var svart under ögonen av mascaran. Melissa reste sig långsamt upp och började packa upp sina saker. Hon verkade inte vilja ha kontakt med någon av de andra tjejerna.

I rum nummer 41 längst bort i korridoren skulle Grace, Tayla och Emelie bo. Emily öppnade dörren och dom kom in i ett stort rum med fyra sängar. Grace valde en säng och lyfte upp sin väska på den, sen lade hon sig ner och slöt ögonen. Hon var dödstrött efter vandringen uppför berget.
” Är du… Grace?”, en av tjejerna tittade undrande på Tayla.
” Nej jag är Tayla, det där är Grace hon är inte så van med vildmarken, du är väl Emily?”, frågade Tayla.
” Ja, men alla kallar mig Em”, Emely hade brunt lockigt hår och såg helt enkelt väldigt snäll ut.
” Ja, så känner ni varandra eller?” fortsatte Emely.
” Ja, jag och Grace känner varandra, vi hade sån tur som hamnade i samma rum våran andra kompis Sierra fick sova i ett helt annat rum. ”
” Aaa, men det där som hände på bussen var ju helläskigt!”, sa Em.
” Jag håller med!”, Tayla kunde verkligen inte vänta med att berätta om Richard för Grace och Sierra.

Ledarna sa att man skulle äta med de man bodde med första dagen för att ingen skulle behöva äta ensam men efter lunchen såg de Emely med en annan tjej så Grace och Tayla tog sig friheten att gå till Sierras rum för att se hur det gick för henne.

De öppnade dörren och befann sig i ett lite mindre rum än deras egna. I rummet fanns Sierra som satt på sin säng och försökte läsa en bok, Lilly som snyftade högt och på en säng satt en blek tjej med svart långt hår, hon stirrade tomt framför sig.
” Hej! Sierra vill du följa med och se hur det ser ut hos oss?”
” Ja! ”, sa Sierra lättad över att få lämna den tryckta stämningen i rummet.
” Jag behöver prata med er!”, sa Tayla ”kom vi går på en promenad”
” Nej!, inte gå mer!”, stönade Grace och Tayla tog ett bastant grepp om hennes axel. Dom gick ut och satte sig på marken bredvid en fontän som stod utanför huset.
” Den där tjejen skrämmer mig!”, började Sierra” Hon bara sitter där och stirrar hela tiden”
” Det här är viktigare!”, sa Tayla snabbt! ” På bussen hit satt jag bredvid en kille, Richard. Det var han som hypnotiserade mig. I början av resan sa han att han kände på sig att något hemskt skulle hända...”
” Och?”
” Det hände ju något hemskt! Rrånarna kom och dom kidnappade Richard!”
” Va!?”
” Men du pratade väl med nån ledare?”
” Ja, med Johanna men hon sa att vi inte skulle prata om det”
” Hon ringde väll till polisen och sånt, eller?”
” Ja såklart! Men hon sa åt mig att inte säga till någon så att dem skulle bli uppskrämda”
” Då är det väl inte direkt något vi kan göra eller?”
” Nej, men är det inte bara väldigt väldigt konstigt!, det måste ju ha någon koppling, eller? Varför just våran lägerbuss och varför skulle dom ta Richard? För att ha som utpressningsobjekt eller vadå?”, undrade Sierra
” Jag har verkligen ingen aning, men jag vill ta reda på det!”, sa Tayla. Dom avbröts av att Alex kom fram till dom.
” Vad gör ni här ute? Vi ska träffas i matsalen!”, han gick mot byggnaden.
” Varifrån kan jag känna igen honom egentligen!”, sa Sierra frustrerat. Det var som om hon hade ett minne av honom men hon kunde inte identifiera det.

Det var sent på kvällen men Sierra kunde inte sova. Efter samlingen i matsalen hade dom fått göra lite vad som helst så Sierra, Grace och Tayla hade gått och satt sig vid fontänen i solen igen. Tayla hade fått lite dåligt samvete över att hon inte hade bjudit in Emily att hänga med dem men hon verkade redan ha hittat nya vänner. Nu låg iallafall alla och sov men Sierra kunde verkligen inte sova. Madrassen var hård och varje gång hon försökte byta ställning knarrade sängen. Sierra vred på huvudet och såg till sin förskräckelse att Melissa som hade den andra överslafen låg och stirrade på henne som vanligt. Hon fick rysningar.
” Vad är det?!”, viskade Sierra lite irriterat. Det tog ett tag innan Melissa yttrade sig och Sierra började tro att hon skulle förbli tyst.
” Jag är rädd för att jag också ska bli bortrövad som den där lilla pojken”, hennes röst lät skrämd och liten.
” Titta här...”, Sierra satte sig upp och hoppade så tyst hon kunde ner från sängen. Hon gick fram till dörren och skulle precis låsa den när hon såg ett litet kikhål i ögonhöjd. Hon satte ögat i hålet och för en tiondels sekund såg hon ett annat öga, men det försvann snabbt. Sierra drog efter andan och låste noggrant dörren. Kunde hon ha inbillat sig det?
” Så nu kan ingen komma in!”, hon klättrade upp i våningssängen och hade precis slutit ögonen när Melissa sa något.
” Vilket fint armband, rött som blod som spills”, Sierra rös och spärrade upp ögonen. Hur skulle hon nu kunna sova?


Kapitel 4 – det andra försvinnandet

En visselpipa ljöd!
” Upp och hoppa! Om en timme ska vi ut på en långfärdsvandring!”, Louise hade en kraftig röst som ljöd inne i rum 41. Grace stönade och drog täcket över huvudet. Varför, varför hade hon följt med på det här lägret? Stiga upp klockan sju på sommarlovet! Tayla hade stigit upp och drog av henne täcket som hon kastade på golvet.
” Varför är du så pigg?!”, frågade Grace eftersom Tayla vanligtvis brukade vara minst lika trött som Grace.
” Sierra är inte här så någon måste ju göra jobbet!”, Grace muttrade någonting och började klä på sig. Emely verkade inte heller som någon morgonmänniska för hon muttrade och tog sig långsamt upp ur sängen.
” Sovit gott?” Frågade Tayla.
” Ja, jag önskar bara att jag hade fått sova längre” Sa Emely och Grace höll med.

Sierra slog upp ögonen av att hon hörde Lillys klagande stämma.
” Ååååh! Jag kan inte hitta min cupcake parfym!”, hon rotade runt i sin rosa resväska och slängde allt på golvet. Sierra satte sig upp och tittade sig sömndrucket runt i rummet. Hon hade inte sovit många timmar i natt. Efter ögat som tittade in genom dörren och Melissas läskiga repliker hade hon blivit ordentligt skärrad. Solen lyste in och Melissa syntes inte till. Sierra lyfte armen för att sätta upp sitt vilda hår och innan hon visste ordet av det flög blodröda pärlor över hela rummet! Dom studsade mot golvet med ett metalliskt ljud och spred sig överallt. Sierra tittade förfärat på. Dörren var plötsligt öppen och en blek tjej med svart trassligt hår, mörka ögon och mörka ringar under ögonen stod i dörröppningen. Hon log ett skadeglatt leende.
” Blodet splittras!”, Sierra hoppade ner på golvet och försökte samla ihop pärlorna men hon kunde inte hitta alla.
” Attans också!”

Det var en ljummen dag perfekt för att vandra. Sierra, Grace och Tayla gick tillsammans och Sierra hade precis berättat allt om Melissa och vad som hade hänt på morgonen.
” Jag slår vad om att det var hon som gjorde sönder det när du sov!”, sa Grace, hon vände sig om. Tio meter bakom dom gick Melissa själv.
” Dom här armbanden var speciella! Nu ska hon få! Fortsätt gå jag kommer ikapp!”, Grace vände sig om och började gå mot Melissa. Tayla och Sierra väntade och undrade vad Grace skulle göra åt saken.
” Stick!”, Grace viftade med handen och dom skyndade på.

Grace var bara ett par steg ifrån Melissa och hon verkade ännu inte ha upptäckt att någon var på väg mot henne.
” Blodet splittras!”, väste Grace och Melissa kollade snabbt upp.
” V v vad?!”
” Vi vet att det var du som gjorde sönder Sierras armband!”, Melissa började gå snabbare och snabbare och hon bytte helt riktning, Grace följde efter.
” Jag har inte gjort nåt fel i hela mitt liv!”, försvarade Melissa sig.
” Åååh, herregud!”
” Jag är starkt kristen och följer de ”156 du skall inte” och de ”365 du skall!”
” Säkert!”, sa Grace ironiskt.
” Jag lovar!”
” Som om jag bryr mig, dom där pärlorna var antika och dom går inte att hitta någon annan stans!”
” Skulle inte tro det!”
Dom hade gått långt och befann sig plötsligt bredvid en stenmur. Dom stannade och pustade ut. Grace tittade undrande på Melissa.
” Var är vi?”, undrade Grace.
” Vid det gamla fängelset!”, Melissas röst var kall. Hon tog upp en gammal knappmobil och slog ett nummer.
” Vi är här nu!” Grace fattade ingenting, hade Melissa gått hit med flit.
” Skynda er!” Melissa slog ihop mobilen och som slagen på en signal såg Grace två svartklädda varelser dyka upp på krönet av backen. Rånarna. Grace skulle precis försöka springa därifrån men upptäckte att Melissa höll fast henne i en kram. Hennes kropp var iskall. Rånarna närmade sig och när dom var en meter ifrån stannade dom och drog av sig luvorna.

” Vart tog dom vägen?!”, Sierra och Tayla hade gått en bit innan dom vände sig om för att se hur det gick för Grace där bak, men när dom vände sig om syntes varken Grace eller Melissa till.
” Typiskt vart tror du dom gick?”, De kollade sig omkring,
” Där!”, Tayla pekade. Dom såg två varelser som sprang bort från dom.
” Det måste vara dom! Kom!”, Sierra och Tayla sprang efter.

” Titta!”, dom hade följt efter Melissa och Grace. De hade tappat bort dem men fortsatt springa åt de håll dom hade varit på väg åt. Plötsligt från ingenstans tornade sig en stor stenbyggnad upp, med en mur runt sig upp kanske 100 meter ifrån dom. Fyra personer stod vid muren två av dom måste vara Melissa och Grace. Sierra och Tayla tittade undrande på varandra och när de vände tillbaks blicken på muren var människorna borta.
” Var är dom?”, Sierra och Tayla närmade sig muren. Hade dom försvunnit igenom muren eller bara bort från den? De undersökte den men kunde inte hitta någon öppning, så de började gå runt den.

De hade gått ett varv och inte sett någonting misstänkt.
” Dom kanske gick tillbaka till lägret eller gruppen?”, föreslog Tayla.
” Aaah, kanske”, Sierra och Tayla började traska tillbaka mot lägret.

” Hallå! Har ni sett Grace eller Melissa?”, Sierra och Tayla hade gått fram till Johanna.
” Vet ni inte att man inte får springa sin väg hur som helst under våra vandringar! Man måste hålla sig till gruppen!, det finns farliga grejer i vildmarken och det är vi som har ansvar för er!”, skrek Johanna på dom
” Jo men...”, försökte Tayla.
” Grace och Melissa försvann väl tillsammans med er!”
” Nej! Vi följde efter dom till det gamla fängelset men sen var dom bara försvunna!”
” Vi såg två andra personer bredvid dom!”
Riiiiiiiiing, riiiiiiiing! Johannas mobil ringde och hon pratade ett ganska långt tag. Sierra och Tayl a utbytte frågande blickar.
” Jag förstår, ja jag ska meddela dom det”, Johanna lade på luren.
” Det var Alex som ringde och berättade att Grace och Melissa hade kommit till honom och sagt att dom ville åka hem så han hade lämnat av dom vid tågstationen och nu är dom på väg hem!”
” Va!” Sierra och Tayla skyndade sig till fontänen där dom slog sig ner.

” Ring dina föräldrar!”, sa Tayla till Sierra.
” Jag kan inte man fick ju inte ha med sig mobiler hit”
” Varför skulle Grace bara åka hem utan att prata med oss först?”
” Hon hatar ju vildmarken men hon skulle inte bara ha stuckit för den skullen!”
” Melissa kanske tvingade henne!”
” Varför i hela friden skulle hon ha gjort det?”, sa Tayla och ryckte på axlarna.
Ryan och Renatha kom gående mot dom.
” Hej, vad gör ni?”, undrade Ryan.
” Johanna säger att Grace har åkt hem!”, berättade Tayla.
” Va!”, utbrast Ryan
” På tala om det, har ni märkt något mer misstänkt? Jag och Ryan försöker lösa det här mystiska mysteriet med rånarna”, sa Renatha.
” Då är vi två om det”, sa Tayla och Sierra höll med.
Kapitel 5 – elden och nattutforskningen


Familjens hus stod i lågor, Ryan vaknade av en enorm hetta hela hans rum var fullt av rök. Han hostade. Ryan tvingade sig upp ur sängen och kröp mot dörren.
Han fick inte ordentligt med luft och började känna sig svimfärdig. Han fick upp dörren och kisade för att försöka se vad som hände ute i korridoren. Utanför dörrarna låg varelser, mörka skepnader. Nej Det kunde inte vara.., det fick inte vara.. Han var skållhet av den kvävande hettan. Ryan ville skrika men det kom inget ljud.

Han satte sig upp, kallsvettig och flämtande. Han var på sommarlägret! Inte hemma och det fanns ingen rök i rummet. En enorm lättnad spred sig i bröstet. Han hörde avlägsna röster, det lät som om de sjöng.
Han tittade sig omkring de andra pojkarna verkade sova djupt. Plötsligt såg han en ljuskägla i ögonvrån och vände sig snabbt ditåt. Det var något om hände utanför fönstret. Ryan skyndade sig fram till fönstret, han lutade sig mot den breda fönsterbänken. Det var nästan ljust ute och han såg en eld, eller en brasa? Den var ganska långt borta …. Innanför en stenmur. Den var vid det gamla fängelset! Varför tände de en brasa där? Det var väl obebott, eller? Ryan skyndade sig ut i korridoren, han sprang uppför trappan och skyndade sig mot Sierras rum, han var ganska säker på att det var det här rummet. Ja han hade rätt. Sierra låg och snusade sött i överslafen.
” Vakna! Vakna!”, viskade han och skakade hennes axlar.
” Vad är det?”, hon lät ganska irriterad över att ha blivit väckt mitt under djupsömnen.
” Kom du måste se det här!”, Ryan drog upp henne och släpade med henne till hans rum där han visade henne till fönstret och pekade på elden.
” Vad håller dom på med egentligen? Det är ju folk där!”, viskade Sierra.
” Tidigare höll dom på att sjunga någonting konstigt”
” Det verkar ju typ vara någon slags ritual, men jag trodde att det var övergivet nu”
Helt plötsligt slocknade elden utan någon förvarning. Ryan och Sierra utbytte undrande blickar.
” Vad händer?”, viskade Ryan. Sierra ryckte på axlarna.
” Ingen aning”
De väntade ett tag men ingenting hände. Sierra hoppade ner från fönsterbänken.
” Vad gör du?”, visk-skrek Ryan.
” Jag tänker inte sitta här och kolla på ingenting hela natten!”
” Men ska vi inte ta reda på vad det är som händer?”
” Imorgon”, sa Sierra trött och gick och lade sig i sitt rum.

De hade tänt brasan. Alla var där. Musik spelades och några utförde en vild folkdans. Vad var det här. Grace och Richard satt lutade mot en vägg, plötsligt kom någon och drog upp dom, drog med dom i dansen.

Någon annanstans befann sig två män i ett kontor. Det hade stenväggar och orientaliska mattor. En av männen stod vid ett fönster med röda sammetsgardiner, han kikade igenom en glipa och iakttog den dansande klungan. Han använde sig av en kikare för att se vilka det var.
” Då har vi två av fyra”, sa mannen som satt vid skrivbordet kallt.

Sierra vaknade tidigt, det var ljust ute och solen sken. Plötsligt kom hon ihåg vad som hade hänt i natt. Elden. Hade det verkligen hänt eller hade det bara varit en dröm? Hon skyndade sig att klä på sig och kilade iväg till Taylas rum.
” Kom!”, Hon drog med sig Tay till Ryans rum. Renatha fanns redan där och de diskuterade vilt.
” Vi sticker ut!”, sa Renatha. Tayla protesterade eftersom hon fortfarande inte hade klätt på sig utan hade på sig sin pyjamas. Ett par blå mjukisbyxor med pytte små rosa drakar på och en matchande tröja. På fötterna hade hon sina kanintofflor.
” Jag måste klä på mig först”, klagade hon medan dom drog iväg henne ut till fontänen.

När de hade berättat om nattens händelser för Tayla och Renatha blev det tyst.
” Så hur hänger det ihop? Alla som har försvunnit, brasan”
” Vi får inte glömma Melissa, hon betedde sig så himla konstigt!”, lade Sierra till på listan.
” Mitt förslag är att vi tar oss till det gamla fängelset och letar bevis”
” Men ledarna kommer ju märka om vi bara försvinner”
” Vilken tid var det ni var uppe i natt?”, frågade Renatha ivrigt.
” Jag vet inte men typ två kanske?”
” Kan vi inte vakna då och se vad som händer, dom kanske tänder den där brasan varje natt klockan två? Eller så kan vi bara gå dit då, ingen kommer väl att märka det då, eller?”
” Det låter som en bra ide, ska vi ses här klockan halv två då?”
” Ja”, instämde alla.

Eftersom Tayla var en kvällsmänniska hade hon inte trott att det skulle bli några problem att stanna uppe till klockan ett men av någon anledning så var hon så trött att hon somnade vid 12 tiden.

Hon slog upp ögonen och satte sig förskräckt upp, klockan var redan 25 över ett. Hon hade sovit med kläderna på så hon skyndade sig upp från sängen. Tayla sprang så tyst hon kunde ut i korridoren och nerför de två trapporna till ytterdörren. Den var låst.
” Attans också”
Varför fanns det inget lås på insidan av dörren, det var ju som om de inte ville att dem inte skulle ta sig ut ur huset. Tayla rusade tillbaka upp till sitt rum. Hon hade plötsligt fått en ide från sin favoritbok ”Kalles äventyr”, han hade klättrat ut från trettonde våningen med hjälp av slipsar så hon tänkte göra något liknande. Tayla slet av sina lakan och knöt ihop dom. Hon försökte att inte väcka Emely som sov medan hon fumlande försökte få upp fönstret. Hon stannade upp av att Emely vände sig i sängen och mumlade någonting. Vakna inte! Vakna inte! Tänkte Tayla. Klockan var nu över halv två, dom andra hade säkert redan gått. Då plötsligt såg hon en eld flamma upp. Det var maffigt. Från ingenstans liksom. Äntligen! Tänkte Tayla när fönstret öppnades. Hon tänkte precis slänga ut lakanet när hon såg att hela väggen var täckt av en klätterväxt. Hon skippade lakanen och klättrade helt enkelt på växtens grenar som klängde sig fast i väggen.

Tayla satte foten på en gren som hon hade trott var tillräckligt stark men tydligen inte. Ett högt knak hördes när grenen gick av och Tayla blev lämnad åt sitt öde, eller sina armar. Hon hängde sig fast i grenen allt vad hon kunde medan hon kände paniken bubbla upp. Hon ville inte dö nu, inte så här! Hon fick plötsligt fotfäste och tog ett djupt andetag. Men än var hon inte säker. Hon hade noga tänkt på att inte titta ner under klättringen men när hon hörde en vissling var hon tvungen. Ånej! Johanna var på väg in till herrgården och hon gick precis under Tayla. Tayla bet sig i kinden av rena nervositeten och behövde anstränga sig för att inte uttrycka sin smärta med hjälp av ljud. Johanna försvann bakom knuten och Tayla kunde andas ut och fortsätta sin klättring.

När hon var ungefär en meter ifrån marken hoppade hon och det hade aldrig känts så skönt att vara på fast mark. Hon sprang mot fontänen. Ingen var där. Tayla kunde inte fatta att dom hade gått utan henne. Hon tittade på sitt armbandsur klockan var tjugo i två och brasan sprakade för fullt. Skulle hon springa dit själv och hoppas på att de andra var där?

Plötsligt såg hon tre gestalter komma springande från huset. Tayla kände sig så lättad att hon inte skulle behöva gå själv.
” Vart har ni varit?”, undrade hon
” Jag hade lite problem med att komma ut, Lilly vaknade och jag behövde komma på någon historia om att min nagel hade gått av och att jag behövde gå och få ett katastrof kit, jag kan inte fatta att hon trodde mig”
” Hallå elden sprakar vi måste skynda oss!”

De sprang mot det gamla fängelset och efter ungefär tio minuter var dom framme utanför muren och elden brann fortfarande. De ställde sig mot muren för att lyssna och hörde sjungande röster, men de kunde inte urskilja några ord.
” Vad ska vi göra nu då?”, frågade Renatha
” Vi måste ta oss in, jag tror att Grace är där. Men hur?”, mumlade Ryan

Muren var säkert två och en halv meter hög så även om de skulle kunna ta sig upp på den med varandras hjälp var de inte säkra på att de skulle kunna ta sig ner lika smidigt på andra sidan och de ville verkligen inte sitta fast uppe på muren.
De sjönk ner på marken och lutade sig mot den kalla stenmuren.
” Nu när vi väl är här är det enda vi kan göra att sitta här och vänta!”, utbrast Renatha. Tayla knep ihop läpparna.
” Förbaskade stenmur!”, Renatha riktade en spark på muren. De andra reste sig snabbt upp och såg förundrat på vad som hände med muren. Den stenen Renatha träffat sköts inåt och stenarna runt omkring gjorde likadant. Snart uppenbarades ett valv lagom för de fyra barnen att gå igenom.
” Vad gjorde jag?”, viskade Renatha skräckslaget. Ingen svarade utan de smög en efter en mållösa in genom stenvalvet. Tayla stannade innan hon gick igenom valvet. Hon frös och drog den tunna huvtröjan tätare omkring sig. Hon snurrade sitt havsturkosa armband ett varv runt handleden. Ge mig lite tur nu då! Viskade hon innan hon skyndade efter de andra.

När de kom in befann de sig på något som liknade ett torg. Det var kullerstenar och i mitten fanns en stor brasa. Wow! Runt brasan dansade en rad människor, de såg ut att ha roligt. Sierra sökte med blicken efter Grace men kunde inte hitta ett sådant ansikte. Hon såg däremot Melissa. Du din råtta! tänkte hon och försökte ta ett steg mot henne men Renatha hade ett fast grepp i jeansjackan och Renatha gick inte att rubba. Även fast hon såg ut att vara en smal elvaåring så vägde hon säkert 60 kg, det var nåt som ingen förstod eller ifrågasatte.
” Titta! Där är Richard!”, viskade Tayla. Hon hade känt igen det knallröda håret från alla håll.
” Vi måste prata med honom! Han kanske kan förklara allt det här!”
” Nej! Vi måste hålla en låg profil, vem vet vad som händer om någon upptäcker oss!” Eftersom Richard var så himla flummig tänkte Tayla att det aldrig kunde skada att försöka använda telepati. Hon tänkte stenhårt: Kom hit Richard! Kom hit Richard! Och stirrade på honom konstant. Plötsligt såg de en man med kostym komma gående mot dem.
” Göm er!”, visk - skrek Renatha som själv sprang och ålade sig in under en bänk.
Ryan tittade sig förskräckt omkring, platsen där han stod var helt folktom och det fanns ingenting att gömma sig bakom. Han stirrade förskräckt runt för att försöka hitta något att gömma sig bakom. Kostymmannen var på väg mot honom. Ryan såg en dörr i stenmuren och tvekade inte en sekund. Han slank in genom den lilla trädörren och befann sig i en mycket smal korridor. Lika smal som stenmuren. I slutet av korridoren fanns en smal trätrappa. Ryan hade bara tänkt gömma sig en liten stund men nu tog nyfikenheten över. Han smög sig upp för trappan och kikade över krönet. Han tittade rakt in i ett rum med mörka träväggar, ett stort bastant ek skrivbord och en öppen spis. Vid ett enormt fönster med röda sammetsgardiner stod en tjej med blont lockigt hår som Ryan mycket väl kände igen.
” Julie?”, hon vände sig om och hennes ansikte lyste upp för en sekund innan hennes min förbyttes av fruktan. Ryan förstod snart varför. En kall hand lades över hans mun och ett tygstycke täckte hans ögon.
” Släpp honom!”, ropade Julie men Ryan blev genast bortförd.

Renatha hade krupit ut från bänken och Sierra och Tayla stod bredvid henne men de kunde inte se Ryan någonstans.
” Vart tog han vägen?”, sa Sierra.
” Jag vet inte! Han var ju här nyss!”, sa Renatha menande. Efter kostymmannen kände de sig inte så jättevilliga att bli påkomna så dom höll sig lite i bakrunden.

Efter ett tag kom plötsligt Ryan fram till dom från ingenstans.
” Vart har du varit!”, utbrast Sierra oroligt. Ryans blick flackade.
” Kom, jag måste visa något...”, han vinglade till och föll ihop i Sierras armar.
” Ryan! Ryan!” Två män med svarta rånarluvor sprang fram till dom. En av dom höll i en kniv med röda stenar på skaftet.
” Kom med här!”, De försökte dra iväg med barnen men dom tänkte inte ge sig så lätt. Renatha riktade en hård karate - spark mot en av rånarnas magar, han ramlade bakåt men reste sig snart upp igen. Alla på torget iakttog fighten. Tayla sprang fram och gjorde tusennålar på rånaren och Sierra som varsamt lagt ner Ryan på marken böjde den andre rånarens tumme bakåt. Han skrek av smärta.
Renatha kittlade männen så mycket hon bara kunde och det såg rätt komiskt ut när dem gapskrattade helt okontrollerat, männen fick två små puttningar på axlarna så att de ramlade ihop.
” Kom vi sticker!”, ropade Tayla till de andra som sprang därifrån med Ryan i mitten så att de kunde stötta honom.

Kapitel 6 kontorsarresten


De hade tagit sig tillbaks till lägret under tystnad. Det blåste svagt och solen höll på att gå upp. Men när de tagit sig över krönet på berget där huset låg möttes de av en inte så glad Louise.
” Vart har ni varit era ...!”, sa hon ursinnigt.” Ni kan inte bara smita iväg så där mitt i natten, ni är minsann jobbiga ungar som bryter mot regler hela tiden! Nu har ni gjort ett antal dåliga saker som vi hittills har haft överseende med men nu .. nu blir det andra bullar!”
” Vad ska du göra med oss?”, sa Renatha kaxigt.
” Ja ska … jag ska stänga in er i kontoret! Ni förtjänar inte att vara med på dagens aktiviteter så som ni har uppfört er!” Ryan och Renatha utbytte ilskna blickar. Ryan hade nu piggnat till. Louise förde dom till kontoret som var ett ljust rum med fyra fulla skrivbord. Hon låste dörren.
” Och våga inte ta er ut genom fönstret! Vi har ett larm!”
Barnen var trötta efter nattens äventyr så dom somnade till på lite olika ställen i rummet.

Sierra vaknade av att solen sken rakt på henne där hon satt lutad mot väggen. Hon gäspade. Dom var instängda i ett kontorsrum. Hon reste sig upp och gick fram till ett av skrivborden och började rota bland sakerna. Hennes blick fastnade på ett fotografi. Det var fyra barn på bilden, två flickor och två pojkar. Barnen såg ut att vara ungefär mellan tolv och sexton. De såg lyckliga ut och log och skrattade. De höll varandra i händerna. Hon studerade bilden noggrant, försökte lägga märke till detaljer. Plötsligt såg hon det hon omedvetet hade letat efter. På de fyra barnens handleder fanns armband, deras armband. Ett rött, ett vitt, ett guldigt och ett turkost.
” Tayla vakna! Jag har hittat någonting!”, Sierra satte sig bredvid Tayla som sömndrucket tittade på fotot.
” Det är ju våra armband!”, sa Sierra när hon såg Taylas oförstående min.
” Vänta är inte det där Alex?”, sa Tayla och pekade på den yngsta pojken
Sierra tittade noga på pojken.
” Jo, vänta, står det nåt på baksidan?”, Tayla vände på det inramade fotot. Där stod det:

Ashley, Jamie, Susan och Alex 1989

Sierra fick ett ansiktsuttryck som såg förskräckt ut.
” Vad är det?!”, undrade Tayla oroat.
” Vänta, jag fick just en snilleblixt!”, Sierras tanke försvann och kom åter tillbaks, hon försökte hålla kvar den, det var så allt hängde ihop. Eller i alla fall en del. Hon började känna sig yr och fick ett glasartat uttryck. Tayla som hade märkt alltihopa skvätte lite kallt vatten på henne, det gjorde så att hon piggnade till.
” Alex är en av rånarna!”
” Va!”, sa Tayla och Ryan och Renatha som nu hade vaknat kom fram till dom.
” Ja! Allting stämmer, rånaren hade exakt samma ögonfärg som Alex och samma kroppsbyggnad, dessutom så var dom inte med på bussen eller vandringen upp till lägret då hade dom tid att byta om. Det var någon som tittade in i vårt rum och det var också samma öga. Jag kände igen honom från första början!”, Sierra hade ställt sig upp och börjat vandra runt i rummet medan hon pratade.
” Men va! Varför?”, undrade Renatha.
” Jag vet inte men det måste vara han!”
” Jag vet, vi måste se om han är i huset nu!, rånarna var ju vid fängelset så om han är rånaren borde han inte vara här nu!”, sa Ryan som alltid brukade kunna tänka ut bra planer och slutsatser.
” Men dörren är låst och fönstret har larm!”
Ryan sökte med blicken runt i rummet.
” Ett kontor borde väl ha… AHA!”, han gick fram till och tog upp en svart glansig telefon.
” Hans nummer, hans nummer”, Ryan sprang omkring i kontoret och letade efter en lapp eller någonting.
” Här!”, Renatha höll upp en liten rosa post- it lapp.

Alex Jackson nummer 073 547 89 43

Ryan tvekade inte en sekund utan ringde direkt.
” Telefonsvarare”, viskade Ryan.
” Yes! Det betyder att han är en av rånarna!”, utropade Renatha.
” Å nej! Telefonsvararen spelade in det där!”, sa Ryan förskräckt.
” Oops!”, Renatha satte handen för munnen.

” Vad ska vi göra nu då?”
” Om nu Alex är en av rånarna…”
” Det är han!”, sa Sierra tvärsäkert.
” Varför skulle han kidnappa Richard, Grace och Melissa? Och försöka med oss och titta in i Sierras rum och vem är den andre rånaren? Sa Renatha förvirrat.’
” Så många frågor men inga svar”, sa Ryan filosofiskt.

Sierra gick tillbaks till skrivbordet där hon hittat fotografiet och började leta efter fler intressanta saker. Hon hittade inte så fängslande saker som hon hade hoppats på. Det hon hittade var: Ett kontrakt till att Alex skulle jobba på lägret hela sommaren, ett pass, en colaburk som Ryan drack några klunkar av och ett antal fler rosa post-it lappar med obegripliga meddelanden nerklottrade.
” Inget mer intresseväckande här”, sa Sierra och vände sig mot de andra. Hon hade förväntat sig att de skulle vara i full gång att leta igenom de andra tre skrivborden men de satt bara lite avtrubbade mot väggen och drack coca cola och åt några tuggummi som dom hade hittat någonstans. Så Sierra bestämde sig för att helt enkelt leta klart själv. Enligt henne lät det i alla fall mycket roligare att tillbringa en kontorsarrest med att leta bevis så att de kunde sätta fast de som jobbade på kontoret än att slö titta på ... ingenting.

Grace stod i ett låst kontor. Hon hade blivit kallad till möte men hade ingen aning om vad det handlade om. Nu hade hon väntat i kontoret i flera timmar. Hon kikade ut genom fönstret. Det hade hänt riktigt spännande saker där ute. Sierra, Ryan, Tayla och Renatha hade varit där men hade lyckats ta sig därifrån igen och nu var det tyst och lugnt. Grace hade fått strikta order om att vänta i kontoret men nu började det gå lite överstyr. Flera timmars väntande. Då plötsligt kom en man med svart kostym in. Hon visste mycket väl vem det var.
” Sitt ner!”, befallde han henne och hon satte sig ner.
” Du ska få ditt första uppdrag! Men du kommer behöva det här”, han sköt fram en liten glasburk med små vita tabletter i.
” Vad är det?”, frågade hon, Grace var inte den som gick med på något utan att först veta villkoren.
” Bara en liten putt på vägen, du ska tillbaka till lägret”
” Va, varför låter du mig gå? Jag trodde att ni behövde mig!” Mannen skakade lite på burken och fick ut två tabletter.
” Vi behövde dig, notera preteritum formen. Ät!”
” Jag tänker inte ta dom förr än jag vet vad det är, jag är ingen idiot!”, lade Grace till.
” Är det en liten kaxig dam!” Grace gav honom en nedsättande blick. Sen tog hon emot tabletterna.

Sierra hade letat igenom Johannas och Louises skrivbord utan att hitta något misstänksamt och nu var det bara Davids kvar. Klockan var nästan tolv. Tayla reste sig upp och gick för att hjälpa Sierra med skrivbordet.
” Titta här är det en låst låda, det måste finnas något väldigt viktigt här inne!”, Tayla försökte förgäves få upp den bastanta trälådan. Lådan hade två lås.
” Det där funkar ju inte! Titta på proffset”, sa Renatha och klättrade över skrivbordet. Hon letade ett tag i sitt långa tjocka hår och hittade tillslut en hårnål. Med den lirkade hon upp låsen på lådan.
” Wow! Jag trodde bara att det där funkade i film!”, utbrast Ryan medan de öppnade lådan.
Sierra lyfte upp massa papper och gamla tidningsartiklar. Efter att hon läst rubrikerna lade hon det åt sidan. Dom rotade igenom lådan och när Sierra lyfte på ett tomt pappersark såg dom en gammal anteckningsbok. Den var svart och det stod något med guldbokstäver. Plötsligt hörde de steg utanför dörren. Någon satte en nyckel i låset. Deras kontorsarrest var tydligen slut nu.
” Skynda er lägg tillbaka allt!”, visk-skrek Sierra. Hon tvekade när hon skulle lägga ner anteckningsboken och gömde den snabbt under tröjan. De stängde snabbt lådan och i samma sekund som dörren öppnades slängde dom sig ner på golvet. Men alla blev rejält förvånade när dom såg….
” Grace?”, utbrast alla fyra.
” Vad gör du här?”
” Jag berättar senare, kom skynda er!”, hon schasade ut alla och stängde dörren efter dom. Sen sprang dom, Grace visade vägen. Ut från herrgården och in i skogen bakom huset. Grace vägrade säga något medan dom färdades och alla var rejält trötta när hon äntligen stannade.

Det hade plötsligt börjat regna och dom sökte skydd under en gran.
” Nu måste du faktiskt berätta varför du har dragit med oss hit!”, påpekade Renatha trött.
” Okej jag ska berätta allt”
” Bra!”
” Det började med den där dagen när jag och Melissa försvann, jag sprang efter henne för att anklaga henne för det där med ditt armband, Sierra. Hon började springa och dumt nog följde jag efter. Hon styrde mig till den gamla fängelsemuren och sen såg vi två svartklädda män komma mot oss. Jag försökte fly men Melissa höll fast mig i någon slags kram. Männen tryckte på en sten i muren och den öppnade sig, de skar av mig mitt armband och Melissa lämnade över pärlorna från ditt armband.”
” Vad hände sen?”
” Jag träffade Richard och sen blev vi, jag, Richard och Melissa instängda i ett rum och sen fick vi komma ut för att titta på elden”
” Varför har dom den där elden egentligen?”
” Jag kommer till det! I alla fall idag blev jag kallad till möte och de skickade tillbaka mig hit för att jag skulle hämta Tayla ”
” Varför gjorde dem det, det var ju jätte osmart, du skulle ju bara kunna smita?”
” Han gav mig två piller men jag åt dom inte”, Grace tog upp de små vita tabletterna från jeansfickan. Jag tror att dom skulle göra så att jag lydde deras beskrivningar eller nåt”
” Julie är där”, inflikade Ryan.
” Va!”
” När vi var där gömde jag mig inne i muren, eller vad man nu säger och då såg jag Julie”
” Men hur hänger allt ihop?”
” Av någon anledning ville eller behövde dom oss fyra, Jag, Sierra, Tayla och Julie”, sa Grace. ” Men varför är då Richard också kidnappad och Melissa?”
” Det verkade ju som om Melissa ledde mig till fängelset från första början och hon höll fast mig, hon kanske har jobbat med dom hela tiden”, menade Grace
” Påminn mig varför vi är här ute”, sa Renatha.
” För att när dom märker att jag inte kommer tillbaka med Tay kommer dom komma till lägret och dom kommer inte att vara glada!”, berättade Grace.
” Vänta, vilka är dom?”
” Alex och David”, svarade Grace
” Jag visste att det var Alex!”, sa Sierra.” Men David?”
” Tro mig det är han!”, sa Grace
” Juste ja, vi hittade den här i en låst låda i deras kontor”, framförde Sierra och tog fram den svarta anteckningsboken. På framsidan stod det i guld” Alex Jackson” Sierra öppnade den försiktigt.
” Det är en dagbok!”
” Läs högt!”
” Okej. 24 december 1988. Alla syskonen fick dom här underbara armbanden i julklapp, vi känner att vi hör ihop med dom. När jag såg alla tillsammans kom jag genast att tänka på en bok jag har läst, men jag minns inte vad den hette. Men jag tror att det var en legend om fyra olika pärl sorter som hade hittats på havets botten och de kunde ge liv till döda, det kan ju förstås inte var samma som vi har men jag gillar att fantisera.
” Fortsätt!”
” 13 januari 1989. Jag har gjort allt jag kan för att hitta den där boken jag läste men jag kan inte finna den, det känns som om jag dras till den, jag bara måste få veta!
2 februari 1989. Jag har hittat boken! Den heter legender om havets hemligheter. Jag köpte bokhandelns sista exemplar och ju mer jag läser om dem desto mer övertygad blir jag att det är samma pärlor som de vi har! ”
” Wow! Tänk om era gamla armband kan ge liv åt döda!”
” Schhh!”
” 5 februari 1989. Idag har jag varit på biblioteket och försökt hitta mer fakta om pärlorna, jag visade min bok för bibliotekarien och hon gav mig en stor hög med böcker som hon trodde kunde ha någonting med saken att göra.
12 februari 1989. Jag har hittat det!! Här står det om hur man ska göra för att ge liv till en död. Man måste ha en stor eld och alla pärlorna, man måste också ha ett offer som ska dö istället för den redan döde. Man lägger offret mitt i elden och offret ska ha på sig alla pärlorna. Sen lägger man den redan döde bredvid och när brasan sprakar som mest ska den döde uppstiga. Fantastiskt va!”
” Ussch vad hemskt! Förstod han inte att om man lägger en person i en eld som är flera tusen grader kan den ju inte börja leva direkt därifrån!”, sa Renatha. Sierra satt och bläddrade nyfiket i boken.
” Vänta! Ni måste höra på det här!”
” Lyssna, jag tror det är någon där!”, sa Tayla skrämt och pekade: ”Vi måste längre in i skogen”
De fem barnen sprang så tyst som möjligt djupare in i skogen.


KAPITEL 7 slutkuppen


Regnet öste ner, barnen hade sprungit i över en timma men var nu alldeles för trötta för att fortsätta. Alla var genomblöta och iskalla, det började bli mörkt vilket betydde att det var sent så dom bestämde sig för att lägga sig under en gran och försöka sova lite.

Sierra vaknade av fågelkvitter, det var helt ljust och hennes rygg gjorde ont av att ha sovit på så hårt underlag. Hennes mage kurrade. Hon reste sig upp och gick för att försöka hitta någonting att äta. Hon hittade ett stort vilt hallonsnår fullt med övermogna bär. Hon plockade så mycket hon kunde bära och åt lika mycket, sen tog hon sig tillbaka till de andra genom den snåriga skogen.

De andra hade vaknat och blev mycket glada över bären. De satte sig i en ring och Sierra fortsatte den spännande läsningen.
” 20 juli 1989. Jag har inte skrivit på ett tag för att jag helt enkelt har varit så otroligt förkrossad. Den 2 april fick jag veta att min kära bror Jamie hade varit med om en hemsk bilolycka, han hade inte överlevt. Jag tappade inte hoppet eftersom jag visste att jag hade armbanden, tillsammans kunde vi få Jamie tillbaka. Jag berättade detta för mina två äldre systrar och Ashley som är sjutton år fyllda tyckte att det var en barnslig ide, magi finns inte, tyckte hon. Det Susan sen berättade var bara för försmädligt, så otroligt själviskt och elakt att jag inte kunde tro att en Jackson kunde göra så mycket skada. Hon berättade att hon hade snott våra armband när vi låg och sov bara för att kunna köpa sig en ny locktång. Vi alla hade undrat vart ifrån hon hade fått pengar att köpa tången för men då hade hon bara svarat att hon hade fått den av en väninna. Så otroligt fåfängt. Hon är anledningen till att Jamie inte längre finns. FY vad jag hatar henne och det kommer jag alltid att göra. Vi försökte spåra armbanden för att kunna få tillbaka dem men det var omöjligt. Susan du är den värsta människan jag har träffat!
” Wow det var riktigt starka ord!”, tyckte Ryan.
” Vad står det sen?” Sierra bläddrade.
” 31 december 1989. Detta år har inte varit roligt. Det gav mig hopp men sen var allt borta! Saknaden efter Jamie är oerhörd. Han var ju min snälla storebror.”
” Oj det här är alldeles nyligen. 20 juli 2018”
” Det var ju första dagen på lägret”
” Lyssna nu då! Det mest otroliga har hänt! Min systerdotter Melissa är med på lägret jag jobbar på i sommar...”
” Är dom släkt!!”, utbrast Renatha.
” Ja! Jag hade berättat för henne om allt som hände 89, hon förstår mig verkligen även fast hon är tjugofem år yngre. Hon ringde mig på bussen och berättade om tre tjejer hon sett med exakt sådana armband som jag berättat för henne om. Jag ser detta som min chans att få tillbaka Jamie. Jag har redan mitt offer. ”
21 juli 2018. Nu har jag två av armbanden. Vi tände en brasa för att fira igår och vi tänker göra detsamma idag natt. För att få armbanden kidnappade jag två flickor, jag vet det låter extremt men den som verkligen vill något måste ta vissa åtgärder. Jag gjorde det för kärleken. Jag fick genom dom tjejerna veta att det tredje armbandet finns i Sverige hos en som heter Julie Maslani men hon kommer till flygplatsen i London ikväll. Jag planerar att åka dit och hämta henne.”
” Han är verkligen ond!”
” Ja han åker och kidnappar barn överallt och på tala om det hur kunde han få veta allt det där? Berättade du det Grace?”
” Nej! Jag visste inte ens att hon kom hem då!, men hur kunde Melissa veta det?”
” Jag tror jag vet. Jag hade ju skrivit allt det där i min dagbok! Melissa måste ha läst den innan hon stack”, sa Sierra fundersamt.
” Fortsätt! Fortsätt!”
” 22 juli 2018. Succé! Jag har nu tre av armbanden och det fjärde finns på lägret. Nu behöver jag bra Jamies kropp. Mamma ville inte begrava honom på en kyrkogård så han finns på tomten av vårt barndomshem, jag åker dit ikväll och gräver upp honom.”
” Han är ju sinnesjukan själv! Åka och gräva upp ett lik, som till råga på allt är hans egen bror”
” Dom ska döda Richard! ”, sa Tayla chockat, det var som om det inte hade sjunkit in förrän nu.
” Det här var allt som stod”, sa Sierra och slog igen boken. Alla var förvirrade.
” Så han har tre av fyra armband, ett offer och ett lik. Alltså behöver han bara ditt armband Tay!”, summerade Ryan.
” Och det tänker vi inte låta honom få! Vi behöver bara gömma oss här ett tag, lätt som en plätt!”, sa Renatha.
” Aah, jag antar det”, sa Sierra tyst.

Resten av dagen tillbringade dom med att röra sig en timme djupare in i skogen och sen börja bygga någon slags vindskydd. De tog grenar som dom hittade och ställde mot en trädstam, det blev ganska mysigt tyckte Grace. Plötsligt hördes ett knak och alla stelnade till. Var det någon där? De tittade sig omkring men kunde inte se något och beslutade att det förmodligen bara hade varit något djur. Kanske en ekorre. När de efter ett tag började bli hungriga letade de efter något ätbart och fann några kantareller, lite mera hallon och ett litet skrangligt körsbärsträd, av det kunde de plocka av sju sura bär. Sen gick de och la sig.

Tayla vaknade av att hon kände att något var fel. Hon satte sig upp, alla andra sov fortfarande. Hon tittade på sitt gamla slitna armbandsur. Pärlarmbandet var borta. Hon letade stint i det lilla vindskyddet och runt omkring men det var borta.
” Hör ni vakna! Mitt armband är borta!”
” Va? Är du säker du inte tappade det i går.”
” Nej! De här armbanden lossnar inte av sig själv! Minns ni inte hur hårt vi knöt dom?! Någon har klippt av det, jag slår vad om att det är Alex! Ånej, ånej, ånej. Det är kört nu har han alla och Richard kommer dö av ingen anledning!”, skrek Tayla förfärat med gråten i halsen.
” Ta det lugnt! Vi måste tillbaka till det gamla fängelset och hindra dom!”
” Vi kommer aldrig att hinna!”, gnydde Renatha.
” Inte om vi sitter kvar här nä! Vi sticker nu med detsamma!” På den signalen rörde de sig tillbaka till lägret så snabbt som de kunde förmå sig.

Vid niotiden skymtade barnen fängelsemuren, än så länge fanns det ingen rök eller eld. Plötsligt hördes röster och de tittade sig förskräckt omkring. Hela lägret kom gående långt borta i fjärran. Grace, Sierra, Tayla, Ryan och Renatha dök ner i ett dike för att vänta ut lägerbarnen.

När de var utom synhåll kröp de upp ur sitt gömställe och fortsatte mot fängelset.
” Vi måste hinna dit innan de hinner lägga Richard på bålet!”, utbrast Renatha andfått när de såg en pytteliten rökstrimma. De tryckte på stenen som gjorde så att valvet uppenbarade sig och de möttes av en enorm folkmassa. Varifrån kom alla människorna? Tänkte Grace. De ställde sig med huvudena tätt ihop för att diskutera strategi. Därefter skingrade de sig åt olika håll för att åta sig sin uppgift.

Ryan smög runt för att hitta tändstickorna som de skulle tända brasan med, han hittade en stor hink ful med stickor längst inne i ett hörn av torget bredvid tre bensinflaskor, han tog alltihop och gömde det säkert i ett förrådsrum fullt av kvastar.

Sierra försökte tränga sig förbi allt folk så att hon kunde se vad som pågick. När hon kom längst fram drog hon efter andan. De hade gjort en ring med stenar och i mitten låg två kroppar, en död Jamie och en levande fastkedjad Richard! Varför gjorde ingen någonting? Richard såg på henne och hon gjorde tummen upp och mimade: vi ska få dig ur det här. Hon såg Alex på andra sidan ringen men som tur var hade han inte sett henne.


Grace och Renatha skulle göra en avledningsmanöver. Än så länge hade de ingen aning om vad de skulle göra så de gick på måfå in i ett litet förråd och hittade ett antal fyrverkeripjäser. Perfekt! viskade Renatha. De gick in i muren och hittade en skranglig trätrappa som förde dem till toppen av muren.
De räknade till tre och tände sedan den långa stubinen. Grace och Renatha kutade ner till torget för att se fyrverkerierna och mötte Ryan och Sierra.
” Hur har det gått?” Viskade Sierra till de andra. Grace skulle precis öppna munnen för att berätta om fyrverkerierna när det small. Allas uppmärksamhet vändes mot himlen där stora färgglade fyrverkerier sprakade och gjorde vackra formationer. Publiken trodde att det var en del av programmet och jublade men Tayla som stod gömd bakom en pelare förstod att nu var det dags.

Hon sprang så snabbt hon kunde mot mitten av folksamlingen och stålsatte sig för vad hon skulle se. Tayla hade aldrig sett en död människa förut och det var inte en syn som hon hade velat se i sitt liv men hon behövde rädda Richard, om dem inte gjorde något nu skulle han brännas på bål som man gjorde med häxor förr i tiden och de var inte ens verkliga häxor!

Richard låg på marken men han var fastkedjad, Taylas sax skulle inte kunna klippa av de kedjorna även om det var en stor sax. Hon sprang fram och knäböjde framför Richard.
” Var inte rädd, vi kommer rädda dig! Jag behöver bara något vasst!” Tayla stelnade till när hon hörde Alex kalla röst.
” Vad tror du att du håller på med!” Det var snarare ett påstående än en fråga och Tayla tittade långsamt upp. Hon kunde antingen fly eller kämpa, hon valde det senare.
” Du är en sjuk elak psykopat och du förtjänar inte att leva! Vad har hänt med ditt liv egentligen? Du var väl normal när du föddes, eller? Du kanske var en sinnessjuk galning redan då!”
Hon hade trott att detta skulle få honom ur balans men det triggade bara igång honom. Alex gick fram mot henne och tog tag i hennes arm.
” Det kanske är du som ska vara på elden, va!” Tayla var livrädd, hur kunde det här vara hennes liv?
Fyrverkerierna pågick fortfarande men hon var som förfrusen, det var som om tiden hade stannat. Tayla lyfte handen och slog till honom så hårt hon kunde rakt i ansiktet och han släppte henne men inte länge, när han reste sig upp gick han mot henne och lyfte helt enkelt upp henne hur lätt som helst. Han bar henne mot en dörr i muren och Tayla började ge upp, Richard skulle dö och Alex skulle vinna. Men då plötsligt uppenbarade sig Renatha från ingenstans, hon var så liten och smal att hon knappt syntes där hon stod bakom en pelare men när Alex gick förbi sträckte hon ut sin fot och Aex föll pladask på marken, på vägen släppte han Tayla som rullade runt på marken innan hon resde sig upp.
” Tack, Rennie!” Men då nådde en svag doft av rök deras luktsinne och de vände sig bort mot Richard, där stod David och han hade en tändare i handen. Renatha tog sats, sprang mot honom och skallade honom. Tayla tyckte att detta var en rätt udda lösning på problemet men om hon hade vetat Renathas lilla hemlighet och tricket till att hon var så tung så skulle hon bara ha hejat på. Renatha hade på sig en järnhjälm under sin peruk. Varför? Kan man fråga sig, Renatha hade vid tidig ålder vetat att hon ville ha en tydlig personlighet och detta var enligt henne en stark personlighet, att på något mystiskt sätt vara oerhört tung. Så över järnhjälmen hade hon en peruk så att ingen skulle misstänka något, den kom väl till pass nu. David föll åt sidan.

Plötsligt hördes syrener. Ingen av dem hade ju telefoner, vem hade ringt polisen? Ryan sprang ut från torget och mötte polisbilarna, det var två stycken på rad. Han skrek åt dem att skynda sig och fem polismän sprang in genom muren. Det kändes som en film, slutet av en skräckfilm.

Tayla såg förvånat på när en polis tog tag i Alex och släpade med honom till bilen, en annan klippte av kedjorna från Richard och han slängde sig i Taylas famn i en kram. Alla grät, äntligen var det över och ingen hade dött.

Grace, Sierra, Tayla, Ryan, Renatha och Richard stod tysta tillsammans och såg på hur folket forslades ut från murarna och när det var nästan folktomt såg dem plötsligt en välbekant gestalt stå på krönet av den stora trappan. Julie. Hon sprang ner och kramade alla.
” Det var så hemskt att se på” Snyftade hon. ” Jag bröt mig in i ett kontor för att ringa polisen!”
En polisbil körde hem barnen och de kunde knappt fatta att allt detta verkligen hade hänt och att det äntligen var över.

Livet återgick långsamt till det normala, det var fortfarande en månad kvar av sommarlovet. En tisdag knackade det på dörren hemma hos Grace och Sierra. En lång polis stod i dörröppningen. Han bad att få komma in och tala med dem om vad som hänt med Alex och David. De ringde Tayla, Renatha och Julie för att de skulle komma över och höra vad polisen ville säga. Barnen och deras föräldrar satte sig i vardagsrummet och lyssnade.
” Så vad fick dem för straff?” Frågade Ryan.
” Alex blev bland annat åtalad till misshandel, människorov, intrång på personlig mark, med mera och han är dömd till fängelse i minst 25 år, kan bli livstid och han fick betala 900 000 kr i skadestånd till Richard och samma till Julie” Sa polisen och tittade menande på Julie och hennes föräldrar.
” Wow, ni kommer bli rika!” Sa Renatha.
” David blev åtalad för stöld och för at ha hjälpt till med dessa brott och fick fängelsestraff på 6-10 år” Fortsatte polisen. Innan polisen gick så tog han fram en liten kartonglåda som han gav till Julie, Grace, Sierra och Tayla och de visste alla vad det var. Armbanden. Historien om att pärlorna kunde ge liv till döda var förmodligen inte sant men de bestämde sig för att göra sig av med dem ändå.

Sommarlovets sista dag gick dem till badstranden och rodde ut med sin lilla roddbåt, när de var mitt ute på sjön släppte de ner armbanden, sen var de borta i havets djup. Där de hörde hemma från första början.

Detta var slutet på historian med de magiska pärlorna och även fast alla barnen tänkte på det ibland talade de aldrig mer om vad som hänt den här sommaren.

” Nå, vad tyckte ni?” Undrade Ryan och lade ner sin tjocka pappersbunt på soffbordet. De hade suttit tysta länge och bara lyssnat på den fantastiske historien, de kunde inte fatta att lilla Ryan hade skrivit den här spännande berättelsen om dom själva och ett äventyr som de förmodligen aldrig skulle få uppleva och det kanske var bra det.
” Jag älskade den! Du borde bli författare, Ryan!” Utbrast Grace.

Skriven av: Frida