Publicerat
Kategori: Novell

De sista ljuva åren

De sista ljuva åren


Kusligt ven vinden i fönsterluckorna. Regnet piskade utanför och de svarta skyarna vräkte ner vatten. Flera barn satt i ring runt den gamle luffaren. Han var klädd i en nödtorftigt hoplappad kaftan som inte var hel på något ställe. För en liten bit mat och någonstans att sova berättade han sina historier för barnen. Ikväll var det skräck. Hans egen skräck.

- Flera dagar efter det ödesdigra regnet visste jag inte om jag skulle överleva. Som tur var fanns en helare i Vredestorp. Kanske skulle man sett till göra så att skadorna läkte helt innan vi gav oss av. Men så långt tänkte inte den här gamle farbrorn, ser ni.

Den skrovligt hesa rösten gjorde barnen nervösa och fler än ett av dem satte händerna för ögonen. Långsamt drog han av sig sin huva och blottade ett koppärrigt ansikte, vars djupa fåror fick det att framstå som mycket vanskapt och sjukt.

- Som ni märker är det inte så bra att vara ute i regnet som fräser. Han avslutade med att titta de som inte satt händerna för ögonen i just ögonen. De flesta såg paralyserat skräckslagna ut och tänkte på döden som satt framför dem i kaftan. Precis den sort som deras mammor hade varnat dom för.

- Hur i hela hades hade du tänkt att den här så kallade ”historien” skulle passa våra små? Du är ju riktigt sjuk! Hör du det! Sjuk! Det är vad du är! Försvinn!

Den hysteriska modern hade fullt sjå att lägga band på sig så hon inte skulle fara över honom med käppen. Han skakade bara på huvudet och saknade tiden då råd om omvärlden mottogs med tacksamhet. Såvitt han kände till fanns inget bättre sätt att mana ungdomen till lydnad annat än genom fruktan. Det var kanske svunna tider.

Dirk log snett när han lämnade den lilla bosättningen med en limpa, lite salt och en fältflaska vatten. Det var nog ingen som skulle sakna sakerna, åtminstone inte på ett tag i alla fall. Han började gnola på den första visa han kom på. Den hade några ord som han kunde, men mest av allt kunde han refrängen: ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”. Själva melodin var väl falsk antog han, men orden kunde han. Några i alla fall.

Han satte målmedvetet kurs mot Vårtofta och hoppades att de inte kom ihåg honom.

(C) Björn Kauppi

Skriven av: Björn Kauppi

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Sten Wiking

Från samma yrkesskola på Amu-Center i Kramfors på sjuttitalet som nuvarande statsminister Stefan Löfven, övergavs den banan och blev publicist i olika tidskrifter,dags och kvällspress,för att sedermera…

Sten Wiking

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson